THE UNFINISHED SWAN
(PS3)
Oskar Skog

”Berätta en saga, pappa”, säger han och tittar på mig.
Jag gör det varje kväll, alltid någon ny. Någon vi hittar på tillsammans i sängen. En berättelse som växer fram mellan oss. Som studsar in i rummet.
”Den kan handla om en pojke, pappa.”
Det handlar alltid om en pojke som nästan är som honom.
”Det var en gång en pojke”, börjar jag. ”Han hade en tavla med en bild på en svan som hans mamma hade målat, men den var inte riktigt färdig.”
”Var är hans mamma?”
”Hon målade många tavlor, men blev aldrig färdig med någon, och en dag försvann hon."
"Hon kanske inte kunde måla färdigt för att hon inte var hel själv."
"Så kan det ha varit."
”Vad hände sedan då?”
”En natt vaknade pojken och upptäckte att svanen inte var kvar i tavlan, men på golvet var det orangefärgade fläckar, som om svanen lämnat spår efter sig.”
”Som om svanens färgfötter färgade av sig?”
”Ja, precis.”
”Följde han dem in i natten?”
”Ja, och han kom fram till en dörr han aldrig hade sett förut.”
”Han öppnade den.”
”Ja, och så kom han in i en värld där allt var vitt.”
”Allt?”
”Allt.”
”Då kan man ju inte se något.”
”Nej.”
”Vad gjorde han då?”
”Han hade en pensel med sig, och med den kastade han svart färg omkring sig.”
”Och målade fram världen så att han kunde se den.”
”Ja.”
”Men varför var den vit?”
”Det var en kung som ville göra världen vacker.”
”Men ingen kan ju se den.”
”Det allra vackraste är kanske det man inte kan se utan bara föreställa sig.”
”Men de som bodde där måste ju ha gått vilse.”
”Det gjorde de! Så kungen bestämde sig för att måla skuggor i världen så att man kunde se litegrann.”
”Och svanen då?”
”Den är där, bara en bit framför honom.”
”Han ser den. Och du, pappa, pojken ser ballonger som gömmer sig.”
”De kan han säkert kasta färg på.”
”Han träffade.”
”Då kan han samla på ballonger om han letar riktigt noga.”
”Det gör han.”
"Bra, han kanske kan få något i utbyte mot dem."
"Här har det fastnat mer fotfärg från svanen!"
"Då följer pojken dem."
"Ja."
”Efter en stund hittade pojken en ny dörr.”
”Och på andra sidan låg en jätte och sov!”
”Ja, det var en väldigt lat jätte.”
”Det var det.”
”Och nu kastar inte pojken färg längre, pappa.”
”Inte?”
”Nej, han kastar vatten så att blommorna kan komma tillbaka.”
"Men det var ju en pensel, hur kan han kasta vatten?"
"Det är en saga, pappa."
"Det är sant."
"Ja."
”Och då kunde han klättra på växterna för att komma upp till toppen av slottet.”
”Ja, för där svävar en magisk båt.”
”Och ser du?”
”Vad?”
”Ser du svanen? Den väntar på pojken vid båten.”
”Jag ser, pappa.”
”Nu flyger han!”
”Redan?”
”Ja, det börjar bli sent.”
”Jag vill inte sova än.”
”Snart.”
”Okej.”
”Så vi flyger!”
”Till mörkerlandet.”
”Det låter läskigt.”
”Det är det.”
”Och där lyser röda ögon i natten, pappa.”
”Nej!”
”Jo, det är skuggspindlarna som äter drömmar.”
”Han springer!”
”Och titta där!”
”Vad?”
”Kungen bor där framme.”
"Men för att komma till honom måste pojken bygga färdigt vägen."
"Ja, för Kungen vet inte var han är."
"Han kanske har gått vilse."
"Varför vill pojken träffa kungen, pappa?"
"Han kanske inte vill vara ensam."
"Ibland vill man inte det."
”Då träffar vi honom imorgon.”
”Nej, pappa.”
”Jo, nu är det läggdags.”
”Okej.”
”Bra, sov så gott.”
”Pappa?”
”Ja?”
Jag vet vad som kommer.
”Vi måste dansa.”
”Ja.”
Vi hittar på en dans varje kväll. För att skrämma bort monstren. En dans med lampan tänd så att de ska fly till mörkret. En dans med lampan släckt för att de ska fly till nästa dag.
Han somnar.

