Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!
Forum   Spel   Retro   + Ny diskussion
Till botten Visar hela tråden

Leger vs. Super Mario RPG: Legend of the Seven Stars (SNES)

skapad 20 sep 2017 16:04 | svar 14 st | visats 79 ggr

 
Tobias Söderlund (P) 
20 sep 2017 16:04


1997 var året då detta med japanska rollspel släppta aldrig skulle bli sig riktigt likt igen, av anledningar.

Ett år tidigare var samarbetet mellan Nintendo och Square fortfarande välfungerande, Final Fantasy 3 (eller 6, som vi känner det idag) och Chrono Trigger hade hunnit smälta rollspelshjärtan och Mario var för första gången själv huvudperson i ett dylikt sammanhang.

Super Mario RPG: Legend of the Seven Stars tog sig ej till väst då det dels var ett sent spel och dels var ett anmärkningsvärt krävande projekt att anpassa till PAL-hårdvara likväl som översätta till alla de språk som samtiden krävde för att det spelande Europa skulle bli tillfreds.

Vi fick glatt vänta, eller importera. Och valde vi att vänta, då skulle det dröja en bit in i 00-talets andra halva innan Virtual Console kom till räddning.




Det är såklart helt omöjligt att känna allt det där som de SNES-spelande spelarna kände när de bevittnade konsolen måla upp miljöer och karaktärer i ett semi-tredimensionellt, isometriskt, perspektiv.

3D-modellerade objekt fogade samman till något grafiktekniskt lika imponerande som Donkey Kong Country hade varit åtskilliga år tidigare, och detta såklart satt i direkt relation till de tekniska begränsningar som SNES i allt högre utsträckning började vittna om i takt med att åren gick.

Nästan som att ha ett Playstation-rollspel på en Nintendo-konsol, hur mycket Final Fantasy 7 än skulle komma att förändra den känslan det kommande året.




Super Mario RPG förmår fortfarande imponera, men det med avstamp i en vetskap om vad det har att jobba med snarare än att estetiken har ett uttryck av tidlös karaktär.

Det är rätt sanslöst, faktiskt, hur otroligt mycket grafik som trycks in i en och samma kassett med gravt begränsat tillgängligt utrymme och med det lyckas både miljöer och fiender varieras i en utsträckning som nästan inte känns rimligt.

Gammalt bekant samsas med nytt och okänt, och likt Kingdom Hearts kom att lyckas med klart senare samsas redan här imponerande många inslag inte nödvändigtivis givna att husera under ett och samma tak utan att det skär sig på någon front.




Som väntat är handlingen precis så lättviktig som den tillåts vara utan att slå över till något naivt och oattraktivt.

Kanske inte riktigt så meta som senare rollspelsdoftande Mario-spel skulle bli, men klart med ett stort fokus på putslustig humor, stundtals animé-fånig där uttryck skall bära mer än det uttrycken representerar och frambringas av, som oftast funkar för stunden men sällan läggs på minnet för framtida referenser.

Bowsers sunkiga självkänsla, förmedlad via tankar insprängda som paranteser i ett annars uppkäftigt och aggressivt sammanhang, må vara lagom klämkäck men samtidigt var det ungefär precis vad man väntade sig precis som det samarbete mellan tidigare fiender som blir aktuellt efter någon spelad timme.

Prinsessan är klart mer initiativtagande och framåt än man är van och den där grodan som inte ser ut som en groda visar sig snabbt vara av större vikt än vad man först kunnat tro.





Det banar liksom väg för något väldigt mysigt, som blir lite sådär extra mysigt varje gång någon bekant ljudeffekt, låt eller annat från Mario-universumet börjar ta upplevelsemässigt utrymme i anspråk, och för en gångs skull så tycks det simplaste av inslag i de frekventa striderna göra dem till så mycket mer engagerande än de brukar vara i rollspelssammanhang.

En knapp, tryckt på vid rätt tidpunkt, för att förstärka ens attack av varierat slag eller skydda sig mot en fiendes dito.

Så simpelt.

Så effektivt.




Precis som valet att låta Super Mario RPG vara en rätt linjär historia med den mesta form av backtracking valbar, oftast tillhörande små sidospår av varierande omfattning, och ett tempo samtida rollspel sällan kunde drömma om.

Till synes komprimerat till under tio timmar är det mycket som betas av; Många platser man besöker, många karaktärer man träffar och en helt sanslöst omfattande skara unika fiender man tvingas slåss mot.

Ändå lyckas spelet snabbt ge sken av att gå på tomgång.




Snudd på indelat i kapitel, där varje ny del av kartan man når verkar husera en av de sju stjärnor man är på jakt efter, finns lika delar tacksamhet i en upplevd progression som ett mönster som blir allt tydligare desto längre man spelar.

