Vi har pratat om att göra topplistor.

Vi gillar topplistor.

Till slut bestämde vi oss för att göra en lista över de bästa spelen från varje år. Vi valde att gå tillbaka 25 år i tiden och börja där. Tanken är naturligtvis att vi ska fortsätta med det här under resten av året för att, till slut, komma fram till "Årets bästa spel 2012" lagom till att det är dags att bestämma den listan.

Vi väljer ett spel var från varje år (och vi försöker hålla oss till spel som släpptes här de åren). Det spel som den personen tycker är det bästa som släppts under det året. Ibland lägger vi också till några personliga "bubblare" från samma år, för de gånger vi vill ge lite extra uppmärksamhet till något annat.

Ni kan rösta på det spel ni tycker är bäst. Om vi inte valt det spel ni tycker är bäst från det aktuella året kan ni rösta på "annat" och berätta för oss om er favorit.

Det här är de bästa spelen från 1998.

Tidigare: 1987 - 1988 - 1989 - 1990 - 1991 - 1992 - 1993 - 1994 - 1995 - 1996 - 1997


HALF-LIFE (WINDOWS)
Oskar Skog

HARVEST MOON (SNES)
Mattias Frost
Det här är året då mina kollegor lyfter fram spel som Half-Life och Grim Fandango. Med all rätt. Genredefinerande stilbildare ska förstås hyllas. Men i år lägger jag sådana resonemang bakom mig och röstar helt och hållet med hjärtat.

Harvest Moon är en anspråkslös bondesimulator som egentligen inte har satt ett särskilt stort avtryck i här i världen. Men under ytan bubblar en tillvaro full av liv och värme. Med perfekt avvägd balans mellan äventyr, arbete och "bonde söker fru" slog Harvest Moon an precis rätt strängar hos mig. Och serien blev trots otaliga försök aldrig bättre än så här. Ett fint litet äventyr och ett värdigt slut på SNES-eran.


RADIANT SILVERGUN (SATURN)
Tobias Söderlund
Treasure var så kompromisslösa.

Som om de såg det som deras kall att utveckla de absolut fetaste spelen till de minst kommersiellt logiska spelkonsolerna.

Just Radiant Silvergun känns dessutom som företagets magnum opus, något de gått och ruvat på i flera år under vilka de finslipat den yrkesmässiga skickligheten via andra löjligt imponerande hantverk.

Allt från de Gonzo-producerade anime-sekvenserna, det tematiserade soundtracket, den komplicerade handlingen som hoppar fram och tillbaka i tiden, de sju olika och ständigt evolverande vapnen som samtliga har sina noterbara fördelar och nackdelar i varje givet tillfälle, den uppsjö uppfinningsrika bossar, all den lekfullhet som låtits ta utrymme i nivådesignen samt den uppenbara känslan för Saturn-hårdvaran som så många andra utvecklare tycktes sakna.

Det faller liksom på plats.

Och det är svårt att göra annat än att sitta där och gnugga sina ögon, funderandes ifall man drömmer eller om det är på riktigt.

Om så bara för att man, trots att man åker på dyngstryk om och om igen innan det hela ens hunnit börja på allvar, kommer på sig själv att älska att förnedras av anledningar som omöjligen kan ha att göra med något annat än att känslan av att ta del av något som är större än självaste livet.

För livet är allt annat än tidlöst.


STARCRAFT (WINDOWS)
Joakim Sjöberg
Det är med ljuva minnen jag kommer ihåg releasen av Starcraft. Jag och min vän Jimmy hade laddat i månader, fått tag på hemlig information om enheter i spelet som vi fick upp på min  hemsida. Tjugotusen träffar senare var hypen total och ur detta skapade vi en av Sveriges första och största klaner.

