MEDAL OF HONOR: WARFIGHTER
Axel Allen

Innan Call of Duty: Modern Warfare red in den moderna krigsföringen, var andra världskriget det populära och ständigt återkommande temat i många FPS-spel till både PC och konsol. Det var med denna historiska bakgrund som Infinity Ward etablerade sin serie och sakta men säkert började växa i populäritet. 

Men man var långt ifrån ensam om att slåss om marknadsandelarna. EA:s närvo med Medal of Honor-spelen, kom att hålla intresset högt för denna subgenre med sina flertal historiska avstamp. Men i takt med att allt fler spel mjölkade konceptet för att få det att kännas uttjatat, började serien stagnera och kännas mindre relevant för varje ny del som släpptes. Till slut gick varumärket under jorden i ett par år, för att hösten 2010 återupplivas. Ansvaret föll på Danger Close Studios, som föga förvånande valde att ta serien in i den modern tiden, där Afghanistankriget fick utgöra kuliss. Och med ett facit på fem miljoner sålda exemplar, skulle det visa sig att serien inte alls var bortglömd av de mest inbitna FPS-spelare.

Det är drygt två år sen nylanseringen som jag får sätta mig ner med uppföljaren Medal of Honor: Warfighter, men drygt sju sen min senaste session på Omaha Beach i Allied Assault. Trots detta känns det som om att jag är något beredd och det hela kommer kännas familjärt. Med ensomspelningar av de två första Modern Warfare-spelen under bältet, så känns likheterna redan på förhand slående på många plan. Jämförelsen är en som det redan på förhand har tjatats om till döds, med all information och material som den aggressiva marknadsföringen har spillt. Samtidigt är det här inte ett nytt fenomen, då det inom varje genre vid det här laget är standard praxis att ifrågasätta en utmanare av Medal of Honor-kaliber. 

Detta till trots så är min upptäckarlust intakt när jag sätter mig ned med en av banorna från spelets kampanj. Jag befinner mig på Somalias kust vid ett piratfäste med anknytningar till terroristgruppen Al-Shabbab. Genast blir jag bemöt av fiendeeld från det stora fortet jag landsatts vid, och börjar varsamt röra mig framåt. Direkt märker jag att spelet snabbt bestraffar minsta lilla felsteg jag tar, då min skärm pulserar illrött efter att ha felbedömt fiendens position under bråkdelen av en sekund. När jag efter mycket om och men till slut får kontroll över fortet, så är det med en nyfunnen respekt och vaksamhet som jag fortsätter ta mig igenom banan.

Den första hälften av banan består av ett traditionsenligt intensivt korridorsparti, där en ny intim konfrontation med fienden väntar bakom varje hörn. I vissa rum där jag måste ta mig igenom en dörr, presenteras olika breach-alternativ. Här kan jag välja att antingen sparka in den eller göra processen enkel och bekväm med en yxa. Men för att få tillgång till den, måste jag först ha fått in ett antal headshots. Sagt och gjort prickar jag in fyra stycken omgående på fienderna i nästa rum, i ett nästan obligatoriskt slow-motion regn av kulor. Även om segmentet knappast plockar några poäng i innovation, så blir jag ändå varse ett metaspel som många spelare nog kommer spendera tid på i kampanjläget.

Under banans andra halva ändras upplägget något. Några allierade i området befinner sig under tung beskjutning, samtidigt som jag tillsammans med min pluton inte kan nå fram till. Jag får här ta kontroll över en drönare, som jag skickar in i en förfallen byggnad där fienden är positionerad. Jag låter mitt monterade maskingevär sköta snacket, men den ojämna terrängen gör att jag ändå är extra varsam. Till en början har jag svårt att få en bra överblick och kontroll över drönaren, men efter ett tag känner jag mig varm i mina nya kläder och kan utan några större problem komma med understöd.

Banan slutar med ett intensivt snipersegment högt uppe på bland hustaken. Här har jag positionerat mig i väntan på att en helikopterkonvoj ska anlända och rensa området på pirater. Snabbt plockar jag fiende efter fiende för att hålla luftrummet fritt från missiler som gör situationen eländig för mina piloter. När så till slut kulsprutesmattrandet från två helikoptrar ekar ut över staden, kan jag andas ut och se på hur ännu ett område läggs under min kontroll.

I sann militär anda kastas jag direkt till nästa sak på dagsgörningen utan att riktigt hinna samla mig; multiplayer. Den här gången har Danger Close själva utvecklat denna del av spelet, ett ansvar som med förra spelet låg på Dice. Efter min session berättar Elisabeth Silli som är level designer, att de fattade beslutet då det fanns ett behov för en direkt dialog internt inom studion. 

Jag ger mig i kast med Sector Control, där jag tillsammans med mina sju lagkamrater slåss om kontrollen över tre olika områden på kartan. Banans många alternativa vägar, öppnar upp det somaliska fort där vår första batalj utspelar sig på. För varje dödafall presenterar sig en ny väg som man tidigare inte varit varse om, och det slår mig snabbt att det vinnande laget är det som kan och utnyttjat dessa till fullo. Sagt och gjort tar jag och mina andra lagkamrater med oss detta till nästa omgång, och genast ger det resultat. Dominansen är nästan total i den andra matchen, för att i den tredje bli betydligt jämnare och fortsätta vara så tills vi byter karta. 

Efteråt får vi testa spelets mer öppnare och större banor. I Shogore Valley måste mitt lag försvara olika föremål från att bli sprängda av det andra laget, något som kräver en bra överblick av banan och att kunna variera mellan olika vapenklasser. Jag väljer att axla rollen som krypskytt och håller mig lite längre bort i bakgrunden, med siktet fokuserat på det första delmålet som är en lastbill. Trots detta lyckas någon från det andra laget nästan omgående spränga det, och jag börjat omgående retirera tillbaka.

När jag inspekterar det andra målet upptäcker jag att det går att sätta laddningar på fler än ett ställe, något som gör att jag måste hålla mig i rörelse och kolla från mer än ett synhåll. Jag börjar sätta ner minor lite utspritt den här gången, och letar efter en plats där jag har uppsyn över två platser. Genast går det bättre, och jag plockar flera spelare på rad samtidigt som tidsfristen börjar rinna ut. Till slut lyckas dock det andra laget överrumpla oss från flera olika håll, och med tio extra inkasserade minuter lyckas det andra laget till slut vinna matchen. 

Det återstår att se hur väl Warfighter kommer klars sig denna tuffa spelhöst, med ett nytt Call of Duty och dusintal andra stortitlar på ingång i samma veva. Förutsättningarna känns dock goda, då det verkar som om att Danger Close har tagit åt sig av kritiken som nylanseringen fick.