Skärm efter skärm efter skärm med ett visst antal fiender, vilka man i otidstypisk manér kan välja att i de flesta fall ej konfrontera, som till sist sammanfattas med en miniboss och därefter en ordentlig boss.

Inte statiskt på detta vis, men nästan.




Och det är åtminstone för mig helt hopplöst att låta bli att strida, eftersom jag tar för givet att man annars lätt halkar efter vad gäller levlade levlar och utrymmet att se en någorlunda smidig resa mot slutet.

Konsekvensen, naturligtvis, blir en jävla massa stridande som snabbt blir mycket tradigare än det timingbaserade knapptryckandet förmår engagera.

Som följd kommer en irritation, som även öppnar upp ögonen vad gäller andra störande inslag som detta med att man kontrollerar Mario i åtta riktningar när miljöerna är designade för fyra; Att behöva trycka snett för att knivigt plattforma sig över ett hav av lava där minsta lilla snedsteg kastar en tillbaka till där man för en stund sedan klev in på aktuell skärm funkar liksom inte när man med fånig lätthet istället rör sig uppåt eller nedåt... och det blir allt mer påtagligt desto längre in i spelet man kommer.




Menyerna känns omständliga, där karaktärer ej för tillfället aktiva i ens party måste skyfflas in i partyt innan man kan använda dess färdigheter för att exempelvis hela upp partyt innan en strid.

Att köpa på sig utrustning i butiker och försöka utläsa vad man för tillfället har för stats innan köp kräver en hiskelig massa onödiga knapptryck, åtminstone innan man inser att det egentligen aldrig är mer komplext än att köpa den senaste utrustningen som erbjuds.

Att gå LUCKY! i en strid, så att man när den är avklarad kan chansa på att få dubbla de erfarenhetspoäng striden gett, innebär att man ofta råkar gå vidare tomhänt då man med störande lätthet råkar aktivera det lilla minispel som i endast i bästa fall ger utdelning.



Men, det är det monotona i själva spelandet som är det som stör mest av allt, och en bit in i spelet när man via det höga tempot tycks ha tagit sig nästan två tredjedelar in tappar det bort sig både vad gäller handling och känsla av progression.

Specialattacker slutar vara nämnvärt effektiva, och man gör oftast bäst i att dela ut vanliga attacker och se till att någon står och helar partyt när så behövs.

De inledande små men charmiga minispelen som dök upp lite här och var lyser plötsligt med sin frånvaro och saker och ting känns utdragna till olidliga nivåer.

Skärm efter skärm efter skärm med fiender, områden klart större än tidigare och till sist har liksom all inledande kärlek spelet hällt över mig runnit av och det hela slagit över till en kamp att finna motivation att fortsätta.

Knappast en bra sak, när antalet timmar spelet begär för ett rollspel är så få till antalet.



I en tid där framtiden var oviss, Nintendo 64 fortfarande ej var lanserad och Playstation och Saturn rätt nyligen börjat skriva om reglerna för vad man kunde förvänta sig som konsument i en allt mer kommersiellt driven spelmarknad känns det som att Super Mario RPG måste ha haft en klart mer potent plats i folks medvetanden.

Det är inte som att jag inte förmår se allt det där som hade kunnat göra det till en tidlös klassiker av rang. Speciellt soundtracket triggar läckra känslor av underfundighet och tribala attityder.

Men jag kan inte skaka av mig känslan av att det är själva konceptet som attraherar mer än genomförandet; Att prata om spelets innehåll snarare än att faktiskt spela det.

Och tanken på att Super Mario RPG hade gjort sig mycket bättre i bärbart format.



https://legerdemainlive.blogspot.se/

 

Ändrad: 20 sep 2017 16:25 av Tobias Söderlund, ändrad 3 gånger

! Anmälj Länk
 
 
Redfoxe (P29) 
20 sep 2017 16:19
Själv tror jag att jag hade tokdiggat det än idag.
Tänkt lira Paper Mario en dag?

Inväntar din upplevelse isåfall av Sticker Star story

Loadings egna lilla Retro-Räv

 
! Anmälj Länk
 
 
Tobias Söderlund (P) 
20 sep 2017 16:26
Redfoxe:

Själv tror jag att jag hade tokdiggat det än idag.
Tänkt lira Paper Mario en dag?


Jag köpte en US-utgåva av Paper Mario till N64 men det försvann i postgången. Har en PAL-licens på VC men vägrar spela det så. Hatar hur det rycker. Så... jag har ingenstans att spela det ordentligt, tyvärr.