Föga visste man då att Starcraft skulle bli starten på en serie som idag måste beskrivas som en av världens största och som sedan dess varit ett av naven inom e-sport. Realtidsstrategigenren nådde med Starcraft en perfektion som ingen lyckats överträffa. Inte tills Blizzard tolv år senare gav oss Starcraft 2.
Bubblare: Half-Life, Baldurs Gate, Railroad Tycoon 2.


THE LEGEND OF ZELDA: OCARINA OF TIME (N64)
Benny Holmström
Visst känns det tråkigt att hylla världens mest hyllade spel. Jag gillar ju att vara alternativ och tycker att jag lyckats rätt bra med det hittills på den här listan. Men Ocarina of Time är och förblir en av de starkaste spelupplevelserna jag någonsin haft, tillika min första egentliga spelförälskelse utanför hemdatorernas värld.

Det var Ocarina of Time som satte Nintendo på kartan för min del, och än idag tycker jag att det är ett alldeles mästerligt hantverk. Världens bästa soundtrack i samspel med en indragande värld och genialiska pussel utgör en upplevelse som jag än idag, nära femton år senare, har svårt att släppa. Världsklass.
Bubblare: Carmageddon 2: Carpocalypse Now (Windows), Half-Life (Windows)

Timmy Sjöberg
Nej, tråkigt känns det inte! Så länge spelet förtjänar hyllandet så är det bara att ösa på. Okej att Super Plays 100/100 i varje kategori känns mest komiskt sett från idag men till skillnad från vissa andra spel så har Ocarina of Time faktiskt stått sig mot tidens tand på ett sätt som är sällsynt för spel ur den här perioden! Den centrala orsaken tordes vara spelets så kallade Z-targeting system. Det är ingen slump att Nintendo faktiskt patenterade den mekanismen! Det var här man äntligen hittade ett sätt att smidigt navigera sig genom polygonmiljöerna. Du bestämde vad som skulle hålla fokus på och kameran var din vän och inte din fiende! Att sedan vandra omkring de daggstänkta fälten i Hyrule under morgonsol ackompanjerat av den klingande bakgrundsmusiken som informerar landets invånare att nu är det dags att stiga upp är i sig en anledning att återuppleva det här mästerverket. Det är stämningen som drar in en och det är glädjen över vad man funnit som håller en kvar. Ocarina of Time är 1998:s bästa spel.

Joakim Melkersson
Med Super Mario 64 revolutionerade Nintendo plattformsgenren. Resten av den konsolgenerationen skulle fyllas till bredden av sämre imitationer. Med Ocarina of Time gjorde de detsamma för action-RPG:t. Det var så man skulle göra ett sådant spel; det var så man skulle lösa problemet med att sikta på rätt fiende eller föremål i ett 3D-spel sett ur ett tredjepersonsperspektiv. Och plötsligt hade alla spel en motsvarighet till Z-targeting.

Ocarina of Time lade grunden både för fortsättningen av Nintendos Zelda-serie och för hela action-RPG/äventyrsgenren. Självklart är det 1998 års bästa spel.
Bubblare: Half-Life (Windows)

Eric Lindholm
Jag tror att OoT var det första spel där jag kände att den tredje dimensionen inte bara var en gimmick. Att det faktiskt tillförde något till spelmekaniken, något som jag hade saknat om det inte funnits där. Super Mario 64 var en god bit på väg, men den i vissa fall bångstyriga kameran  gjorde att spelet ändå inte kändes fulländat. Mario är fortfarande bättre i 2D än i 3D. Med OoT gjorde Nintendo däremot allting rätt, och det Hyrule som helt plötsligt fått en tredje dimension kändes precis som jag föreställt mig. Tack vare möjligheten att fokusera på en bestämd fiende blev dessutom striderna väldigt njutbara.

