Vi har pratat om att göra topplistor.

Vi gillar topplistor.

Till slut bestämde vi oss för att göra en lista över de bästa spelen från varje år. Vi valde att gå tillbaka 25 år i tiden och börja där. Tanken är naturligtvis att vi ska fortsätta med det här under resten av året för att, till slut, komma fram till "Årets bästa spel 2012" lagom till att det är dags att bestämma den listan.

Vi väljer ett spel var från varje år (och vi försöker hålla oss till spel som släpptes här de åren). Det spel som den personen tycker är det bästa som släppts under det året. Ibland lägger vi också till några personliga "bubblare" från samma år, för de gånger vi vill ge lite extra uppmärksamhet till något annat.

Ni kan rösta på det spel ni tycker är bäst. Om vi inte valt det spel ni tycker är bäst från det aktuella året kan ni rösta på "annat" och berätta för oss om er favorit.

Det här är de bästa spelen från 2004.

Tidigare: 1987 - 1988 - 1989 - 1990 - 1991 - 1992 - 1993 - 1994 - 
1995 -1996 - 1997 - 1998 - 1999 - 2000 - 2001 - 2002 - 2003

OUTRUN 2 (XB)
Mattias Frost
Idag tar jag paus från att hylla obskyra PC-spel som ingen bryr sig om och gör en Benny istället ("Men Outrun 2 är ju bra?" - Red).

HALF-LIFE 2 (WIN)
Benny Holmström
2004 var ett enormt år för fps-genren. Doom 3, Far Cry, Killzone, Halo 2, Chronicles of Riddick, Metroid Prime 2 – alla samsades om tolv ynka månader. Men spelet som sist och slutligen, totalt och fullkomligt, överskuggade dem alla var givetvis kejsaren själv. Half-Life 2 var världens bästa fps då, och fortsätter att vara så än idag.

Storheten är en kombination av många små saker. Som den tryckande stämningen i City 17:s gåradaskiga gränder. Eller de fräscha fysikbaserade striderna som möjliggjordes av gravitationsgeväret. Eller de trovärdriga karaktärernas kroppsspråk, som fortfarande står huvud och axlar över det mesta annat i spelvärlden. Half-Life 2 är en gigant som än idag fascinerar, och vi är åtskilliga miljoner som väntar på en fortsättning. Snälla Valve. Skynda er.
Bubblare: Burnout 3: Takedown, Unreal Tournament 2004

Oskar Skog
2004 blev världens bästa spel (Half-Life) lite bättre (Half-Life 2).

Joakim Melkersson
Världens bästa FPS, svårare än så är det inte.

HALO 2 (XBOX)
Timmy Sjöberg
Om det var Halo som fick folk att skaffa Xbox så var det Halo 2 som fick dom att skaffa Xbox Live. Spelet skulle förbli det mest populära onlinespelet på Microsofts servrar ända fram till Gears of War, nästa generation. För oss som däremot inte hoppade på onlinetåget var det en blandad kompott vi fick här. En rätt kaotisk utveckling av spelet gav oss en smått ofokuserad historia med abrupt cliffhanger till slut, multiplayerbanor främst anpassade för onlinematcher och brunt. Riktigt, riktigt brunt var det nya heta i spelvärlden och det lättsamt färgglada sci-fi Halo hade här övergått i brunrealismens mörka skuggor. Gameplaymässigt var ändå det mesta sig likt och det dög för att ge avkastning för pengarna iallafall. Halo var alltid Halo. Så även den här gången.
Bubblare: Outrun 2, Burnout 3: Takedown, F-Zero GP, Alien Hominid.

VAMPIRE THE MASQUERADE: BLOODLINES (Win)
Joakim Kilman
Vampire the Masquerade: Bloodlines var vid release så trasigt och sönderbuggat att många inte ens kunde ta sig till slultet på spelet. Jag råkade ut för tre spelförstörande buggar, som alla fick lösas med lite googlande och trixande.

Ändå kunde jag inte sluta spela. När jag klarat spelet som en vampyr ville jag testa nästa avart av det mörka släktet. Alla raser erbjuder nämligen relativt unika upplevelser och möjligheter.

Bloodlines är fullt av skumma glitchar, vibrerande bröst, fånig goth-estetik och annat som kan skrämma bort den bäste. Men när man kommer under huden på spelet så är det fantastiskt belönande.

Numera har dessutom den inofficiella patchen, som alltjämt uppdateras, både rådit bot på de allra flesta buggarna, samt lagt till mer innehåll till spelet.
Bubblare: Half-Life 2, Chronichles of Riddick, Far Cry, GTA: San Andreas, Fable, N

TALES OF SYMPHONIA (GC)
Robert Larsson
I Tales of Symphonia får vi stifta bekantskap med Lloyd Irving, som tillsammans med sin barndomsvän Colette beger sig ut på en pilgrimsresa för att rädda deras döende värld. Colette är nämligen frälsaren som måste offra sig för mänskligheten, och Lloyd krigar ständigt mot sig själv och hennes öde för att undvika att förlora henne. 

