Vi har pratat om att göra topplistor.

Vi gillar topplistor.

Till slut bestämde vi oss för att göra en lista över de bästa spelen från varje år. Vi valde att gå tillbaka 25 år i tiden och börja där. Tanken är naturligtvis att vi ska fortsätta med det här under resten av året för att, till slut, komma fram till "Årets bästa spel 2012" lagom till att det är dags att bestämma den listan.

Vi väljer ett spel var från varje år (och vi försöker hålla oss till spel som släpptes här de åren). Det spel som den personen tycker är det bästa som släppts under det året. Ibland lägger vi också till några personliga "bubblare" från samma år, för de gånger vi vill ge lite extra uppmärksamhet till något annat.

Ni kan rösta på det spel ni tycker är bäst. Om vi inte valt det spel ni tycker är bäst från det aktuella året kan ni rösta på "annat" och berätta för oss om er favorit.

Det här är de bästa spelen från 1999.

Tidigare: 1987 - 1988 - 1989 - 1990 - 1991 - 1992 - 1993 - 1994 - 1995 -1996 - 1997 - 1998

HYDRO THUNDER (DREAMCAST)
Timmy Sjöberg
Tänk dig att du tar de boostande svävarna ur F-Zero X och sätter i vattnet från Wave Race för att sedan köra dom genom ett postapokalyptiskt Planet of the Apes inspirerat New York, vulkaner med lavagångar, dödskallegrottor bakom vattenfall, antikens Grekland och Antarctica, allt ackompanjerat av gigantiska tigerhajar, valar, glidflygare, galna polisbåtar och UFO:n. Vad får du då? Årets bästa spel förstås! Eller saknar du nåt? Chansen är att även det finns med i spelet ändå. Hydro Thunder är spelet för oss finsmakare som ställer höga krav på livet. För oss som inte spelar vilken medelmåtta som helst som slängs i vår väg. Oss som söker en djupare, lite mer meningsfull upplevelse och sedan öser på utav bara helvete tills handkontrollerna knäcks av g-kraften! 1999 var vattenracingens år!

PLANESCAPE: TORMENT (WINDOWS)
Benny Holmström
Låt mig gå rakt på sak; Planescape: Torment har den bästa berättelsen i ett spel – någonsin. Planescape: Torment har de bästa karaktärerna i ett spel – någonsin. Och Planescape: Torment har den mest välskrivna dialogen i ett spel – någonsin, och med bred marginal.

Striderna är inte särskilt roliga. Upplägget förvirrande. Användargränssnittet rent ut sagt fientligt. Men dessa saker spelar ingen som helst roll när man är mitt inne i historien om den odödlige Namnlöse och hans jakt efter den slutgiltiga vilan. Det är en berättelse som ingen annan. En värld som vänder upp och ner på alla trötta fantasykonventioner. Så sanslöst gripande att jag inte kan hålla tillbaka tårarna vid väl valda ögonblick. Planescape: Torment är helt enkelt ett av de bästa spelen någonsin. Och ett av de mest egensinniga verken jag någonsin skådat.
Bubblare: Quake III Arena (Windows), Rayman 2: The Great Escape (Windows)

DYNAMITE COP (DC)
Kalle Andersson
Man väntar på julafton, man väntar på ny konsol under granen, man väntar på något häftig spel tillsammans med konsolen, något i stil med Sonic Adventure eller TrickStyle, Ready 2 Rumble Boxing, ja - man väntar sig bajs, julafton kommer, dopp i grytan kommer, knäckfrossa kommer, ankjävel och hans vänner kommer, tomtefar kommer och så upp loss med papperna, frigör gåvorna, prisa gud, ett Dreamcast, PRISA GUD HÖGRE, alls inte bajs utan Dynamite Cop, detta hårda namn, detta farliga namn, detta sexiga namn, detta åh, åh, åh, ah, oh, åh - bästa speltitlarna någonsin:

10. I Have No Mouth, and I Must Scream
9. Dynamite Cop
8. Dynamite Cop
7. Dynamite Cop
6. Dynamite Cop
5. Dynamite Cop
4. Dynamite Cop
3. Dynamite Cop
2. Dynamite Cop
1. DYNAMITE COP!!!

