En liten tråd för de med intresse i detta med HBTQ-kultur fångat på film.

Här tipsar vi varandra om sådant som är värt att se, och kanske skriver ett par rader om varför. Hur det berört just oss.

Komedi, drama eller vadhelst, egentligen. Bögar, lesbiska, transexuella, transvetiter. Folk som varken vet ut eller in.

Lite work in progress, denna tråd.

Men.

Oavsett.

Låt tipsen flöda!

AKTUELLT JUST NU
--- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- ---

Inget för tillfället.

SEVÄRT - TITEL / TRAILER / RECENSION
--- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- ---

Inget ännu.

EN BAKGRUND TILL TRÅDEN
--- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- --- ---

Det har alltid sagts att de har det så bra, de där. Att de är så fördomsfria, fantastiska att ha som vänner (speciellt om man är av kvinligt kön) och glada rent almänt.

GLADA.

På ena sidan har vi Pridefestivalen.

På andra sidan har vi de stackarna som slits i tusen bitar av de skyhöga krav som ställs på dem, när de kliver rakt in i kulturen utan att ha en aning om vad som väntar.

Kanske via QX.

Är de passiva? Aktiva? Är de björnar? Twinks? Gillar de läder? Kiss? Hur stor... sådan... har de? Porrfilmssnuttar här, bilder på erigerade penisar där. En flodvåg av "Vem är du? Var bor du? Är du sugen, nu?" i inkorgen under deras första timmar på den digitala communityn.

Profilera dig eller dö, liksom.

Passa dig för aids!

Kulturen hade sönder mig fullständigt. Ett litet homokollektiv där det kändes som att alla hade varit med alla. Andrahandsmarknad, liksom, och någon olustig form av desperation som yttrade sig i skitsnack och tjafs och sådant man inte vill ta del av.

Så jag vände den ryggen.

Inte för att det inte fanns oerhört fina saker att finna, där.

För att jag inte kunde förmå mig att låta de fula sakerna komma mig in under skinnet till den grad att jag blev en bitter och cynisk gammal gubbe redan vid 20-någonting års ålder.

Och känslan blev väl lite i stil med "det är våra gemensamma intressen som får oss att funka tillsammans, som vänner, inte den här biten kring huruvida vi gillar pillesnopp eller mus".

Vad har det för betydelse, för vänskap? Kärlek är kärlek, sex är sex, och kärlek och sex tillsammans är ett språk som torde vara universellt.

Men det var då.

Jag var ung.

Och den GLADA skaran framstod mer som en desperat, fördomsfull, stereotyp och fruktansvärt aggressiv kraft att ha att göra med.

Idag är jag lite mer vuxen och har en distans till det hela. Förstår att jag kanske inte riktigt hade verktygen jag behövde för att bevara mitt jag mitt i allt det där nya och spännande som gjorde sitt bästa för att forma mig till dess fördel.

Så när Kalle, här på Loading, bara en vacker dag tipsade mig om en film så blev jag nyfiken.

Mannen som älskade Yngve, hette den.

Så jag köpte den.

Såg den.

Konstaterade att det var, typ, en norsk Fucking Åmål. Den började med glada miner, den heliga treenigheten "Fitta, rock och revolution". Gick mot ett mörker som tvingade mig att ta en paus en bit in i filmen. Slutade i något som fick mig att konstatera för Kalle, att jag satt framför skärmen och grinade som en stucken gris när jag skulle dela med mig av mina åsikter kring den upplevelse filmen gett mig.

Något väcktes då, inom mig.

(Inte endast för att The Cure och Joy Division huserade i filmen. Inte endast för att Love Will Tear Us Apart.)

Ett behov av att få ta del av mer liknande filmer. Filmer som behandlar något som även om det inte är en, utåt sett, stor del av min tillvaro, ändå har påverkat mig på insidan.

Rejält.

Kanske kliver jag inte åter in i kulturen, inte så som jag gjorde då. På mina egna villkor, isåfall, helt på det klara med vem jag är och vad jag vill.