Att OoT på ett flertal sätt har kommit att ligga till grund för allmänt vedertagna konventioner när det gäller spel i tredjepersonsperspektiv talar sitt tydliga språk.  1998 års bästa spel går i grönt, inte orange. Orange är töntigt.
Bubblare: Mystical Ninja Starring Goemon (N64)


SPYRO THE DRAGON (PS)
Benjamin Knopman
Spyro the Dragon är pastellkalaset som alla – alla! – cyniska speljournalister älskar att motorsåga sönder. Som ständigt slentrianavfärdas som en blek Super Mario 64-kopia, och som liksom Crash Bandicoot har dragits ner i varumärkesmassgraven av Ratchet and Clank-skaparna Insomniacs inkompetenta efterträdare.

De är mer ute och cyklar än Lance Armstrong, hela bunten.

Jag skulle kunna författa spaltmeter om de vidsträckta – och texturspräckta – fälten. Om de pinglande pärlbanden av ädelstenar. Om The Police-trummisen Stewart Copelands säregna soundtrack. Om den ultragulliga fiendefaunan som i tid och otid orsakar sötdöden. Om världarna – Artisans, Peace Keepers, Magic Crafters, Beast Makers, Dream Weavers – som jag än i denna dag kallar hemma.

Men varför kasta pärlor åt svinen?

I stället klättrar jag upp i närmsta torn, trycker X två gånger, vecklar ut vingarna – och susar rakt in i den disiga plattformshimlen. En himmel dit ingen fetlagd rörmokare någonsin kommer att nå.

Med eller utan tvättbjörnssvans.


MYSTICAL NINJA STARRING GOEMON (N64)
Kalle Andersson
Tycker det är högeligen oroväckande att fyra till synes seriösa skribenter likt herrarna Holmström, Sjöberg, Melkersson och Lindholm i detta år 2012 ska behöva skrämmas till underkastelse av den PK-maffia som består utav fundamentalistiska Miyamoto-fanboys och självutnämnda rättyckare, för att kortfattat återge det hända efter ”provokationen” i egenskap av förra veckans lista.  Nu tvingades de se förbi det faktiskt bästa äventyrsspelet till Nintendo 64 under 1998 och istället lyfta fram spelet på allas läppar, det i jämförelse med det korrekta alternativet högst undermåliga Ocarina of Time.  Men det är tur att ni har mig, Kalle Andersson, realist, sanningssägare, frihetskrigare, som offrar sig för er med genuint god smak, oavsett hur få ni är och hur lite röster denna pärla lär ta, för handen på hjärtat, N64-gamers har den tvivelsutan mest homogena smaken av de alla (jamen, så ring diskrimineringsombudsmannen och grina då för tusan om ni blir så jädra upprörda). För att komma till saken, i början av 1998 var spelet jag såg mest framemot inte det med det lilla skogstrollet Link utan Mystical Ninja Starring Goemon, som jag skrev i min tankebok från obsklassen…

Ja, uppenbarligen var det så att jag inspirerades rätt mycket av Martin Johanssons (formerly known as Martin-san) förtitt av spelet i Super Play. Men pojke, var det där om komedi rätt! Sanna mina ord.

Vad tänker du på när jag säger Japan? Solens rike, shogunat, sushi, saké, samurajer, supersöta tennisbollsstora ögon, sodomi av den slipprigaste sort med pixlade könsorgan? Praktiskt taget allt detta och ännu mer därtill finner vi i denna lilla fullprackade grå kassett.

Spelet börjar spektakulärt redan vid påslagning med ett OAV-inspirerat intro med presentation av våra spelbara huvudroller (hjälten Goemon, hans tjocke kompanjon Ebisumaru, den mekaniske ninjan Sasuke samt den svärdsvingande gröntotten Yae) till tonerna av det jag svär bara kan vara VÄRLDENS KLATSCHIGASTE ÖPPNINGSLÅT EVER™. Efter det sätts själva spelet igång med en skojfrisk introsekvens där Goemon och Ebisumaru blir utkastade ur en affär då den senare strippat i tron om att det skulle ge honom rabatt (tonen sätts direkt). Efter en stund hörs ett brak och vännerna hoppar till, varpå ett stort persikoformat rymdskepp uppenbarar sig på himlen och sätter av mot slottet i Oedo. Rymdskeppet befolkas av terrorgruppen Peach Mountain Shoguns, som leds av Spring Breeze Dancin’ och hans maka Kitty Lily. Dessa är spelets huvudantagonister och som det står skrivet på engelska Wikipedia: ” They intend to transform Japan into a stage for their talents”. En ”fine arts theater”.