... precis som RoboCop fast väck med Robo och en jäkla massa TNT sprutat över kakan istället. It's so delicous and moist! Spel är konst! Tillhör du tvivlarna? Då har du uppenbarligen inte spelat Dynamite Cop!

Precis som Christoffer Holmbäck anser att den i cineastiska kretsar gravt underskattade spelfilmen Teenage Mutant Ninja Turles från 1990 äger sönder Gudfadern samtliga av veckans dagar (hans kommande doktorsavhandling på ämnet kommer att vara ytterst fascinerande läsning, det lovar jag er) så håller jag Dynamite Cop högt över ALLA spel att komma ut under 1999. Varför? För att jag är en konässör av "fine arts" såklart – har ni inte fattat det efter förra veckans bidrag från mig till de här listorna? 

Men okej, tydligare förklaring: Du har tre gubbar att välja på, varav en tjej, hur "hen" och "genusdiskussion" är inte det? Bröstfysiken ger hon blanka fan i, spelkvinns på den tiden var all in it to kick some serious ass, inte för att kåta upp tonårspojkar. Aja, i alla fall, sen var det handlingen då om ALLA som behövde räddas på den där båten, men viktigast av alla: THE PRESIDENTS DAUGHTER! Haha, IRONIN, DEN SYLVASSA SAMHÄLLSSATIREN, tihi! Sen vare skurken dårå, med det coolaste värstingnamnet sedan kejsar Ming av Mongo, nämligen Wolf Hongo, en slags cyborgpirat med artificiellt vänsteröga, robust grått skägg och ett sexpack som skulle få Jack Sparrow att sjunga nio snäpp på en tiogradig sexighetsskala vid blotta jämförelsen. Så himla cool. Wolf Hongo! Självaste Kraken dyker upp som miniboss i spelet och får prova på hur det känns att bli fistad i bläckhålet. Tydligen tycker han om det eftersom återkommer för en andra omgång. Mata inte djuren, brukar det stå på när man går på zoo, men det är inget vi bryr oss om så vi bjuder på nävmacka efter nävmacka. Den arma kraken! Fast han borde fattat bättre än att supa sig dyngrak på LoBoCruz, då det liksom är att be om det. Roliga bilder (lol) jag målar upp för er, va? Vidare så var det alla vapen en kunde fajtas med i detta lir: tonfiskar, shish kebab, dumplings, annat icke matrelaterat. Streets of Rage och Final Fight får alltid ta emot alla ryggdunkar när det kommer till den här typen av slagsmål - men det enda jag tycker duger än idag, det är tamejtusan Dynamite Cop.

För den bästa konsten är tidlös och Dynamite Cop är inget undantagsfall. La Gioconda, Die Verwandlung, Un chien andalou... Dynamite Cop! KABLAM! 
Bubblare: Pokémon Snap (N64), Super Mario Bros Deluxe (GBC)

POKÉMON RED/BLUE VERSION (GB)
Benjamin Knopman
När den japanska spelutvecklaren Satoshi Tajiri var liten samlade han på insekter. I dag samlar en hel värld på hans supergulliga fickmonster Pikachu, Bulbasaur och Snorlax. Men det var här – under den första, svartvita vandringen över kontinenten Kanto – som allting började. En vandring där drömmar blev verklighet, skolkamrater förvandlades till slutbossar och hjärtat bultade i takt med den bitterljuva chipmusiken.

SILENT HILL (PS)
Robert Larsson
1999 försökte många företag kopiera framgångsreceptet som stavades Resident Evil. Bland de tappra som försökte, men misslyckades, fanns Square som gjorde om uppföljaren till Parasite Eve så att det både såg ut och spelades mer som ett survival horror, och Climax som producerade Blue Stinger, ett ostigt skräckspel som lånar rätt friskt från Capcoms osannolikt populära spelserie. Till och med Capcom själva kopierade sin egen formel och skapade Dino Crisis, ett Resident Evil med dinosaurier istället för zombies. 