Jag sitter vid datorn och skriver det här när telefonen ringer. Det är Min Framtida Läsare.
"Oskar?"
"Ja."
"Det här är en recension av The Unfinished Swan, va?"
"Ja."
"Du kanske skulle skriva något om spelet då."
"Men det gör jag ju."
"Så att man fattar."
"För din skull då, Min Framtida Läsare."
"Tack."

The Unfinished Swan är ett kort, experimentellt, spel. Det är ett spel där man skapar konst. Det är lika intelligent som Portal, fast ur ett naivt barnboksperspektiv. Det är en drömsk känsla som vilar över...

Telefonen ringer igen.

"Ja?"
"Det är jag igen, Din Framtida Läsare."
"Men jag håller ju på."
"Prettolampan började blinka här."
"Ja, men..."
"Svara bara på några frågor är du snäll."
"Okej."
"Hur långt är spelet?"
"Ungefär tre timmar."
"Finns det något omspelningsvärde?"
"Varför har spelare så svårt att lämna ett spel efter att de klarat det?"
"Det var inget svar."
"Om du läst den första delen så..."
"Svara."
"Ja, man kan samla ballonger i varje kapitel som låser upp olika saker i spelet."
"Kapitel?"
"Spelet är som en barnbok med fyra delar, där varje del har några kapitel."
"Måste man spela med PS Move?"
"Nej."
"Finns det någon utmaning?"
"Nej."
"Så det är inget spel."
"Inte om man är en sådan person som är inlåst i en liten trång garderob där man måste ha en "nästa uppdrag"-markör och göra en QTE-sekvens för att kunna öppna dörren."
"Oskar!"
"Det är en upplevelse."
"Är det spel eller konst?"
"Måste det vara någon skillnad?"
"Vad är det då?"
"En resa man gör lika mycket i upplevelsen framför tv:n som i spelet." 
"Som Journey?"
"Ja, fast bättre."
"Bättre?"
"Ja."
"Gav inte du Journey högsta betyg."
"Det gjorde jag."
"Ångrar du det nu?"
"Om man betygssätter något med utgångspunkten att det KAN komma något bättre någon gång i framtiden gör man fel, för här och nu är The Unfinished Swan den bästa spelupplevelse jag har haft i år, i den allra vackraste av världar."
"Du?"
"Ja?"
"Du skulle sagt det med en gång, för jag litar ju på dig, och då hade vi sluppit allt det här."
"Hur roligt hade det varit?"

Jag lägger på telefon och gäspar. Jag slutar att skriva och går och lägger mig.

Jag vaknar av ett skrik och ramlar ur sängen. 
Det känns som om täcket håller fast mig.
Han fortsätter att skrika. 
Han sitter upp i sängen när jag kommer in i hans rum.
Hans ögon är öppna men han ser ingenting.
”Pappa!”
Rösten spricker. 
Jag sätter mig bredvid honom. 
Håller om. 
”Jag är här.”
Men han lyssnar inte. 
Gråter och mumlar något om att de inte får ta honom.
”Vilka?”
”Pappa!”
Han sover.
”Låt dem inte ta mig pappa!”
På gränsen mellan mardröm och verklighet.
Något tar honom. 
Kanske en spindel. En sådan där med röda ögon.
Kanske dansade vi inte tillräckligt bra.
Jag lyfter upp honom och håller honom i mina armar. 
”Jag är här”, säger jag om och om igen.
Kroppen skakar i min famn.
”Det är bra nu.”
Och så sitter vi.
Han flyter sakta in i drömmarna igen. 
Kanske in i ett land där en pojke med pensel kan måla fram världen, där en jätte (som är väldigt lat) ligger och sover och där en kung trodde att han kunde bygga den allra vackraste av världar och om han gjorde det skulle han få vänner."
Jag lägger ned honom försiktigt.
Drar upp täcket. 
Ligger bredvid honom.
Bara en liten stund.
Ibland vill man inte vara ensam.