Tales of Symphonia kan närmast liknas vid en interaktiv tecknad film. Den cel-shadade grafiken är underbar med färggranna och detaljerade omgivningar. Namco ser även till att gå på djupet med sina karaktärer och även fast storyn är enkelt uttryckt, så är den både underhållande och tänkvärd. I typisk Tales-anda så uppstår små diskussioner karaktärerna emellan och inte nog med att dessa är väldigt roliga, det ger också en mycket bättre inblick i deras personligheter. 

I Symphonia finns även seriens mest slipade stridssystem som kräver flinka fingrar och kvicktänkt agerande. Allt sker i realtid och specialattackerna avlöser varandra med hjälp av några enkla knapptryck som man delegerar ut till sina gubbar, vilket får till följd att skärmen ofta lyser upp i explosiva färger när man fyrar av sina kraftfullaste kombinationer. 

Tales of Symphonia är en lång färd som tar våra hjältar runt världen och tillbaks. Det är en självrannsakande resa som har en skön blandning av feelgood och spänning, och som inte sällan bubblar över av humor och emotionella tillstånd. Det är helt enkelt en resa man aldrig vill ska ta slut.

THE CHRONICLES OF RIDDICK: ESCAPE FROM BUTCHER BAY (WIN)
Christoffer Holmbäck
Pitch Black är fantastisk i all sin enkelhet och Richard B. Riddick är en spännande antihjälte. Vin Diesel må inte vara vår tids största skådespelare men han fungerar väldigt bra i actionfilmer och som Riddick är han perfekt. Vin Diesel är Richard B. Riddick.

Vin Diesel är också en stor spelfantast och äger ett eget produktionsbolag, Tigon Studios. Så när Vin Diesel samarbetade med svenska Starbreeze för att göra ett spel om Riddick så handlade det om mer än att bara låna ut en röst. Det var aldrig tal om att Escape from Butcher Bay skulle bli ännu ett själlöst licensspel, ambitionsnivån var extremt hög, och när det kom så överträffade det filmen, Chronicles of Riddick, med råge.

Escape from Butcher Bay var spelet som på allvar visade att det gick att göra fantastiska licensspel. För produktionen togs på allvar. Handlingen fick ta plats och gavs tyngd, Vin Diesel fick briljera som den sammanbitne och fåordige busen som älskar mörker och spelets övertygande atmosfär och stämning imponerar än idag.

FABLE (XB)
Eric Lindholm
Jag vet ärligt talat inte vad, hur eller ens om Peter Molyneux tänkte när han började "PeterMolyneuxa" om hur bra och världsomvälvande Project Ego skulle bli. Tack vare Xboxen och dess revolutionerande hårddisk ( att använda en hårddisk till att lagra spel hade ju aldrig gjorts tidigare.....) kunde Peter göra ett spel vars like aldrig någonsin tidigare hade skådats, där varje vajande grässtrå och söndertrampad blomma skulle spela roll och kunna förändra spelets gång. Project Ego var spelet där man skulle kunna göra vad som helst och bli vem som helst. 

Jag undrar om det verkligen var någon som trodde på allt det där. Jag tror inte det. Många spelade nog med, eftersom man ville se hur det hela skulle sluta. Hur mycket Peter skulle göra bort sig. 

Tiden gick. Och gick lite till. Och ytterligare lite till. Folk började tvivla. Skulle spelet någonsin släppas? Någonstans i all den där tiden förvandlades Project Ego till Fable, och om jag inte minns helt fel så började även Peter medge att han kanske hade överdrivit lite. Att varenda grässtrå och blomma kanske inte var fullt så viktiga som han först hade velat påskina och att det kanske inte skulle gå att göra precis vad man vill. 

En kulen höstdag släpptes till slut Fable, ett spel med extremt hög mysfaktor. Kanske var det t.om. mer mysigt än bra? Vilket ändå inte innebar att det var dåligt. En gnutta fantasy, en nypa Monty Python, några gram Terry Pratchet och en lagom dos actionrollspel utgjorde ett spel, som trots att det inte riktigt blev vad det från börjar var tänkt, ändå var en väldigt trevlig upplevelse. Kanske kan man säga att Fable blev spelvärldens bästa kompromiss? 
Bubblare: Vampire the Masquerade: Bloodlines, WH40K: Dawn of War, Halo 2

MAFIA (PS2)
Stefan Norlander
När jag rotade igenom spellådan i den lokala Expert-butiken och fann Mafia till Playstation 2 så var det för mig ett okänt spel. Bilderna på baksidan var dock lockande eftersom det såg ut som ett GTA i 30-tals miljö, vilket var tillräckligt för att jag skulle gå till kassan och betala de 399 kronorna som prislappen angav. Jag var dock lite orolig om spelet verkligen skulle motsvara mina förhoppningar, men när jag kom hem och satte skivan i konsolen visade det sig att min oro var helt obefogad.

