Vi har pratat om att göra topplistor.

Vi gillar topplistor.

Till slut bestämde vi oss för att göra en lista över de bästa spelen från varje år. Vi valde att gå tillbaka 25 år i tiden och börja där. Tanken är naturligtvis att vi ska fortsätta med det här under resten av året för att, till slut, komma fram till "Årets bästa spel 2012" lagom till att det är dags att bestämma den listan.

Vi väljer ett spel var från varje år (och vi försöker hålla oss till spel som släpptes här de åren). Det spel som den personen tycker är det bästa som släppts under det året. Ibland lägger vi också till några personliga "bubblare" från samma år, för de gånger vi vill ge lite extra uppmärksamhet till något annat.

Ni kan rösta på det spel ni tycker är bäst. Om vi inte valt det spel ni tycker är bäst från det aktuella året kan ni rösta på "annat" och berätta för oss om er favorit.

Det här är de bästa spelen från 2005.

Tidigare: 1987 - 1988 - 1989 - 1990 - 1991 - 1992 - 1993 - 1994 - 
1995 -1996 - 1997 - 1998 - 1999 - 2000 - 2001 - 2002 - 2003 - 2004

WORLD OF WARCRAFT (WIN)
Mattias Frost
Efter snart åtta år är relationen naggad av tidens tand, men också djup, mogen och stark. Ett av världens bästa spel och en av världens mest omvälvande onlinevärldar. 

Eric Lindholm
Faktumet att jag år 2012 fortfarande spelar 2005 års bästa spel säger väl allt? Den påverkan WoW har haft på genren är omöjlig att överblicka och jag vill inte tänka på hur den sett ut om inte WoW slagit igenom så brett.

PROJECT GOTHAM RACING 3 (360)
Tobias Söderlund
Inte som så att jag kan argumentera för min åsikt.

Har dålig koll på genren. Har inte rört onlinedelen. Kan inte lyfta fram något specifikt som briljerar. Ingen bil jag vurmar för eller någon bana som är så mycket mer värd att återvända till än någon annan dito.

Och skulle jag börja mumla om att Covenant har med en fantastisk låt i sountracket, 20Hz, lägger jag på tok för mycket vikt vid en enskild detalj.

Fan, jag spelade det inte ens när det var nytt och det är långt ifrån perfekt.

Ändå är det PGR 3 jag fastnar vid när jag försöker ringa in det där ensamma spelet från 2005 som höjer sig över mängden.

Det bara känns så rätt.

Och just idag får det räcka så.

RESIDENT EVIL 4 (GC)
Benny Holmström
Så här är det; Resident Evil 4 är det bästa actionspelet någonsin. Det är snudd på perfekt. Variationen är sanslös, spelmekaniken genial och bossfighterna haktappande underhållande. Stämningen är oerhört tät och miljöerna har verklig karaktär. Leons resa genom ett förgätet Spanien är en av den förra konsolgenerationens verkliga milstolpar, och om jag ska vara ärlig är det bara Uncharted 2 som ens kommit i närheten i actionväg sedan dess.

Men för mig är Resident Evil 4 större än så. Det var – hör och häpna – det första konsolspelet jag någonsin köpte. Ja, faktiskt. Innan jag inhandlade Gamecube 2005 (RE4-bundeln) hade jag aldrig ägt en konsol, någonsin. Förvisso spelat en del konsol (främst Nintendo 64) men aldrig ägt en själv. Att Resident Evil 4 var spelet som slutligen fick mig att sluta krama min pc är inte ett slumpmässigt inträffande – det är ett testament på hur grymt spelet fortfarande är.
Bubblare: God of War, Star Wars: Knights of the Old Republic 2: The Sith Lords

Joakim Melkersson
Med Resident Evil 4 revolutionerade Capcom inte bara Resident Evil-serien, utan på många sätt hela tredjepersonsskjutargenren. Det var spelet som gjorde kameran-över-axeln-perspektivet populärt, och sedan dess har det mer eller mindre varit standard för spel i genren. Och så var det ju ett så förbannat bra spel på alla andra sätt också. 

