Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!
Forum   Spel   Retro   + Ny diskussion
Till botten Visar hela tråden

Leger vs. Bit.Trip Complete (Wii)

skapad 17 jul 2017 15:24 | svar 0 st | visats 7 ggr

 
Tobias Söderlund (P) 
17 jul 2017 15:24

Detta är en sammanslagning av två texter som ursprungligen publicerades dels i min bloggserie med fokus på Wii, 52™ och dels som en recension för Loading.se.

Onsdag den 14 januari 2009.

fick mitt intresse. Ser ju awesome ut.
- eek

Ooh, det såg hett ut.
- Oskar Skog


Läckert. Väldigt fina ljud.
- Per Saad

Vackert!
- Si.K

Om det är kul att se på är det även kul att spela. Oftast. Och det här var kul att se på!
- bleunt

Det här kan vara det coolaste spelet någonsin. Finns det någon anledning kvar att INTE köpa ett Wii?
- hansomsover

Det känns lite som Rhythm Tengoku retarderar tillbaka till original-Wario Ware men kan inte hejda sig och hamnar på C64-nivå. Vilket bådar gott. Älskar musikspel som inte handlar om instrument. Det här ska jag hålla koll på.
- Bleatlessness

Det här ser jävligt coolt ut.
- QauNuckShin

Det är sådant här som får mig att vilja spela på en Wii igen.
- Drömmaren

Jag är så sjukt taggad på detta spel.
- Stan64

Ser ju faktiskt helt fantastiskt ut!
- Assrocket


Core kändes som en logisk fortsättning på Beat, och svårighetsgraden på första nivån kändes otroligt hög i jämförelse med första nivån i Beat. Mycket trevligt, men gissar jag kommer bli galen på spelet innan jag är klar med det.
- Tobias Söderlund


Dum som jag var spelade jag naturligtvis Bit.Trip Runner (uppföljaren) före detta. Att ens försöka kriga med Runner känns inte rimligt, och precis som väntat var Bit.Trip Void sämre på alla tänkbara sätt.

Däremot var jag inte beredd på spelets absolut största problem: svårighetsgraden. Spelet är pissenkelt. På 4 försök tog jag mig genom hela spelet. Detta kan man jämföra med de hundratals försök jag spenderade på Runner.

Vad allt handlar om är att utvecklarna Gaijin Games tagit åt sig av kritik. Bit.Trip Beat (första i serien) var en mardröm. Med en 18 minuter lång sista nivå, helt utan checkpoints och en svårighetsgrad från helvetet så var det spelet troligen för mycket för de flesta.

Gaijin valde därför att lägga in checkpoints i Void samt ett gratis continue per omgång. Pajjade detta spel fullständigt. Genomspelat på 4 försök, som sagt, och som om det inte vore nog så var svårighetsgraden lägre än väntat rent allmänt.

Hade dessa checkpoints skalats bort hade det infunnit sig ett större behov av trial and error. Dessutom hade man, de gånger man fått spela om nivån, blivit peppad av att komma lite, lite längre vid varje försök. Dessutom blir nivåerna aldrig så långa som i Beat, så även om det hade blivit klart tuffare att spela om dem hade det ändå känts mer motiverat än detta.

Spelet var över på under 2 timmar. Och även om dessa 2 timmar var trevliga timmar med trevlig musik (som passar spelet mer än funkar utanför spelet) och intressant grafik (på samma retrotema som tidigare delar i serien) så känner jag mig snuvad på konfekten.

Spelet gav mig liksom ingenting.

Ingen frustration. Ingen känsla av att ha tagit mig genom en utmaning. Klättrat ett högt och svårklättrat berg. Ingen belöning i form av en adrenalinkick. Ingenting. Ingenting annat än ungefär 2 timmars hyfsat behagligt spelande, varken mer eller mindre.

Hade jag spelat detta innan Runner hade jag aldrig någonsin trott att det hade kunnat komma att bli så bra som det blev. Så belönande och engagerande.

Lite roligt var det dock... att Commander Video i sluttexterna till detta spel, Void, fick för sig att börja springa. Och satan så han sprang... samtidigt som han yttrade orden 'I am ready' efter att regnbågens alla färger börjat skimra bakom honom där han sprang.

- Tobias Söderlund


Älskar Bit.Trip Runner.