Spelet börjar med att man får bekanta sig med den fattiga taxichauffören Thomas "Tommy" Angelo som sliter för brödfödan på vägarna i Lost Heaven. Det dröjer dock inte länge förrän man tvingas hjälpa maffiamän från Salieri-familjen, vilket ger Tommy en helt ny jobbinriktning. Ju högre upp på karriärsstegen han kliver, desto mer pengar flödar in och han behöver inte längre bekymra sig för ekonomin. Fast med det kriminella yrkesvalet tillkommer andra bekymmer, som rivaliserande gansterfamiljer, poliser och förrädare.

Handlingen är en av de mest spännande och gripande berättelser jag någonsin haft nöjet att uppleva i ett spel och det, tillsammans med den täta atmosfären, gör Mafia till ett spel som håller än idag.
Bubblare: Animal Crossing (GC) Grand Theft Auto: San Andreas (PS2) Sacred (Windows)

SHIKIGAMI NO SHIRO 2 (DC)
Tobias Söderlund
Låt oss diskutera Tension Bonus System (TBS).

Själva poängen med TBS är att ju närmare man befinner sig en projektil desto mer poäng får man och desto större skada delar man ut.

När vi pratar "bullet hell" är det här ett oerhört tacksamt inslag. Det är möjligen ett av de utmärktaste argumenten till att faktiskt lära sig husera nära projektiler utan att dö – en teknik man med fördel bör vara bra på när man experimenterar med genren.

Låt oss diskutera lite annat.

Som det breda urvalet av karaktärer att välja mellan, samtliga med unika specialattacker som i sin tur leder fram till olika spelstilar och ett fantastiskt omfattande omspelningsvärde.

Som det detta faktum att Shikigami No Shiro 2 är ett humant "bullet hell", så oerhört mycket lättare att ta sig an än exempelvis Ikaruga (som folk älskar hejdlöst för dess audiovisuella inramning men inte klarar av att spela ordentligt för att det är så orimligt svårt som det är).

Som det driv spelets soundtrack har, även om ljudbilden i sig börjar kännas lite väl låst i en era som inte speglar vår samtid. Ett driv som genererar enorma mängder adrenalin och möjligen störda grannar.

Låt oss diskutera vad jag tycker om Shikigami No Shiro 2.

Jag tycker att Shikigami No Shiro 2 gett mig den bästa shoot 'em up upplevelsen jag någonsin haft.

GRAND THEFT AUTO: SAN ANDREAS (PS2)
Kalle Andersson
Det var det första spelet jag förbokade. Det var det första spelet jag köpte utländska speltidningar för att läsa previews av. Jag hade köpt utländska speltidningar tidigare men mest för att de var speltidningar och spel mitt största intresse. Det var det första spel jag faktiskt låg sömnlös i längtan av när release närmade sig. Det var det första spel jag stod och väntade utanför spelbutiken på vid Dagen D (paranteserna gjorde detsamma när N64 skulle släppas, men inte jag) innan butikhelvetet öppnade. Det var, när jag väl skyndade mig hem, ploppade i skivan i konsolen och började lira, det spel jag dittills hade haft roligast med sedan jag som sexåring skuttade omkring i groddräkt i Super Mario Bros 3.

Grand Theft Auto: San Fucking Andreas. Visst hade jag kört Vice City året tidigare, då jag väl tagit förnuftet till fånga och lagt Sony-hatet tillsammans med Nintendo-fanboyismen på hyllan och köpt mig en PS2 och visst hade jag glidit omkring på gatorna i just den neonskimrande staden och nickat på huvudet i takt till The Buggles Video Killed The Radio Star och The Human Leagues (Keep Feeling) Fascination och inte kunde väl San Andreas slå föregångaren på fingrarna där, alltså sett till soundtracket? Nej, kanske inte! Men känslan av att köra ut på vischan i en lowrider med granskog och en vacker solnedgång som kuliss med Merle Haggards Always Wanting You på countrykanalen K-Rose i bilstereon, uppvriden till högsta volym, var ändå något som i alla för mig skulle slå Vice Citys trötta maffiapastisch i spillror och spruta in ett gift i mitt hjärta som gjorde mig mer beroende av en spelvärld än något annat verk före och efter San Andreas lyckats göra. 