Många ser det som början på den ännu pågående actionifieringen av serien, och ja, så var det nog. Men i Resident Evil 4 fanns fortfarande en bra balans mellan action och de element som gjorde serien känd och framgångsrik. Det är mer än kan sägas om uppföljaren, och av allt att döma även den senaste delen.
Bubblare: God of War (PS2)

CASTLEVANIA: DAWN OF SORROW (DS)
Timmy Sjöberg
Att samla besegrade monsters själar och omvandla till egna förmågor, att uppgradera sin hela arsenal av vapen och att fylla skärmarna med vackert animerade pixelmagier, det är Castlevania för mig. Soma Cruz är Castlevania för mig. Belmont, vem är det?

Det är ännu ett generationsskifte på gång och medan de gamla konsolerna prestationsmaximeras så fyller nya än en gång landets butikshyllor. Dawn of Sorrow var inte spelet som visade vilka användningsområden en Nintendo DS hade. Du behövde aldrig ropa något i micken, knappt använda touch-funktionen alls och den övre skärmens existens var närmast överflödig.

Likväl var det en grymt underhållande actionplattformare i underbart ritade miljöer till de bästa gotiska tongångar en kan önska sig. Jag fastnade i timmar och ville aldrig lägga ifrån mig det. Problemet är bara att inget Castlevania varken förr eller senare har lyckats leva upp till det. 2005 ägde Dawn of Sorrow min speltid.
Bubblare: Raze's Hell, Conker: Live And Reloaded, Oddworld: Stranger's Wrath, Super Monkey Ball Deluxe, Mario Kart DS, Lumines: Puzzle Fusion.

GOD OF WAR (PS2)
Robert Larsson
I God of War är Kratos på jakt efter krigsguden Ares, som har lurat honom till att döda sin egen familj. Äventyret tar avstamp i den grekiska mytologin och dundrar fram som en bulldozer med avsikt att krossa allt och alla. Kratos är de grekiska gudarnas största rädsla och hans våldsamma framfart går på allt annat än tomgång. 

God of Wars tajta gameplay bjuder upp för enastående action och den inledande hydrabossen är klassisk i ordets rätta bemärkelse, då den direkt placerar ordet ”episkt” längst fram i vår vokabulär samtidigt som vi insåg att QTE kunde användas på ett coolt sätt. 

Säga vad man vill om Kratos och hans inte så subtila tillvägagångssätt på saker och ting, men det går inte att förneka att hans blodiga hämnd piskade upp en storm så stor att den golvade majoriteten av spelvärlden.

MARIO KART DS (DS)
Oskar Skog
2005 släpptes Nintendo DS här i Sverige. Jag hade fått ett exemplar av den innan den kom hit. Jag fick hem Daigasso! Band Brothers och det blev, till slut, det jag spelade mest till konsolen. Phoenix Wright dök upp. Castlevania. Spel som små intressanta experiment om vad som kunde hända när man plötsligt hade två skärmar.

Nintendo DS kändes fräsch, intressant och spännande på ett sätt som Nintendo inte varit för mig sedan SNES. Om ens då.

Jag startade 8D bara för att jag inte kunde låta bli att skriva om saker till den här konsolen. Fler var tvungna att höra.

Och jag spelade så mycket Mario Kart DS, det bästa spelet i serien (fram till att Mario Kart 7 släpptes) att det inte fanns en millimeter av de här banorna som jag ägde sönder.
Bubblare: alla de där jag redan nämnt. 

DARWINIA (WIN)
Joakim Kilman
Darwinia är ett experiment, både estetiskt och spelmekaniskt. Det fungerar som en blandning mellan simulator, Syndicate-influerade action och realtidsstrategi, och summan är större än delarna var för sig.

Den audiovisuella presentationen gör att man snabbt förlorar sig i Darwinias värld, och den som en gång väl besökt Introversions märkliga plats lär inte glömma det i första taget.

Introversion gör alltid bra spel. Darwinia är sannerligen inget undantag.
Bubblare: Knights of the Old Republic 2, Cave Story, Civilization 4, Samorost 2, Swat 4, The Movies

FORZA MOTORSPORT (XBOX)
Christoffer Holmbäck
Forza Motorsport har utvecklats och blivit bättre för varje del, således är Forza 4 från häromåret bäst i serien, men det är en serie som började med en rullande start och som hade farten uppe från första stund.

Microsoft ville ha en motsvarighet till Gran Turismo så de grundade Turn 10, och fyra år senare fick de vad de betalade för. Dan Greenawalt och hans team har sedan bara fortsatt att förfina sitt koncept, men delar av magin från debuten har också gått förlorad genom åren. Trots det är det svårt att idag gå tillbaka till Forza Motorsport, men det ändrar inte det faktum att spelet var kung på banan när det begav sig.