Men som ett sätt att ta del av den, såhär lite på tryggt avstånd, så måste ändå film vara ett ypperligt alternativ.

Och jag är nyfiken.

Vill veta mer.

Har beställt Weekend och We Were Here.

Weekend, ett litet jordnära, tydligen, kärleksdrama två människor emellan. Känner på mig redan på förhand att det inte kommer finnas något slut på mina tårar, men jag behöver KÄNNA något. Vad jag nu än känner.

Och, We Were Here, en dokumentär om ett San Fransisco vars homokultur började falla i bitar när aidsepedemin blev ett faktum. Lilla hypokondriska jag hade en del problem med det här med aids.

(Och på den vägen var det.)

Denna står på tur efter de två filmer jag har beställt. Får fantastiska vibbar av trailern.

Broderskab!



Dansk film om två nynazister som får känslor för varann och problemen som uppstår när det inte går att dölja. Grymt bra.

http://www.imdb.com/title/tt1327820/

Greg Arakis filmer är ju rätt najs. Har inte utforskat allt för många men Mysterious Skin och Doom Generation var båda sevärda. Speciellt Mysterious Skin.
Sen påbörjade jag en film för nån vecka sen som också var riktigt lovande, tror den hette C.R.A.Z.Y. Nån kanadensisk historia.

Die bitteren Tränen der Petra von Kant (1972)
Faustrecht der Freiheit (1975)
In einem Jahr mit 13 Monden (1978)

Jag tar tillfället i akt och rekommendera alla dessa tre filmer av mästaren Fassbinder. Den ena handlar om homosexuella kvinnor, den andra handlar om homosexuella män och den tredje handlar om en transexuell.

Die bitteren Tränen der Petra von Kant rekommenderar jag starkast, den är en av mina favoritfilmer. Dekadens och tysk ångest!

Så fascinerande hur mycket som ändå finns, och hur "tidiga" många filmer ändå var.

Se den! Stark som fan. Vill jag minnas. Det var några år sedan jag såg den.


Som sagt, se den här också. Kan verka lite lagom crazy sådär på förhand, men den är faktiskt mer än en komisk musikal som får penis avkapad och flyr DDR. Den är nämligen också ett rätt så hjärtskärande kärleksdrama.

Förresten den musikal med genomgående bäst låtar tycker jag.

https://www.youtube.com/watch?v=2zthezpVM5I


Inte sett, men vet att jag motsatte mig när den kom att en kvinna spelade transsexuell man. I och för sig spelar heterosexuella hela tiden homosexuella, så det är väl inget fel på det, egentligen.

Första gången jag blev förälskad i en kille var i sjunde klass. Jag har nog inte varit riktigt förälskad i någon av samma kön sen dess. Men det hände i alla fall där. Jag sa det inte till honom, inte då känslorna stormade som värst i alla fall. Minns hur han brukade ha munnen lite öppen till och från, under en längre sekund. Vet att jag drömde om att få kyssa honom då. I och med dessa känslorna blev homofrågan en grej för mig. Jag reagerade kraftigt på homofobin i klassrummet, i skolkorridoren och i övriga samhället. Började också intressera mig för filmer och serier med detta temat.

Jag applåderade högt när Jack i Dawson's Creek kom ut som bög. Jag hytte med näven när Jens mormor i samma serie utövade sin kristenmoralistiska homohets. Jag såg en film som fick mig att gråta floder med B-filmsskådisen Eric Roberts som aidssjuk bög som fixade ett sista party innan han skulle lämna in. Det där sista gjorde han frivilligt förresten, eller så frivilligt han kunde utan att låta sig sväljas av sjukdomen, nämligen medelst tabletter.

Lugn, det är ungefär lika stor spoiler som att världen går under i slutet av Melancholia. It's how it happens...

Den där killen jag var förälskad i by the way, han fick ju inte reda på det när jag var det, men väl efteråt. Så här reagerade han:

- Om du tycker jag är snygg, och du är KILLE, så måste det ju betyda att jag verkligen är snygg!

