MEDAL OF HONOR: WARFIGHTER
(360 (testat), PS3, Windows)
Joakim Kilman

“Äntligen!” utbrister Dick Cheney. “Äntligen!”
Efter allt slit, och all möda så har han till sist beviset i sin hand. Han kan säga att han format världen. Den världsbild han arbetat så hårt för att inpränta i västvärldens befolkning har nu resulterat i ett spel som även Cheney kan uppskatta. Äntligen ska han få kalla sig gamer. Medal of Honor: Warfighter är hans spel. Han smeker omslaget som vore det hans eget barn, och fäller en stilla tår av lycka.
”Äntligen”, viskar han ömt.

Medal of Honor: Warfighter är ett neokonservativt manifest. Rent spelmässigt är det en tafflig och ogenomtänkt Call of Duty-klon. Men den illa berättade kampanjen är ren krigspropaganda. Leni Riefenstahl hade också varit stolt över Warfighter. Spelet svämmar över av samma knep som andra världskrigets propagandafilmer använde sig av. Man förundras av den egna sidans överlägsna vapenteknik, hyllar soldaterna som övernaturliga hjältar, och avhumaniserar fienden. Till sist insinuerar man att produkten handlar om Verkligheten™.

Hur osannolikt det än kan verka så hävdar nämligen utvecklarna Danger Close att Warfighter är ett realistiskt spel. Spelets kampanj bygger på verkliga incidenter och ingripanden i den amerikanska arméns krig mot terror världen över. Men i Danger Closes version är kriget tillrättalagt och vittvättat. De säger aldrig någonting om den där verkligheten de så gärna talar om (man påminns inför snart sagt vartenda uppdrag att det här minsann är inspirerat av verkliga händelser). Warfighter ser bara med ett öga, och det lider dessutom av svår närsynthet.

Intrigen i spelet kretsar kring Preacher och hans muntra män. De som vill dra paralleller till korståget, med vita kristna som kallar sig Preacher som åker till mellanöstern och slåss mot muslimer, kan passa på att göra det nu. 

Nu dyker ju även icke-amerikanska elitförband upp, som ett slags alias. Men de här soldaterna är bara statister. Med närmast andäktig vördnad lyder de villigt de amerikanska styrkornas order, och tar alla tillfällen i akt att hylla deras briljans. Det här är den amerikanska arméns show. Resten av världen är antingen undersåtar eller fiender.

Preacher har hur som helst problem med sin familj. De är rädda att han skall gå och bli skjuten. De fåntrattarna. Vet de inte att om pappa blir skjuten så återuppstår han snart igen från senaste sparpunkten. Visserligen är laddtiderna lite störiga, men pappa Preacher är stark i psyket och kan hantera sådant.

De närståendes rädsla reduceras till en billig såpa, med skrattretande usla repliker och en total brist på effektiv dramaturgi. Som spelare ges man aldrig någon anledning att bry sig om Preacher. Han blir aldrig mer än ett propagandaverktyg. En symbol för den plikttrogne, alltid hjältemodige soldaten som slåss för det som är viktigt här i livet – sin lilla dotter. Hon med de obehagliga uncanny valley-ögonen. 

Samtidigt undergräver man temat om att kämpa för de närstående som oroar sig därhemma när en soldat säger ”give this to my ex-wife”, och sedan pekar finger, varpå det skrockas gott. Det skämtas också om bordeller, eller horhus som de uttrycker det. Det sägs att humor är livsviktigt för att kunna överleva svåra tider. Men ska man skämta får man faktiskt se till att vara rolig. Annars blir det bara ännu jobbigare. 