Det känns stundtals lite som den perfekta fusionen mellan dåtid och nutid.

Så simpelt, men samtidigt så hjärnknullande.

Så retro. Så mycket en revolt mot allt onödigt nutida utan att inte kännas 'nu'.

Bit.Trip Runner är ingenting annat än spelande komprimerat till dess mest relevanta beståndsdelar. Det är direkt. Det är skolboksexemplet av 'en gång till'-mentaliteten. Det är estetiskt lika konceptuellt hysteriskt som självklart. Ljudbildsmässigt belönande, och uppmuntrande till att spela igen, bättre och rätt. Det är möjligen den renaste formen av plattformande på evigheter.

Det är en nödvändighet.

Något det dock inte är, det är att vara perfekt. Men däremot är det oerhört lätt att betygsätta. Allt som krävs är en liten matematisk formel med tillhörande subjektiva värden instoppade som de dynamiska faktorerna.

Spelet har 36 nivåer.

33 av dessa nivåer vill jag tilldela betyget 10/10.

Nivå 34 och 35 når inte högre än 6/10 (för att de bryter mot spelets geniala nivådesign och går istället rakt på tråkig och frustrerande nivådesign uppenbart motiverad endast av utvecklarnas önskan att reta gallfeber på spelarna).

Spelets sista nivå, nivå 36, når inte högre än 3/10 (för att kontrollen här slutar fungera som den skall och ett tryck på hoppknappen i ett visst läge tycks registreras fullständigt slumpmässigt).

Har inte klarat spelets sista nivå.

Därför säger jag att betyget är prelimenärt. Nivåns sista del kan mycket väl tänkas rucka på dess betyg. Dock enbart till dess nackdel.

Betygsformeln? Jo, den ser ut såhär: (33*10 + 2*6 + 1*3) / 36

Dvs, totalen av betygen för varje nivå delad på spelets totala antal nivåer.

Resultatet av formeln?

9,58

- Tobias Söderlund


Bit.Trip Fate leker jag också med, men där vill sig mest ingenting förutom det behagliga i att köra om en nivå om och om igen för att ta sig lite längre utan att missa en enda bonusgrej och/eller bli träffad av ett skott.

Det här är det sämsta spelet i serien, med hästlängder, men därmed inte sagt att det är dåligt. Smått hypnotiserande, men fullständigt utan överraskningar eller intressant nivådesign. Det bara rullar på, som vilket gammalt och skittråkigt västerländskt shmup som helst... fast här med skillnaden att det finns en spelmekanik som gör det svårt att sluta spela, kombinerat med neonretro-estetik som känns precis lika snygg som alltid.

- Tobias Söderlund



Tisdag den 5 juli 2011.

Vill inte ljuga.

Blev väldigt besviken när jag såg den första trailern på den avslutande delen i serien. Flux såg inte ut att vara mycket annat än ett spegelvänt Beat.

När jag för ett par minuter sedan satt och stirrade på min tv efter att eftertexterna rullat förbi hände dock något inom mig.

Det slutade väldigt speciellt. Kan faktiskt inte minnas senast så många tankar flög genom mitt huvud när jag satt och spelade ett spel. Förstod inte riktigt. Övervägde att stänga av. Tänkte, nu vill de bara testa mig. Se hur länge jag håller ut.

Är det här mäktigt? Är det verkligen det? Tycker jag egentligen inte innerst inne att det bara är löjligt. Ett fånigt försök att vara lite artsy och komma undan med det just därför.

Men, nej.

Det var jättemäktigt.

Vill omvärdera hela serien i dess helhet.

Bit.Trip Runner är fortfarande det enda nödvändiga spelet i serien. Skall ni endast köpa ett av dessa sex spel är det Runner ni skall välja. Köp det till Wii. Köp det via Steam.

Köp det bara.

Fundera inte så mycket. Gillar ni det inte går världen inte under och er plånbok kommer troligen knappast att eka av tomhet, men ni har åtminstone inte aktivt valt att hoppa över ett av världens bästa spel.

Ett av världens bästa plattformsspel.

Serien i dess helhet, däremot, är något annat än det fantastiska Runner. En fullständigt tidlös resa genom inspirationskällor som sträcker sig från det glada 70-talet till långt in i en tänkt framtid. Via stora retropixlar, ett varmt elektroniskt och audiovisuellt landskap och åtskilliga hårslitande och ytterst njutbara timmar speltid.