San Andreas har de två bästa röstskådespelarprestationerna i seriens historia. Jag talar naturligtvis om Samuel L. Jackson och Chris Penn (vila i frid) som de korrupta snutarna Frank Tenpenny och Eddie Pulaski. Det har den mest intressanta settingen och beröringspunkterna till verklighetens folk . Den har den vackraste utsikten, den från berget Mount Chiliad - ett tips är att ta cykeln upp, det tar sin ringa tid, för att sen gasa på av bara fan rakt ner mot en garanterat död. Den kommer liksom aldrig bli mer fantastisk än så ändå. 

Folk har snackat så mycket om Liberty City i uppföljaren. Hur levande den är, hur den känns som New York på riktig, hur häftigt det är att kunna åka förbi samma parker i spelet som man besökt i verkligen... och visst... hade staden i GTA IV byggt på något ställe jag känner connection till, som Borås eller Mårdaklev, ja, ni fattar, då hade det garanterat varit en fullpoängare från mig med. Men det är så platt! Så livlöst! Så lite att göra när spelet väl är varvat en första gång. Säger folk så längre, varva? I alla fall...

Jag låste inte upp en enda ny del av spelet när jag körde det back then i 2004. Failade miserabelt många gånger på det där skituppdraget med lådkastningen från tåget (insert that certain gif). Det gjorde brorsan först senare, då han fick låna konsolen med spelet permanent. Det var först då saker och ting låstes upp, alltså hela världen, successivt. Spelade ingen roll. Innan dess hade jag ändå svinigt kul i den lilla stora del av kakan som redan fans att äta av San Andreas, Los Santos. Breakade på stranden, tränade på gymmet, åt mig fet så att jag kunde ta emot fler kulor (awesome att man inte bara straffades för ha ätit sig redigt fläskig), plockade upp prostituerade, dejtade potentiella framtida flickvänner, drömde om hett kaffe, cyklade ut i bygda och nackade rednecks - gud, kom att tänka på det! San Andreas var det sista spelet i serien där huvuden avlägsnades så att flashigt groteska blodfontäner utgjorde någon slags offentlig konst.Those were the days.

FUN FACT! Dagen efter då jag inträtt i min första psykos, det var även dagen efter min födelsedag, så satt jag hemma hos min bror och hans lilla familj (flickvännen pluggade fortfarande till sjuksköterska och deras dotter var bara fem månader då) och bror, han spelade San Andreas. Satt där, jag, och såg på och grafiken såg krispigare ut än vanlig, mer verklig och han körde runt där på gatorna i en kärra, min bror, och jag ryckte till varenda gång han närmade sig endera väggren. Fattade att det inte var på riktigt, men jag reagerade på det viset. Så när han körde på en NPC så att den flög över vindrutan och högt upp i luften, då skrek jag i högan sky, såpass högt att min lilla brorsdotter började gråta. Men mer om det en annan gång. Nu bara några simpla konstateranden. 

Grand Theft Auto: San Andreas må inte vara speltekniskt briljant alla gånger, sett till kontroll och så, men världen, den jävla världen, San Andreas, den får mig att, som Thomas Wiborgh (vandra i frid) redan gör, börja älska och längta efter Los Angeles. San Andreas, jag ser det fortfarande som spelhistoriens roligaste sandlåda, och jag hoppas, tio fingrar upp till Carl Sagan, att Rockstar i och med GTA V fortfarande kommer låta detta göra sig gällande.

METAL GEAR SOLID 3: SNAKE EATER (PS2)
Elin Ekberg
Jag började min bloggande karriär här på Loading med att konstatera precis hur sämst Metal Gear Solid 4 är. Kanske för att utvecklaren redan nått sin topp i och med tredje delen. 2004 är trilogiernas år. 

Naughty Dog avslutade sagan om Jak och Daxter med storslagen bravur, Capcom bjöd in Jean Reno att tampas mot samurajzombies i Onimusha 3 och Konami tog oss tillbaka till spiondramats början för att berätta hur och varför Big Boss bytte sida. Egentligen skulle jag vilja nämna alla tre som personliga favoriter, toppar där var serie nått sin kulmen och skapat spelhistoria vi kan ta med oss och berätta för våra barnbarn. 

Men endast ett av dem lämnade mig olustig till mods efter sluttexterna.

När Naked Snake till slut möter the Boss på blomsterängen, och vi förstår att vi kan få allt annat än ett lyckligt slut har jag som spelare precis fått uppleva en resa minst, om än inte bättre, än föregångarens. Jag har legat i högt gräs och väntat på att the End ska vara först på att flytta sig, snaskat på ormar och kanske klättrat upp för spelhistoriens längsta stege. 

Framför den grav som vi slutligen lämnas vid borde den här sagan ha fått sluta. Åtminstone gjorde den det för mig.