Spelmässigt är Warfighter som sagt en Call of Duty-klon. De skriptade sekvenserna avlöser varandra i ett rasande tempo. Hela tiden får man order från alla håll och kanter, som talar om vart man skall gå. Som om det fanns något val. Spelet är en enda lång spikrak korridor där elakingar i form av skäggiga araber sticker fram sina huvuden med jämna mellanrum, så att man ska kunna skjuta dem i ansiktet. Warfighter är inget annat än en uppklädd skjutbana. Ironin blir förödande när en soldat utropar: ”When those fuckers pop out, it’s whack-a-mole time”. Faktum är att jag får en ”tactical fighter”-achievement när det enda jag gör är att sitta bakom skydd och skjuta de korkade fienderna som envisas med att sticka fram sina huvuden hela tiden. Det är inte taktik, det är billig spelmekanik.

Spelets achievements är för övrigt ett kapitel för sig. Jag vet inte hur man lyckas med bedriften att göra direkt stötande achievements, men Danger Close har lyckats. Spelets tutorial är ett träningsläger för terrorister. Man ikläder sig alltså rollen som terroristadept, och får lära sig hur man går, siktar, skjuter och kastar granater. Allt så att man ska kunna kapa ett plan i framtiden. 

När man klarat den här träningen får man en achievement som heter ”Know your enemy”. Det här är allt vi får veta om fienden. De är terrorister. De amerikanska soldaterna har familjer, de har relationer med varandra. De har känslor. Sliskiga såpakänslor, men ändå känslor. Terroristerna spenderar dagarna med att skrika på varandra och öva på flygplanskapning. När vi lärt oss det så får vi veta att vi ”känner” fienden. 

Det är naturligtvis en viktig del i avhumaniseringen av fienden. De är inte människor. De är tjattrande skägg med turbaner. De är råttor, vars hålor ska sprängas. När jag skjuter en fiende, som krypande försöker ta sig bakom skydd, skriker en av mina kompanjoner: ”yeah, stay down motherfucker!”. Här finns inget utrymme för eftertanke. Här finns inga funderingar kring rätt och fel. Allt är glasklart. Ondskans axelmakter ska besegras, och våld är det enda språk de förstår. Vid ett tillfälle fnyser en soldat föraktfullt åt en namnlös ”byråkrat” som tror att det finns en ”legal” (icke-våldsam) lösning på problemet. Efter att ha skjutit tre män i huvudet utbrister samme soldat att det minsann är så här man löser knepiga situationer.

Warfighter är, trots sina höga produktionsvärden, ett väldigt billigt spel. Grafiken pendlar mellan snygg och medioker. AI:n är kass, och spelet saknar helt och hållet egna idéer. Allting man gör i Warfighter har man gjort förut i ett Call of Duty-spel. Och även om kampanjen bara är dryga sju timmar lång, så känns den som en evighet. Värdelösa fordonssekvenser, tröttsamt skjutande från helikopter och inte minst det ständiga insparkandet av dörrar. I verkligheten är det tydligen så att varje gång en amerikansk soldat sparkar in en dörr så går tiden i slow-motion. Det blir mycket enklare att skjuta alla fiender i ansiktet då, nämligen. Det här momentet upprepas in absurdum kampanjen igenom. 

Warfighter är korkat, motbjudande, fantasilöst och inte minst mördande tråkigt. Spelet är marginellt bättre i multiplayer, men det räcker inte långt. Det gör ingenting som inte redan har gjorts bättre förut, och det gör massor med saker som inte borde göras alls. Warfighter är på samma nivå som Commando (ni vet, actionrullen med Arnold), men låtsas att den är Full Metal Jacket. Commando visste åtminstone att den var korkad underhållning och låtsades inte som om den hade sanningar att säga om tillståndet i världen.

Warfighter är inte ett trasigt spel. Det är slarvigt, men det fungerar. Det spelar dock mindre roll. Snarare önskar jag att det aldrig hade startat upp. Att det hade låst sig vid titelskärmen. Det är som med en Michael Bolton-skiva. Det spelar ingen roll att han tar rätt ackord, albumet kan vara skräp ändå.