Konami ville också ha sin del av kakan, men istället för att rakt av kopiera Capcom tog de bara små minimala delar av deras koncept för att därefter stöpa om det i en långt mer vansinnigare form. Resultatet blev mycket rysligare än vad många förväntat sig, och Silent Hill tog skräckscenen till en helt ny nivå. 

Silent Hill är staden som Gud glömde och det dimmiga sceneriet är lika delar vackert som ruskigt obehagligt. Berättelsen som målas upp är abstrakt och utpräglat svårförståelig där protagonisten Harry Mason är en helt vanlig individ i en ovanlig situation. 

I Silent Hill finns inga soldater eller zombies, inga b-filmsinfluenser med ostig dialog eller klämkäcka monster. Här finns bara ångest, rost, sorg och saknad. Allt fångat mellan två alternativa dimensioner som förpassar spelaren till en dunkel tillvaro där gränsen mellan verklighet och fantasi suddas ut. 
Bubblare: Soul Calibur (Dreamcast)

HEROES OF MIGHT AND MAGIC 3 (WINDOWS)
Christoffer Holmbäck
Det finns spel som aldrig blir gamla, spel som förblir tidlösa och är lika vackra i dag som när man först såg dem. Spel som håller förälskelsen vid liv, år efter år. Heroes of Might and Magic 3 är ett sådant spel.

När många spel från det sena 90-talet i dag kämpar med sladdrig kontroll, bångstyrig kamera och föråldrad 3D-grafik tuffar Heroes 3 på tack vare de handritade kartor och varelser som än i dag hjälper till att sprida intrycket av att Heroes 3 omsluter dig med mysig fantasyvärld som få andra spel kommit i närheten av.

Heroes 3 fungerar också så bra för att det vågar vara förhållandevis enkelt. I takt med att allt fler funktioner introducerats i uppföljarna så har serien också tappat mycket av sin simplistiska charm. Det fanns tillräckligt med djup redan 1999 och förändringen av grundkonceptet kändes därför oönskad.

Men även odödliga klassiker kan i bland hamna i ett tillstånd av trötthet. Och när man utforskat varje ruta av varje karta behövs det tillförsel av något nytt och spännande. Min rekommendation är att stänga av den bedårande musiken – som är fantastisk, men kan bli tjatig i längden – och i stället leta upp de brittiska postrockarna Yndi Haldas debut EP, Enjoy Eternal Bliss. Helt plötsligt känns allt nytt igen, och då är det bara till att börja om, och utforska alla kartor en gång till.

Det står ett gäng änglar där borta, undrar om jag vågar attackera?

POKÉMON SNAP (N64)
Oskar Skog
Jag har tjatat om att Pokémon Snap är ett av världens bästa spel ända sedan början av 00-talet och det är aldrig någon som tar mig på allvar.

Jag tänker sluta göra det nu.

Skyll er själva.
Bubblare: Outcast, System Shock 2, Midtown Madness, Hidden & Dangerous, Jagged Alliance 2

DUNGEON KEEPER 2 (WINDOWS)
Joakim Kilman
Det stora säljargumentet i Dungeon Keeper-spelen var att man nu äntligen fick vara ond. Att man istället för en äventyrare som ska bege sig ner i fuktiga grottgångar för att besegra en vidrig onskda, nu fick chansen att ikläda sig den den där ondskan.

Visst var det en del av charmen, men det som gör att man ständigt återkommer till Dungeon Keeper 2 är att det i grunden är ett underhållande, slipat och originellt strategispel. Att man samtidigt får chansen att ge en lavett i ansiktet på självgoda äventyrare är bara en trevlig bonus.
Bubblare: Gabriel Knight 3, Outcast, System Shock 2, Planescape: Torment, The Longest Journey, Jagged Alliance 2, Alpha Centauri

WARIO LAND 2 (GBC)
Tobias Söderlund
När väckarklockan ringer på morgonen händer det ibland att jag känner att det jag helst av allt vill är att slå den till tusen jävla smulor.

Det kan jag göra i Wario Land 2.