Alltså fatta! Hela Japan!

Snälla kulturradikaler, kom hit till Sverige och gör samma sak med vårt rike! Skulle allt vara rätt åt alla dessa antiintellektuella konstföraktare som flockar sig som mygg i kommentarsfälten på samtliga av våra webbtidningars kultursidor, som vill dra in stödet för alla svenska filmer som inte går med vinst (alltså varenda en utom Göta Kanal 2 under tvåtusentalet) och ser Swedish House Mafia och Diggilo-gänget med Lasse Holm och Charlotte Perelli i spetsen som de enda sant samhällsbidragande ”kulturarbetarna”. Snälla. Spring Breeze Dancin’ och Kitty Lily, gosse, ni var verkligen de mest kultiverade spelskurkarna att ha skapats under förra sidan Bioshock. De tog i alla fall sin jättepersika, flög mot slottet i Oedo, besköt det med en fet stråle vartefter det förvandlades till ett slott i europeisk stil med tinnar, torn och flaggor.  Får allt försöka vara kortfattad nu. Det första uppdraget är att bestiga berget Fuji. Tänka sig, från det trygga skötet som är den lugna hemstaden upp på Japans högsta berg! Min ge!

Men berg, städer och mysiga byar är inte de enda miljöerna en får uppleva. Varandet bland molnen på en lång, ståtlig drake är en fantastisk upplevelse eller att med Yae förvandla sig till en sjöjungfru och simma nära botten utav ett stort, stort vatten är en annan.  Då har jag ändå inte nämnt hur det känns att sitta bakom spakarna på Impact, den gigantiska roboten och stridsmaskinen som är formad att se ut som Goemon, men som slår Optimus Prime i både storklek och dödlighet. Impacts tema tycker jag påminner väldigt mycket om intromusiken till Cyborg 009, det är alltså mäktigt så att det förslår. Dumplings och sushi äts för att få energi, hotell finns i alla städer och byar med rum i olika prisklasser, fängelsehålan kostar minst, lyxsviten med geishorna dyrast. Lyckokatter (Maneki Neko) finns i drivor och allt är helt enkelt jäkligt mycket Japan. Det är storslaget, varierat, färglatt, japanskt, gulligt whacky på ett sätt som aldrig spel i liknande storleksklass är idag, samtidigt som det är bevekande, inspirerande och präglat av humor på ett sätt som gjorde att det redan då, i februari 1998, gick att ta till sitt och hjärta och att det än i idag, 2012, stannar kvar där. Det gäller tyvärr inte för OoT-versionen av skogstrollet Link. För jo, Ocarina of Time var också ett fantastiskt äventyrsspel. Bara inte bäst 1998, för det är och har förstås alltid Mystical Ninja Starring Goemon varit. Det är japanskt, det är 1500-tal och så regerar det.
Bubblare: Metal Gear Solid (PS), F-Zero X (N64), Caesar 3 (Windows), The Curse of Monkey Island (Windows)


XENOGEARS (PS)
Robert Larsson
1998 var Squaresoft på toppen av sin karriär och det rådde ingen tvekan om att de fullständigt dominerade RPG-genren. Året innan hade de släppt lös Final Fantasy VII som var en kioskvältare utan dess like och som dessutom asfalterade vägen för nya banbrytande alster.

Ett av dessa var Xenogears, ett rollspel som stod i klar kontrast till Final Fantasy och som vågade ta ut svängarna på ett sätt som garanterat lämnade avtryck hos spelarna, vare sig de var bra eller dåliga.