Den som vill ha en studie i gammaldags krigspropaganda kan möjligen få användning för spelet. Eller den som vill ha en inblick i just hur hårt den världsbild som Dick Cheney och hans gelikar så effektivt skapade efter tvillingtornens fall, har satt sig i det allmänna medvetandet.

Warfighter vill säga något om faran med fundamentalism. På sätt och vis gör spelet just det. Det visar, med all önskvärd tydlighet, hur makalöst illa det kan gå när man låter sig styras av en enögd, förenklad världsbild utan varken eftertanke eller kunskap.

012345678910

MEDAL OF HONOR: WARFIGHTER
(360 (testat), PS3, Windows)
Oskar Skog

Jag slutade spela den här typen av spel online i samband med Call of Duty: Modern Warfare. Det var någonstans där som jag tappade intresset för vad de började göra med multiplayer. 

Jag lärde mig hata perks.

Jag fortsatte däremot att spela kampanjerna i de här spelen. Jag gick genom dem i Modern Warfare-serien, World at War och Black Ops. Och jag tänker spela Black Ops 2 av samma anledning.

Jag spelade kampanjerna i Medal of Honor från 2010, Battlefield 3 och nu Medal of Honor: Warfighter.

Som ni förstår är jag en expert på skriptade händelser.

Jag får naturligtvis skylla mig själv. Kampanjerna i de här spelen har marginaliserats. Det är inte här pengarna finns (titta på ovanstående spel och se hur mycket material som har släppts som inte är för multiplayer). Kampanjerna har blivit ett bihang, något som det verkar läggas allt mindre tid och tanke på men, som av någon konstig anledning, ändå måste vara med.

Kampanjerna är genrens blindtarm.

Och om ni ber mig minnas något av uppdragen, i något av ovanstående spel, så kan jag bara komma ihåg No Russian. 

Det inkluderar Medal of Honor: Warfighter.

Jag är en av dem som ser No Russian som ett av de bästa uppdragen i de här spelen. Ja, det är medvetet kontroversiellt och, ja, det har hål i logiken. Men det vågar samtidigt göra något som får mig att tänka efter. Det var kanske den sista gången som något av de här spelen lyckades med det.

När jag börjar spela Warfighter tar det inte länge innan jag tränar som terrorist för att lära mig att kapa ett flygplan.

Men det bränner inte alls. 

Det hade varit kontroversiellt 2002. Om det hade varit något mer än en tutorial hade det kanske känts lite. Nu är det ett så genomskinligt försök att söka en effekt, att få oss att reagera, att det inte går att bli upprörd, än mindre reflektera över vad det är man gör. Det är speldesign i skolan "skapa rubriker på Fox News".

Och trots att det bara är en vecka sedan jag spelade genom den här kampanjen minns jag ingenting av den. Warfighter fungerar precis som du vet att det kommer att göra om du varit i närheten av de här spelen de senaste åren.

Det finns inga överraskningar, inga egna idéer, bara en rad strider i en helt linjär korridor som varken är utmanande eller intressanta. 

Det är en korridor som börjar bli trång. Vi har gått i den så många gånger att vi kan den utantill. Det krävs något nytt.

Samma sak gäller för Treyarch med Black Ops 2. Och det är den sista chansen som jag kommer att ge den här genren om de inte börjar ge mig, som ensam spelare, en anledning att fortsätta spela.

Det krävs att någon öppnar en dörr.

Jag har redan lagt fram mina teorier om varför Medal of Honor: Warfighter existerar. Den enda anledningen till att det existerar.

Det är en krigföringsmetod som är allt annat än modern.

Divide et impera, söndra och härska, som ett sätt att ta över en marknad.

Och från det perspektivet är det här spelet en framgång, en succé, ett perfekt avvägt hantverk. Det är ett så skickligt utfört CTRL+C att jag ibland tror att jag faktiskt har spelat Black Ops 2 redan. 

Om det är målet är det bara att gratulera. 

Men det är inte det som jag är här för att bedöma. 

012345678910