Så det var lugnt. Sen började jag kalla mig bög själv, det var i åttan, trots att jag inte var det så himla mycket. För att provocera, visst, men mest för att kunna ta homodebatten i förstapersonsvyn. Blev enklare än när klasskamraterna skanderade att bögar var äckliga, när de gick rakt fram till mig istället och sa att jag var äcklig.

Men egentligen, utöver kyssar (som knappt räknas), så har jag bara haft en sexuell erfarenhet tillsammans med en annan kille. Det var när jag var sexton, hos familjehemmet jag var på ett par månader (nämnde det i min senaste blogg). Jag hade över ett par vänner, en pojke i min ålder och hans flickvän. De var synthare och nihilister och pojken lät mig suga av honom medan flickvännen tittade på.

Det var inget märkvärdigt alls faktiskt. Mindre kladd än vid cunnilingus men inte lika... erotiskt. Var lite oberörd. Det var alltså ingen oangenäm upplevelse, bara inte en med särskilt hög wow-faktor.

Registrerade mig på homocommunityt Lunarstorm, kryssade i näsduken som var i den färg som fick folk att förstå att jag gillade stora kukar, samt den som visade på att jag var en receiver. Fick ganska många napp. Flera äldre män som kunde tänka sig att köra och hämta mig hos min farsa. Lät det aldrig gå så långt. Blev lite skrämd av tanken. Även fast fantasin gjorde annat med mig.

I alla fall. Genom åren har jag sett en hel del filmer på temat.

Några favoriter (några som jag nämnt för Tobias tidigare, men jag tipsar er också):

HAPPY TOGEHTHER (Wong Kar Wai)
https://www.youtube.com/watch?v=ks6p6-MqHLM
Ett vanligt tema inom många homofilmer, märker man, är komma ut-temat. Lite trist kanske, med tanke på hur kort tid själva förälskelsen varar i ett förhållande jämför med resten. Kanske inte mycket mer annorlunda i ungdomsfilmer eller ens vanliga heteronormativa vuxendramer, men det känns ändå som att det är oftare i homofiktion. Happy Together är lite antitesen till den fiktionen. Här handlar det istället om ett förhållande som rasar ihop. Förälskelsen är alltså way gone. Sönderslitande homoparsslagsmål, skön musik, snygg Leslie Cheung (vila i frid) och fantastiskt foto av Christopher Doyle (som vanligt). Ett hett tips, alltid.

ANGELS IN AMERICA (Mike Nichols)
https://www.youtube.com/watch?v=zZnJg_IavLU&feature=related
Underbar miniserie av ofta fantastiske Mike Nichols (Who's afraid of Virginia Woolf?, Closer), som känns relevant att nämna med tanke på kvällens SVT-premiär då den också utspelar sig då aids kändes som läskigast här i Väst, fast i USA då.

BETTER THAN CHOCOLATE (Anne Wheeler)
https://www.youtube.com/watch?v=B92dEgjpuP4
Som jag faktiskt inte minns så mycket av mer än att den var rätt stark. Men den handlar om ett gäng lesbiska, intellektuella tjejer som har det svårt med människors fördomar. Everyday life för HBTQ-människor alltså.

TOMBOY (Céline Sciamma)
https://www.youtube.com/watch?v=JvfdCI4MArQ
En Boys don't cry med barn, har den kallats. Nöjer mig med att skriva min Filmtipset-kommentar:

"Såg Tomboy på Hagabion igår och tja, vad kan jag säga? En 'Boys don't cry' med barn i de bärande rollerna som trots att den var fiktiv, till skillnad från 'Boys don't cry', slet mitt hjärta sönder och samman. Befarade en grå socialrealistisk sörja med reverserad 'Mitt liv i rosa'-tematik, fick en av tårar glimrande tragisk skrattfest som fick mig att nästan fäkta med armarna framför duken i agiterad frustration i slutminuterna. Bästa barnskådespelaren (även fast jag såg henne mer som ett skådespelande barn) i mannaminne i 10-åriga Zoé Héran som spelade titelns tomboy, Laure/Michaël. Filmen gjorde mig mäkta förbannad på alla köttskallar till hen-haters som vill värna "friheten" att låta män vara män och kvinnor vara kvinnor när de i själva verket är för ett grovt förtryck och som tror att avvecklingen av heteronormerna (läs: de heterofascistiska regelverken) leder till mänsklighetens avveckling i sig. So what om den hade gjort det? Ni borde ändå berövats rätten att få skaffa barn. Tvångssteriliserats om ni så vill. I slutändan borde det införas för oss alla, men vad mig anbelangar får ni gärna gå först, ni riktiga kvinnor och män, era jävla hycklande äckel! Puss och god förmiddag."