Kanske är inte varje enskilt spel så märkvärdigt som man skulle vilja önska, men det finns inget dåligt här att finna. Ingenting. Bara ett spektrum av upplevelser som sträcker sig från bra till oumbärliga.

Något såhär pass unikt skall hyllas. Stödjas, lyftas upp i ljuset och förmedlas. Man skall be om mer. Inte rent spelmekaniskt, men konceptuellt.

Ingen far illa av liknande experiment. Ingen alls.

Hade jag fått bestämma hade alla 3DS-ägare sponsrat Gaijin Games genom att köpa den kommande samlingen Bit.Trip Saga. Själv tänker jag köpa motsvarande Bit.Trip Complete till Wii, även om jag redan sitter på en digital licens till varje enskilt spel.

Vad tänker du göra? Tänker du bry dig?

-Tobias Söderlund



Torsdag den 24 maj 2012.

Vad är det egentligen som fått spelare och recensenter att gå igång på Bit.Trip-serien?

Ett Pong för det lika delar pixel- som neonretrovurmande 2000-talet och den där rälsskjutaren som gör skäl för sin genre på ett näst intill smärtsamt uppenbart vis?

Bland annat.



Bortser man från den snärtiga attityden och trippade inramningen har dock Bit.Trip-serien föga levererat något spelmekaniskt oumbärligt.

Trial and error, av ett inte speciellt belönande slag. 15 jävla minuters Pongande in i sista låten i Beat och något går snett. Bara till att försöka på nytt från första början, hej och hå (dra åt helvete).

Bit.Trip Runner, möjligen sprunget ur drömmen om heterosexuellas fascination för ytterst homosexuella regnbågar i total harmoni med allt, är och förblir det självklara undantaget.

Det är utvecklarna själva medvetna om (det är Bit.Trip Runner som får en uppföljare – inte Beat, Core, Void, Fate eller Flux (hur mycket av ett baklängesbeat det än kan tänkas vara)).



Men nu skall vi inte bortse från den snärtiga attityden och trippade inramningen, för det är och förblir en stor del av poängen med serien. Harmlösa digitala drogrus ursäktade av simpla spelmässiga koncept behöver aldrig vara mer än så.

Bit.Trip är bra skit just därför och ligger helt rätt i tiden.

Ett stort problem med att lyfta över serien i dess helhet till denna samling är att kontexten i vilken spelen lanserades inte längre är gällande. Som dragplåster för Wii Ware fungerade Gaijin Games intensiva små trippar utmärkt, men med en fysisk utgåva blir situationen en annan.

Priset fördelas inte längre över loppet av dryga två år. Med samtliga trippar direkt tillgängliga blir snedtändningarna klart mer påtagliga. Variationen känns inte så stor som man hade kunnat hoppas på.

Men även detta är Gaijin Games medvetna om, och med små men effektiva medel har de förvandlat samlingen från en kuriositet till något som närmar sig en nödvändighet även för de som redan bekantat sig med serien via Wii Ware.



In kommer tre valbara svårighetsgrader (nu slipper vi fastna i en evighet på en sekvens vi inte förmår behärska), 120 kortare utmaningar spridda över de sex spelen (som gör under för möjligheterna till variation och dynamik i spelandet), upplåsningsbart extramaterial i form av teasers, trailers, artwork samt en del annat.

De homosexuella regnbågarna i total harmoni med allt är fortfarande huvudattraktionen, men med hjälp av allt det lilla extra Gaijin Games valt att marknadsföra samlingen med (innehållsmässigt, den marknadsmässiga marknadsföringen har varit i princip obefintlig och känner du till att denna samling är släppt för mer än två månader sedan tillhör troligen även du någon form av minoritet) kliver Beat, Core, Void, Fate och Flux fram i förgrunden på ett vis de tidigare aldrig varit i närheten av att göra.

Det brukar klyschigt sägas att helheten är större än summan av delarna.

Denna gång är det verkligen en sanning.



https://legerdemainlive.blogspot.se/

 

Ändrad: 17 jul 2017 15:38 av Tobias Söderlund, ändrad 2 gånger

! Anmälj Länk
 
Tillbaka till forumet | Tillbaka till Retro | Till toppenVisar hela tråden

Du måste vara registrerad användare och inloggad för att kunna skriva i forumet.