THE MOVIES (WIN)
Stefan Norlander
Ända sedan jag var liten har jag haft ett stort intresse för filmskapande och spel, så när de båda förenades 2005 i The Movies var min lycka gjord. Inte nog med att det är ett dugligt strategispel där man ska bygga upp en framgångsrik filmstudio genom flera decennium, (förnya tekniken från svart-vit stumfilm till färgfilm med ljud, förutse den mest populära genren, ta hand om anställda och så vidare) man kan även skapa helt egna filmer.

Genom att själv sätta sig i regissörsstolen kan man bestämma alltifrån filmens genre, vilka skådespelare som ska rollsättas, vilka scenografier som ska finnas, vilken rekvisita som ska förekomma, vilka kameravinklar som ska användas och mycket annat som hör filmproduktion till. Dock är valen begränsade, men är man tillräckligt ambitiös och påhittig kan man ändå skapa mindre mästerverk. Som den ytterst dramatiska och otroligt spännande krigsfilmen Lets get some... Oil that is! vilken jag skapade 2007.

The Movies lämnar visserligen en del att önska, som bättre grafik och ett mer avancerat filmskaparverktyg, men överlag är det ett roligt spel som inte bara utmanar spelaren med mångsidig strategi utan även låter kreativiteten flöda.
Bubblare: Fahrenheit, Battlefield 2, Zoo Keeper

FAHRENHEIT (PS2)
Kalle Andersson
David Cage. Vad ska man säga om honom. 

Pretentiös! säger Hakola

Genial! menar tigersuit

Mittemellan, säger jag. Ambitionerna hans må inte räcka för att nå ända vägen upp till det mål han sätter vid varje spelproduktion. Det gällde senast med Heavy Rain och det gällde även några år tidigare med Fahrenheit. 

Majoriteten av alla spel är porr, sade David Cage och slängde en usel sexscen som inte ens hade klarat sig vid liv efter klippningen av en sunkig erotisk thriller à la 90-tal i grytan. 

Lägg därtill kvinnoporträtt tomma som urblåsta äggskal och stereotypa basketspelande, Stevie Wonder-ish-soulmusikdiggande bruthas och en inte så lite torr, kortklippt, brunhårig, manlig 30-plusare i huvudrollen så får du en... tja... fast grejen är, nä det får du inte. Eller jag fick inte det. En trist och förutsägbar upplevelse.

Kan fortfarande gå tillbaka till Fahrenhet idag. Tycka den där depressionsmätaren är helt genial. Känna nerverna darra vid varenda motgång som kan komma att få mätaren att slå i botten och få huvudrollen att antingen ta sitt liv eller lämna in sig till polisen för det mord han under påverkan i början av spelet begår.

Spänningen att även spela de två poliserna, Kvinna McKvinna och Man Manson, och måna lika mycket om alla tre. Det enda verk jag idag kan uppleva samma känslor med, sympatier för alla i en katt-och-råtta-lek vill säga, är Breaking Bad.

Jag bryr mig inte så mycket om indianskiten där i slutet. Fahrenheit hade inte världens bästa manus från början. Riktigt sunkigt var det faktisk. Så nej, ett geni är han väl inte, den där David Cage. Men ändå så kan jag såhär sju, snart åtta år senare säga att jag inte har spelat något som liknar det, och det är med sorg i rösten jag säger det för det hade ändå så mycket nytänkande, något David Cage ville lyckas med och faktiskt lyckades med, vilket inte gör honom till något skamlöst pretto. De frusna händerna, de krystade penetrationerna, de fnissande rättspsykpatienterna (en rätt skev bild av klientelet, borde jag som vet tycka), de flummiga konspirationerna, allt detta och mycket mer bidrog till en helt UNIK känsla som jag inte fått i något annat spel, inte ens Heavy Rain, och jag hoppas, jag hoppas, jag hoppas att jag inte kommer vilja spela Fahrenheit om tio år, för det är ärligt talat ganska kasst ändå, förstår ni vad jag menar? Bara det att det är SÅ MYCKET bättre än SÅ MYCKET annat. Framtid, lova mig en sak, att det bästa spelet 2005...

ÄSCH, läser ni ens det här? Nä, ni går bara rakt på röstningen och sen till att kommentare så varför anstränga mig? 
Bubblare: Metal Gear Solid 3: Sn... FFFFUUUU (kom inga mer intressanta spel det året)