Manuset är av storlek XXL och är bitvis så svindlande och stort i skala att det är svårt att ta till sig det utan att bli lite konfunderad. Inledningsvis är det inga problem att följa med, men det dröjer inte länge förrän historien eskalerar till episka proportioner som både förvirrar och förundrar.

”I am Alpha and Omega, the beginning and the end, the first and the last.”

I centrum står Fei Fong Wong, en man med minnesförlust som dras in i ett hårresande krig mellan två stridande nationer. När hans hemby bränns ner till grunden blir Fei så svårt chockad att en ny personlighet inom honom väcks till liv, en identitet han inte riktigt kan kontrollera. I samma veva får han också tillgång till en avancerad mecha vid namn Weltall, och genom den tar hans liv en farlig och oväntad riktning som förändrar både honom, hans vänner och den planet som de kämpar för att hålla vid liv.

Xenogears är väldigt indragande och merparten av äventyret ligger på nagelbitarnivå. Det behandlar teman som tidigare varit outforskade i genren och det gäller att vara skärpt och med på noterna för att hänga med i den intrikata och snåriga handlingen. Stridssystemet är smidigt och påminner lite om ett beat ´em up, där olika knappkombinationer måste tryckas in för att få till bästa resultat.

De robotar som alla karaktärer får tillgång till i spelet, så kallade ”Gears”, spelar en väldigt stor roll i spelet. De är nämligen instrumentala i jakten på framgång. Striderna tar också en helt annan utveckling när man hoppar in i sina respektive robotar och många delar av historien utspelar sig genom visiret på dessa. De bidrar till den höga underhållningsfaktorn och adderar samtidigt variation till spelsystemet då detta element förändras till ett mer taktiskt upplägg.

Xenogears bubblar över av ambitioner och det refereras ständigt till olika kända filosofers verk och uttryck. När andra skivan går igång spelas äventyret ut mer som en bok för att lyckas knyta ihop alla invecklade trådar men Square har fingertoppskänsla och levererar ett både tankefyllt och underhållande spel. Xenogears en upplevelse jag aldrig kommer att glömma.
Bubblare: Resident Evil 2 (PS), Parasite Eve (PS)


GRIM FANDANGO (WINDOWS)
Christoffer Holmbäck
Är det inte typiskt? I samma stund som äventyrsgenren nådde högre än någonsin föll den ut över kanten för att störta mot den äventyrsdöd som, helt felaktigt kan tilläggas, används för att beskriva genren än idag (den mår faktiskt ganska bra nuförtiden).

Grim Fandango var tänkt att bli  den stora diamanten i Lucasarts radband av äventyrspärlor – men blev i stället symbolen för hela Lucasarts förfall. Tim Schafer hade efter flera succéer fått sin stora möjlighet att visa vad han gick för. Det gamla peka-och-klicka-systemet och SCUMM-motorn hade ersatts av direktkontroll och mer modern 3D-grafik, och budgeten var högre än någonsin. Ambitionsnivån var uppskruvad till max – Grim Fandango skulle visa hur mycket äventyrsspel kunde erbjuda.

Och man lyckades.

Historien om reseagenten Many Callaveras resa genom dödsriket tillsammans med hans demonvän Glottis, hans jakt efter den förlorade kärleken och kampen mot ett korrupt system hyllades av en näst intill enig kritikerkår. Alla tycktes var överens, Grim Fandango var fantastiskt, men 1998 var datorspelarna betydligt mer intresserad av ett visst Half-Life och Grim Fandango mötte ett grymt öde. Försäljningsframgångarna uteblev och även om Lucasarts senare sagt att spelet sålde helt okej så var det inte tillräckligt för att våga fortsätta satsa på äventyrsgenren.