Men, visst, jag vill spela hela serien.

https://legerdemainlive.blogspot.se/

 
! Anmälj Länk
 
 
Tobias Söderlund (P) 
20 sep 2017 16:31
Kan inflika att jag fortsatte spela, trots att jag tänkt lägga ned hela projektet igår. Klarade spelet, och kommer gissningsvis återvända vid ett senare tillfälle för att kolla in lite sidospår som jag missat.

https://legerdemainlive.blogspot.se/

 
! Anmälj Länk
 
 
Fridell (P) 
20 sep 2017 17:35
Redfoxe:

Själv tror jag att jag hade tokdiggat det än idag.


Lirade faktiskt igenom min fysiska kopia av spelet till SNES för ca 1,5 år sedan och hade småtrevligt med spelet. Gillade det dock mer första gången jag spelade det. Syrran däremot anser att det är ett av hennes favoritspel, tillsammans med många av de efterföljande Paper Mario-liren.

Klassiker är det i vilket fall.

 
! Anmälj Länk
 
 
Alianger  
20 sep 2017 18:31
Att göra kombos av specialarna är väl nästan ett måste för att inte behöva grinda mot slutet? Själv är jag rätt kass på det dock.

Håller med om att det blir utdraget mot slutet. Stridssystemet är för ytligt sett till hur mycket tid man spenderar med att slåss och det blir en del drygt plattformande i borgen och den andra dimensionen. Samtidigt har det en del intressanta och oväntat knepiga pussel mot slutet som maratongåtan och switchrummet.

Minispelen med noterna och yoshi var väl okej, ogillade dock samlandet efter specialvalutan och använde till slut någon kod för att skippa det istället. Men handlingen och världen var rätt charmig rakt igenom tycker jag, även om det är ganska daterat visuellt sett.

En trea känns helt rimligt.

 
! Anmälj Länk
 
 
Assrocket (P30) 
20 sep 2017 18:54
Hade sparat i en evighet för att ha råd att importera detta med en adapter som inte var helt självklar att den skulle fungera. Tydligen fanns det nåt extraskydd mot just import i detta spel.

Men det var ju ren magi när man väl fick det. Det är som du säger ett helt annat klimat idag och jag har inte återvänt till spelet på säkert över tio år. Men kan verkligen tänka mig att det har sina brister, uppfriskande med någon som sågar detta eftersom allt man hör annars är hyllningskörer.

Open up your murder eyes and see the ugly world that spat you out.

 
! Anmälj Länk
 
 
NicolausCamp (P35) 
20 sep 2017 18:55
Tobias Söderlund:

Och tanken på att Super Mario RPG hade gjort sig mycket bättre i bärbart format.


Ironin i att spelet INTE finns i 3DS SNES-utbud på VC. Skamligt verkligen.

Det hade passat perfekt till Switch!

 
! Anmälj Länk
 
 
Tobias Söderlund (P) 
20 sep 2017 18:59
Alianger:

Att göra kombos av specialarna är väl nästan ett måste för att inte behöva grinda mot slutet? Själv är jag rätt kass på det dock.


Jag vet inte riktigt, men med tanke på att de flesta bossarna under sista tredjedelen av spelet med en attack tar runt 35-40% av partyts totala hälsa (dvs, två-tre attacker på raken utan att man helar så är det kört, och ibland fastnar bossarna i en till synes aldrig sinande radda av magier som sänker partyt utan att man ens hinner reagera) så är det väl så.

Anledningen till att jag inte vet är att jag grindat mig genom precis hela spelet, inte skippat en endaste strid och ändå känt mig lite på gränsen till underlevlad i vissa fall.

Sedan upptäckte jag, via nätet såklart, att Mario + Princess Toadstool + Bowser är en vinnande kombination (eftersom Mario + Bowser har starka vanliga attacker och PT helar hela partyt för typ ingen kostnad alls). De två sista striderna blev som följd av detta pissenkla men extremt utdragna.

Alianger:

Samtidigt har det en del intressanta och oväntat knepiga pussel mot slutet som maratongåtan och switchrummet.[/quote

Frågesporten tog det mig länge att ta mig förbi, mååånga försök. Swithtrummet (och det efterföljande rummet där man hoppar räv med stenar) klarade jag dock på första försöket. Tur, såklart.

[quote=Alianger]Minispelen med noterna och yoshi var väl okej, ogillade dock samlandet efter specialvalutan och använde till slut någon kod för att skippa det istället.


Jag skippade noterna helt, och Yoshi försökte jag mig på men klickade inte och lade ned och tänkte att jag kan återvända senare (men det gjorde jag aldrig). Specialvalutan lät jag även den vara orörd.

Alianger:

Men handlingen och världen var rätt charmig rakt igenom tycker jag, även om det är ganska daterat visuellt sett.


