Ett utav de bästa spelen någonsin?

Precis som Christoffer Holmbäck påpekar så fattas det titlar och The Elder Scrolls IV: Oblivion förtjänar något bättre en 18 sekunders video :( ... eller är det så kanske att ingen på redaktionen spelat spelet egentligen?

Nu känner jag att omröstningens regler gör det knöligt för mig. Det spel jag direkt kommer att tänka på som 2006 års bästa spel är Final Fantasy XII. Seriens bästa del sedan sjuan, och det bästa japanska rollspelet i modern tid.

Men det släpptes 2007 i Europa, och jag hoppas att det i alla fall nämns i det årets omröstning.

Bäst av spelen på listan är tveklöst Shadow of the Colossus, som jag spelade och älskade hösten 2005. Så det känner jag inte riktigt att jag kan rösta på här.

Så det blir en tråkig annat-röst för min del.

Gears of War.

Xboxflickans tjejkvällar förgyllde den hösten. Eventen blev till och med sponsrade. Kom dock bara tvåa... Men, fy fan vad jag älskade det spelet och sågen. Det var det enda vapnet jag använde.

Videon säger mig inte så mycket men jag förstår att den ska symbolisera någonting. Tycker bara det är synd att folk kanske missar storheten i Oblivion om man bara visar en kort snutt av spelet.

Det här blir enkelt.



Shadow of the Colossus är världens bästa spel. Men inte för att det är så vackert, för att den sista stora kärleken nästan är helt utom räckhåll, för att hon är så vacker, och så vackert symboliserar det fina, oskuldsfulla när hon ligger där vid stenaltaret och blir ömt smekt av solens bleka strålar.

Visst gör det mycket.
Det är ett fint spel.
Otroligt fint till och med.
Det vidsträckta öde landskapet fyller mig med nyfikenhet och förundran, det grafiska detaljarbetet och den finstämda musiken är makalösa konstnärliga arbeten, där den kassa frameraten snarare hjälper än stjälper.

Det är ju så här vi minns våra vackraste drömmar. Suddiga, flimriga, bortom vetskapen om hur verkligt det vi upplever verkligen är verkligt.

Shadow of the Colossus är verkligt. Men det är knappt så man vill tro det.
Eller vågar.

Det är en otroligt vacker värld som suger tag i mig, drar in mig, är ett fulständigt epitom på hur spel verkligen kan sudda ut oss från det levande, det existerande, och låta oss custom-välja en helt ny existens.

Det är världens bästa spel.
Men som klyschan säger, det absolut vackraste med den suggestiva, trolska stämningen är att spelet hade klarat sig helt utan den.

Shadow of the Colossus är världens bästa spel för att det är så förbannat kul.



Seriöst, vem, som någonsin har känt adrenalinet ända ut i oklippta fingernaglar och kluvna hårtestar, blev inte alldeles till sig av tanken på att med svärd i hand bestiga gigantiska stenjättar, utkämpa en slutgiltig kamp där varje rörelse räknas, där varje andetag käns, där livet, där och då, uppträder sig som allra viktigast och omedelbarast - trots att vi återigen transplanterat det på en TV-skärm?

Tänkte väl det.
För det är precis vad Shadow of the Colossus erbjuder. The bossfight to end all bossfights - fjorton gånger om.

Med fantastisk variation, intrikata pusselelement och mysiga ridturer däremellan, som den perfekta interluden till det allra sista crescendot i din favoritlåt.

Fumito Ueda hyllas som en stor konstnär och spelskapare världen över - och den stora konsten i hans spel är hans förmåga att cut the crap - han visste - vet - exakt hur stor procentandel av många spel som är transportsträckor. Utfyllnad. Varför fylla ett spel till bredden med, öh, mellansekvenser och en sån där, vahettere, story, när det ändå bara är de maffiga bossarna vi vill spela?

Ueda bakade en tårta bara på NK-chokladknappen.
Och lyckades.

Shadow of the Colossus är livet - ett glasklart exempel på vad vi menar när vi säger att något "är livet".
Att stå öga mot öga med en gigantisk koloss, och sedan bestiga dess kropp, som är som plattformsbanor, undvika dess attacker som i vilket actionspels närstrid som helst, klura och knepa sig förbi dess komplicerade konstruktion i sann pusselanda är inte bara att uppleva en sammanfattning över några av det moderna spelmediets allra mest vitala ingredienser, utan att känna av en närvaro.

En närvaro, en känsla. En nerv. Ett slags här och nu, det som föräldrarna alltid tjatade om att man hittar utomhus, i lekparken eller på krogen, och inte hemma i TV-soffan. Att spela Shadow of The Colossus är att leva, så fullständigt och så totalt att känslan blir nästan utomjordslig.

När varje koloss fälls är det som om mitt perspektiv på livet vidgar sig. Som om jag förstår mer. Som om jag blir klokare, även fast det bara rör sig om fet action.