Grim Fandango är det bästa äventyrsspelet som någonsin gjorts men och också spelet som fick Lucasarts att sluta göra äventyrsspel. Som sagt, typiskt.
Bubblare: Fallout 2 (som är bättre än alla spel på 97-listan tillsammans)


SANITARIUM (WINDOWS)
Joakim Kilman
Ibland är ett ojämnt spel bättre än ett som är rakt igenom finslipat och genomarbetat. Precis som jag hellre lyssnar på en halvdan gitarrist som faktiskt kan skriva melodier eller har något att säga, än säg Yngwie Malmsteen. Vad ska man vara bra på gitarr för när inget man spelar ändå berör?

Det finns kanske spel som är mer slipade än Sanitarium från 1998. Jag erkänner det. Men det finns inget som är lika intressant. Sanitarium ville säga något om sorg, saknad och skuld. Vad det gör med en människas psyke. Bitvis lyckas det alldeles utmärkt med det, och det var något fullständigt unikt 1998. Det är fortfarande otroligt sällsynt.

Sanitarium är en golgatavandring genom en serie mardrömsvärldar som alla är en del av ett psykologiskt pussel. Det vågar vara groteskt, det vågar vara personligt, och det gör något få andra spel gör. Det är 1998 års mest intressanta spel.
Bubblare: Grim Fandango, Half-Life, Resident Evil 2, Link's Awakening DX, Baldur’s Gate, Starcraft, Fallout 2


SHINING FORCE 3 (SATURN)
Oscar Nygren
Den dummaste affären jag någonsin gjort var när jag sålde mitt europeiska exemplar av Shining Force 3. Jag var fjorton och niohundra kronor var mycket pengar. Men jag hade varit gladare utan dem.

Sedan dess har jag skaffat tillbaka spelet, fast i japansk utgåva, och tillsammans har jag och en vän spelat både originalet och en av de påföljande episoderna hela vägen igenom. De är äventyr som klockar in på säkert trettio timmar båda två och ingen av oss kan ett ord japanska. Det säger en hel del om hur mycket jag älskar denna rollspelspärla från Sega.


THE CURSE OF MONKEY ISLAND (WINDOWS)
Stefan Norlander
Efter två kommer tre, det är lika säkert som att lördag kommer efter fredag och ”Amen” i kyrkan. Det tredje spelet i den populära Monkey Island-serien hade, till skillnad från Monkey Island 2, ingen siffra utan endast titeln The Curse of Monkey Island. Det var även det första spelet i serien som hade röstskådespelare.

Men det var inte det enda som var annorlunda med det tredje spelet – några av nyckelpersonerna bakom de två första spelen var inte längre delaktiga i arbetet. Spelets huvudsakliga skapare Ron Gilbert och Steve Purcell var inte längre anställda av LucasArts, därför fick spelet en ny stil och en handling som inte överenstämde med Gilberts intentioner. Med anledning av det anser en del fans av serien att The Curse of Monkey Island inte är en riktig uppföljare till de två första spelen. Jag förstår invändningen, men jag delar inte åsikten.

Som de flesta kanske räknat ut älskar jag Monkey Island. Den sköna humorn och den härliga atmosfären blandat med de kufiska karaktärerna och den underbara musiken gör alla Monkey Island-spel till ”måste-köp” för mig. The Curse of Monkey Island var inget undantag och trots att jag vid den tiden inte hade någon PC gick jag med stolta steg till Åhléns i Uddevalla, grabbade tag i ett exemplar och slängde gladeligen fram de 449 riksdaler som spelet kostade (jag har fortfarande kvar kvittot).

Jag hade som sagt ingen PC då, men jag visste att pappa skulle leasa en dator via sitt jobb. Det dröjde dock några månader innan datorn kom och väntan fram till dess att jag fick spela var nästan smärtsam. Men pengarna och väntan var helt klart värt det.
Bubblare: Grim Fandango (Windows), Resident Evil 2 (PS), Sanitarium (Windows)