URSÄKTA, men jag blev förbannad. Ett jävla slagträ i skallen, den filmen.

Sådär. Återkommer om en timme och tio minuter. Alltså efter TORKA ALDRIG TÅRAR UTAN HANDSKAR (Jonas Gardell, Simon Kaijser).

Förresten, deras förra gemensamma projekt, De halvt dolda (djävulskt bra), hade också inslag av homotematik!

Den där filmen om en miljardär som tröttnar på samhällets skeva vyer och ger sig ut på en lång resa för att hitta sig själv. Han kommer tillbaka i tight latex.
En väldigt fin liten film. Scenen där han hyrt två lyxescorter för att spela hans flickvänner fick mig allt att fälla en tår. Vad heter den nu? Jo, Batman Begins var det ja!

Det finns en hel del. Film med ett ordentligt lesbiskt tema kom ju exempelvis redan runt 1930-talet.

Fassbinders filmer är guld i alla fall, han själv såg ju sig som homosexuell och han ansågs vara rätt kontroversiell ofta. Det roliga är att Die bitteren Tränen der Petra von Kant ansågs vara homofobisk och sexistisk av många kritiker. Fast å andra sidan har Fassbinder anklagats för att vara alltifrån misogynist till antisemit.

Die bitteren Tränen der Petra von Kant är fantastisk i alla fall. Den är sjukt intressant och komplex med tanke på just hur karaktärerna är uppbyggda i filmens form, alltså deras personligheter och känslor som har en del med stoicism, underkastelse och domination att göra. Här har vi verkligen starka karaktärsporträtt. Hela filmen utspelar sig i princip i samma rum nästan hela tiden. Det är dessutom bara kvinnor med, den klarar även Bechdel-testet galant.

Som professionell bög ger jag den här tråden tummen upp!

Hade jag inte sett den här tråden hade jag nog inte sett på programmet på TV, men det var ju faktiskt rätt så värt att se. Nu får jag bara ta och komma ihåg att se de kommande delarna också.

Har sett några HBTQ-filmer, men egentligen inga riktigt tunga grejer. Kan ta och plita ned några rader om dem när jag kommer på vilka jag faktiskt sett och när jag orkar skriva något om dem.

Värt att nämna en kväll som denna efter ett sjukt bra första avsnitt av "Torka aldrig tårar utan handskar" var att Fassbinder ju dog av aids.

Vad tyckte ni om seriestarten förresten? Det här kommer till och med att slå "De halvt dolda" känner jag på mig. Bäste flamboyante bögen sen Angels in America, deffo. Trodde inte riktigt han skulle kirra det efter trailern, men som han gjorde det. Det här kommer bli en smärtsam resa.

Så poetiskt slut också. Ingen av de två visste var de skulle ta vägen.

- Ska vi gå dit tillsammans?



Tipsar snabbt om Un chant d'amour, kortfilmen av författaren Jean Genet, också.

Från 1950.

Ser den ikväll.

https://www.youtube.com/watch?v=ZXCjb66Ls4o

En del fantastiska scener och Paul var så löjligt äkta. En del problem med att försöka skiva något jag redan förstår på min näsa. De borde ha gått in med saxen, för saker som en dålig animerad vit älg och ett behov av att både med bild och ord understryka, fler än en gång, hur ingenting består, kändes lite för mycket... sådant borde inte få störa det i övrigt till synes genuina.

Känns som att det kommer göra ont framöver.