Och mina händer darrar, mitt hjärta slår fort, mina kinder är rosiga. Det rus, den känsla av att känna av varje liten blodådra i sin kropp, varje andetag, och vilket mirakel man är med fungerande hjärta och hjärna man känner i, under och efter stundens hetta är jämförbart med några av livets starkaste erbjudanden för De Som Faktiskt Går Ut Då Och Då.

Vinna på lotto. Återse en kär vän. Åka till Las Vegas. Ligga. Slåss för rättvisan.

I ett annat riktigt bra spel säger huvudkaraktären att han inte känner sig helt levande om han inte stirrar en fiende rakt i vitögat.
Att det bara är där och då som livet betyder något.
Jag är en harmlös människa utanför TV-skärmen, men jag förstår vad han menar.

Samtidigt är det svårt att påstå att även om spelet hade klarat sig utan sin vackra inramning, sitt trolska, underliggande buskap och den melankoliska stämningen. Och det är där som spelets verkliga storhet ligger.



Shadow of the Colossus är världens bästa spel för att det kombinerar det bästa av två världar. De två världar som vi, spelvärlden, börjar få allt svårare att sammanfoga.

Det är ett spel som är lika lämpat på en utställning som i en arkadhall.

... Och det är här, i den post-narvistiska tolkningen av Eau de Frangilets saknadstema från 1857 som vi hittar Wanda och hans desperata jakt efter ett bot från den kärlek hans hjärta så desperat bultar för, och i det omedelbara slitaget från den ack så gömda...

... Tio spänn för en koloss! Hörru Martin, pröva plz, jag har 18:57 som recktid på den där långa jäveln, knäck mig om du vågar din chicken, hä hä häää..

Det är ett spel som man kan slösa oändliga timmar på att analysera, på att ta reda på vem pojken och flickan egentligen är, och hur flickan kan botas genom att slakta sexton kolosser i ett fjärran land.

Eller att bara beundra den vackra omgivningen.

Men det är oändliga timmar man har över först när man upplevt några av de mest intensiva, storslagna och, omskrivningar åsido, sjukaste jävla ballaste striderna i ett spel, någonsin.
Cut the crap var det.
Ett lyckat recept.

I en tid där de här två världarna tycks glida allt längre ifrån varandra är Shadow of the Colossus limmet som kanske inte helt lyckas, men iallafall försöker hålla dem ihop.
Det är djupare och vackrare än Super Mario Galaxy; roligare och med långlivat än Journey.

Och ja, jag grät när eftertexterna rullat. Jag grät för att det var så vackert. Som så många andra saker som betyder något här i livet så var det sorgligt. Men vackert ändå. Det är konstigt, jag vet.
Men jag grät också för att jag nyss varit med om en av de absolut roligaste stunderna i mitt liv. Jag grät för att mina känslor av upprivenhet och sorg inte helt kunde täcka över den rosiga, rosa popcorndoften efter en hel dag på Liseberg.

Jag grät för fullkomligheten. Jag grät för de bästa av två världar.
För att Shadow of the Colossus har djup. Det är inte bara. Det är inte tunt på.

Bra spel är som lekplatser, säger Shigeru Miyamoto.
Titta mig i ögonen och säg att sexton awesome bossfajter inte är en lekplats värd att återbesöka. I sex år till.

--

Skulden då?

Ja, den finns där. Ständig och påtryckande. Och egentligen är jag värre än dig, egentigen är alla vi som håller metaforiska berättandemedel högt, men inte riktigt lika högt som genuin spelglädje och häftiga strider, värre än dig.

Att rädda sin flicka är en sak.
Att slakta sexton kolosser för att ha kul, däremot, är en helt annan.

Jag är ett monster.
Men är det inte där vi börjar närma oss spelets egentliga kärna?

Shadow of the Colossus handlar om att känna sig helt och fullt levande. Men som någon sa; hur känner sig människor idag levande? Är det ens möjligt?

Samma person menade att nej - människans utvecklade hjärna hindrar henne. Den tynger ner henne med sociala krav, med normer och med värderingar, med överanalys och tvångstankar. Bara genom att bedöva den, bara genom att sträcka ut handen mot sina inre primitiva rötter kan hon närma sig själva grunden i det vi kallar livet.

Det autentiska.
Det ofrånkomligt viktiga.
Inte undra på att så många dricker alkohol på helgerna.

Och sådan går kråksången: Människan är ett monster. Ett monster som inte kan leva utan att åtminstone någonting går snett. Livet, inte det jobbfrubarnpjox vi uppfostras in i, utan det råa, det starka, det betydande livet, är inte lämpat för henne.

Om hon inte gör något åt saken.
Om hon inte hittar tillbaka, till en tid då inte ADD-medicin och McDonalds stod ivägen.

Och om det är bara genom att vara ett monster som hon kan låsa upp livet en gång för alla, så öppnas paradoxen.