Andra gånger ignorerar jag väckarklockan och fortsätter sova som om jag aldrig hade hört den.

Det kan jag också göra i Wario Land 2.

Till skillnad från många andra plattformsspel så är Wario Land 2 inte nödvändigtvis en linjär resa från a till ö.

Det kan vara det, om man vill, men det kan också ett av de mest finurliga och utforskarvänliga äventyr genren någonsin har skådat.

FALLOUT 2 (WINDOWS)
Eric Lindholm
Det är klart att man i en uppföljare vill ha mer av det som gjorde det första spelet i serien så bra. Annars skulle det ju liksom inte vara så stor idé med en uppföljare. Men samtidigt vill man ju åtminstone ha lite innovation och nytänkande. Inte bara mer av samma sak. Se bara på The Lost Levels, den japanska uppföljaren till Super Mario Bros, som i princip var nya banor till samma spel. Det släpptes inte ens i väst förrän mitten på 1990-talet, då det inkluderades i Super Mario All-Stars. Nintendo trodde helt enkelt inte att spelarna i västvärlden skulle nöja sig endast med mer av samma gamla skåpmat. 

Fallout 2 hade kunnat vara datorrollspelens motsvarighet till The Lost Levels. Mer av det goda, varken mer eller mindre. Med undantag för ett marginellt uppdaterat användargränssnitt var det spelmekaniskt identiskt med Fallout 1. Tack och lov så gavs det ut. 

För vad gör mer av det goda när det goda är såpass gott? Ibland det vara precis vad man vill ha. Utveckling enbart för utvecklings skull är inte alltid nödvändigt. Ibland räcker det med en stämningsfull och levande värld samt en handling som motiverar en att upptäcka den. Att det sker i samma spelmotor som tidigare spelar ingen roll, spelglädje som spelglädje. 

Fallout 2 är ett av de bästa exemplen på det. 

Fallout 1 var bäst. Fallout 2 med. Det är ju mer eller mindre samma spel. 
Bubblare: System Shock 2, Outcast

SYSTEM SHOCK 2 (WINDOWS)
Oscar Nygren
Jag beundrar spel som lyckas med konsten att skrämma mig. Det är inte så lätt. Man kan utan vidare få mig att flyga ur soffan och skrika högt med hjälp av den sorts hårdregisserade förklädda spökhus-upplevelser som många skräckspel är. Att däremot verkligen få mig att känna mig jagad, hjälplös och rädd, det är imponerande.

System Shock 2 faller under sina avslutande timmar samman. Då är det plötsligt varken särskilt underhållande eller spännande längre. Men det gör ingenting. För den inledande halvan minns jag fortfarande som något av det mest skrämmande jag har spelat. Och som obotlig skräckfantast tycker jag att det räcker gott och väl.

AGE OF EMPIRES II: THE AGE OF KINGS (Windows)
Stefan Norlander
Egentligen finns det inte mycket att säga om Age of Empires II. Det är ett RTS som alla andra, vilket innebär att man ska samla resurser, bygga baser, utforska omgivningen och besegra motståndare. Varken mer eller mindre.

Men det är ändå någonting som gör det mer underhållande än andra spel i samma genre. Det är någonting svårdefinierat som gör att det fortfarande är roligt att spela år efter år, trots föråldrad teknik.

Att bygga svårintagliga befästningar med nästan vetenskaplig precision för att skydda sitt territorium från fiender är väldigt beroendeframkallande. Det är lätt hänt att en hel dag passerar obemärkt bara för att man har fullt upp med att bygga upp sitt rike och det roligaste jag vet är spelläget Regicide som går ut på att skydda sin kung och ha ihjäl motståndarnas. 

Age of Empires II är lika simpelt som det låter och det är kanske just därför som jag återvänder rätt som det är. Trots de oräkneliga gånger jag suttit och pysslat med spelet så har jag inte tröttnat. Och jag kommer förmodligen inte göra det än på ett tag.
Bubblare: Final Fantasy VIII(PS), Wario Land 2 (GBC), Donkey Kong 64 (N64)