Handlingen, världen och dess karaktärer tycker även jag träffar rätt så rätt rätt så genomgående. Och det grafiska... ja... eftersom jag spelade det på stor teve via Wii U som inte erbjuder scanlines så såg det ju ut lite som något gammalt DOS-spel med gigantiska pixlar och för lite färger. Men jag fann det charmigt ändå, och på en crt eller emulerat med något vettigt grafikfilter ser det inte alls lika daterat ut... kan jag tycka.

Dock, hade de gått en mer stilistisk och ren väg rent visuellt, där man inte satsat på någon form av realism eller känsla av att vara renderat i något 3D-program, inte försökt lägga avancerade texturer på blocken och haft mycket mindre gradienter... och använt sig mer av klassiska objekt/block från Mario-världen tror jag det hade varit mer tidlöst.

https://legerdemainlive.blogspot.se/

 
! Anmälj Länk
 
 
Fridell (P) 
20 sep 2017 20:22
Alianger:

Att göra kombos av specialarna är väl nästan ett måste för att inte behöva grinda mot slutet? Själv är jag rätt kass på det dock.


Inte då, det är bara att ta varje figth som kommer, kanske skippa en och annan. Det behövs absolut ingen grinding i detta spelet. Lv 30 är dock behövligt om man vill spöa superbossen.

Tobias Söderlund:

Jag vet inte riktigt, men med tanke på att de flesta bossarna under sista tredjedelen av spelet med en attack tar runt 35-40% av partyts totala hälsa


Tobias Söderlund:

Anledningen till att jag inte vet är att jag grindat mig genom precis hela spelet, inte skippat en endaste strid och ändå känt mig lite på gränsen till underlevlad i vissa fall.


Hmm det där känner jag inte alls igen från mina två genomspelningar. Alla bossar utom superbossen och slutbossen går ned hur lätt som helst och knappast någon utöver dessa båda slår speciellt hårt heller? Mario RPG är ju verkligen ett skitenkelt spel. Är det buffat till VC?

 
! Anmälj Länk
 
 
Tobias Söderlund (P) 
20 sep 2017 21:07
Jag har inte en aning? Man har ändrat en del småsaker från originalet, men har inte hört något om en uppad svårighetsgrad?

Spelet är knappast svårt, men däremot extremt fokuserat på helning av partyt framåt sista tredjedelen. Attacker som tar upp emot 100+ i skada och med tanke på att man ligger runt 200 i HP med karaktärerna om man har en level runt 25-28 något så är det ju rätt kraftiga attacker som görs.

När jag slogs mot svärdet, vad det nu heter, glömde jag att Muta munnen och vips så kastades det kanske 5-6 magier mot mig på raken utan att jag en endaste gång fick göra något med mina karaktärer innan jag fick Game Over.

https://legerdemainlive.blogspot.se/

 

Ändrad: 20 sep 2017 21:08 av Tobias Söderlund, ändrad 2 gånger

! Anmälj Länk
 
 
Alianger  
20 sep 2017 23:51
Just det, Toadstool. Jag körde med Mallow och Geno och fick problem vid Axem Rangers och den där regenererande växten bl.a. Mest för att jag tog för mycket skada och fick slut på healing... gick väl att memorisera hur man duckar för varje attack i detalj och klara sig ändå kan jag tänka mig. Men då skippade jag en hel del strider på vägen. Finns möjligheten så borde det ju balanseras därefter kan jag tycka.

Tror jag bytte till Toadstool mot slutbossen efter flera försök. Ville testa Bowser också men om jag minns rätt så missade jag hans sista vapen (tror det var i slutet av vägen med switcharna, som jag fastnade vid och laddade om - var lite less på spelet vid det laget men ville inte fuska heller).

 
! Anmälj Länk
 
 
Daniel Eyre (P31) 
21 sep 2017 01:47
Mycket bra och intressant tolkning av spelet. Håller med om så gott som allt du skriver angående spelets brister, men tycker ändå så himla mycket om det, för hur säreget, charmigt och märkligt det känns.

facebook.com/DanielEyre | ioeyre.wordpress.com

 
! Anmälj Länk
 
 
Anders Eklöf (P27) 
21 sep 2017 10:24
Jag har bara spelat det här en liten stund, så jag ser fram emot sätta tänderna i Marios första rollspelsäventyr när SNES Classic kommer.

twitter: andersmeklof

 
! Anmälj Länk
 
 
Skrotbert (P) 
21 sep 2017 10:25
Skulle gärna kika närmare på detta, men jag blev inte särskilt inspirerad att fortsätta senast jag testade. Tror absolut att det finns en del mys att hitta annars.

 
! Anmälj Länk
 
Tillbaka till forumet | Tillbaka till Retro | Till toppenVisar hela tråden

Du måste vara registrerad användare och inloggad för att kunna skriva i forumet.