Hon är förhindrad av tekniken, samtidigt som tekniken gjort det möjligt för henne att hitta mening igen.

TV-spel.
Att få vara ett monster utan att någon nämnvärt kommer till skada.
Bra grejer.

Jo, skulden finns där, men jag gör som monster vanligtvist gör.
Skiter i den.

Jag ska ha kul, jag ska leva, jag ska känna den hetta, den omedelbarhet och den känsla av betydelse som det moderna människolivet inte kan ge mig.
Jag ska även, om Freud får sticka fram nosen igen, ligga.
Inga oskyldiga kolossögon i världen kan stoppa mig.

Monster var det.
Men jag stänger ute dem. Skuldkänslorna.
Jag är här igen, jag är en primitiv varelse utan begränsningar, driven endast av min starka vilja att driva ner mitt svärd i kolossens håriga hjässa.

Av min starka vilja att leva.

Och någonstans däremellan kommer vi till ett bokslut.
Att vad det egentligen handlar om, livet, är knutet till en fråga.
Vågar du?

Vågar du lägga ut hela din månadspeng för att uppfylla din stora önskan att åka fritt fall?
Vågar du dricka 13 öl för att samla ihop modet att bjuda upp den där hetingen i hörnet på dans?
Vågar du sticka ett år till England för att hitta dig själv?

Vågar du trotsa alla dina inre skuldkänslor, dina fördomar om dålig framerate och världens största stenklubba för att uppleva världens bästa spel?

År 2006 släpptes Oblivion, det mest spektakulära open-world spelet jag någonsin hade spelat.

Samma år släpptes även en japansk tolkning av sandlådegenren, kuriositeten Steambot Chronicles.
Spelet beskriver sig själv rätt så väl, under titelskärmen kan vi läsa: ”A relaxing non-linear adventure.”, under menyskärmen hör vi: ”Be a bad guy if you want to... Steambot Chronicles!”.
Du är Vanilla Bean, och som honom utforskar du en öppen viktoriansk värld, på fot, eller för det mesta körandes din Trotmobile; en blandning mellan bil och mech-robot.

Du väljer helt och hållet Vanilla Beans personlighet, fast det betyder inte att du kan vara ond. Att vara en ”bad guy” är man genom att ge dryga svar som resulterar i att du blir uppfattad som en idiot.

Det är helt och hållet du som bestämmer vad du vill göra i den öppna sandlådevärlden.

Du kan spela instrument i ett band.

Du kan slåss på din Trotmobile.

Du kan hjälpa befolkningen i side-quests.

Du kan hyra en lägenhet och dekorera den i din smak.

Men egentligen så är det bara meningslösheter. Steambot Chronicles är sorglöst, avspänt och fram för allt meningslöst.

Det är skönt att fly ifrån sin seriösa och stressiga vardag, att spendera en timma på något totalt meningslöst. De enda mål som finns är mina egna. Jag springer runt i en naiv spelvärld och ägnar mig åt byteshandel för att tjäna pengar, för att köpa föremål i spelet som helt saknar betydelse.

Spelet har ingen storslagen story, spelmekaniken har inget större djup att bemästra.. Men jag gillar Steambot Chronicles ändå, jag gillar det för vad det är.

Twilight Princess är min barndom. Därför är jag diskvalificerad från denna omröstning, då det inte finns någonting tråkigare än när folk röstar på spel enbart av nostalgiska skäl.

För även om jag spelade igenom det för inte alls länge sedan, och älskade det då också, så har jag ingen aning om hur mycket av det som bara är minnen.

Och jag vill ju inte bli som någon av de där som tjatar om hur A link to the past/Super Mario World/ Son the Hedgehog 2 osv är de bästa spelen någonsin, och att de dessutom skulle vara "oslagbara".

Tycker att du ska rösta ändå! Tror inte den här omröstningen är någon slags jakt på det objektivt bästa spelet för var år.

Varje generation av kids verkar ha ett eget Zelda spel. Själv är jag en Ocarina of Time-nostalgiker. De har kommit lite längre in i 20-årsåldern har A Link to the Past som sitt nostalgi-Zelda. Sedan finns det riktiga gamlingar som har varit med om Zelda 1 och 2.

Undrar om ungarna nu för tiden kommer ha Skyward Sword som "sitt" Zelda. Eller kanske blir det Ocarina of Time igen genom 3DS.

Mitt hjärta säger We love Katamari, men det är Oblivion jag har lagt ned ofantligt mycket tid på.

Om jag dömer efter mina småkusiner så tycks det bli Ocarina of Time. Samtliga tre som fick båda spelen samtidigt glömde snabbt bort Skyward Sword och fastnade i Ocarina of Time.

Suikoden V blev förbisett men det var helt fantastiskt och helt klart årets spel 2006.



Annars förtjänar även Dead or Alive 4, Kingdom Hearts II och Canis Canem Edit (Bully) att nämnas.