Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!
Forum   Spel   Retro   + Ny diskussion
Till botten Visar hela tråden

Leger vs. Super Mario Bros 2: The Lost Levels (NES)

skapad 27 sep 2017 14:47 | svar 3 st | visats 32 ggr

 
Tobias Söderlund (P) 
27 sep 2017 14:47


Tidsperspektiv.

När Super Mario Bros släpptes i Sverige 1987 var det redan inne på dess andra år.

I Japan hade det under 1986 hunnit få en uppföljare, men som följd av marknadspolitik fick vi inte se skymten av denna före 1993 när Super Mario All-Stars släpptes till Super Nintendo.

Versionen till All-Stars var dock en remake under ytan rätt olik originalet på ett vis senare smakprovet i Super Mario Bros Deluxe till Game Boy Color ej visade sig vara. Smakprov, så kallat, för att detta 1999 års alster saknade fem av spelets totalt tretton världar likväl som det anpassat nivådesignen för den mindre synliga ytan av de nivåer man spelade.

Det skulle således dröja ytterligare åtta år innan vi i väst skulle få ta del av Super Mario Bros 2 i dess ursprungliga skick, och det via Virtual Console där det debuterade som en tillfällig gäst i utbudet av licenser hela 21 år efter dess debut i Japan.




Super Mario Bros 2 till NES är rätt olikt samtliga övriga versioner av spelet vi tidigare fått se, och det märks kanske främst i dess för seriens brutala svårighetsgrad.

Det finns inget annat Mario-spel som kommer i närheten av att vara lika utmanande, något som inte endast har att göra med designen av de enskilda nivåerna utan även hur man som spelare straffas av att inte leva upp till det spelet begär.

Likt Super Mario Bros består, låt oss som historien lärt oss kalla det för, The Lost Levels av åtta världar innehållandes fyra nivåer vardera.

Som om man önskat kompensera för den påtagligare utmaningen får man efter ett Game Over här möjligheten att välja Continue och fortsätta på den första nivån i den värld man för tillfället befinner sig; Super Mario Bros är inte lika generöst, såvida man inte tar hänsyn till det ökända "fusk" som erbjuder exakt samma sak.

Men annat hade inte varit försvarbart, då The Lost Levels verkligen tar vid precis där Super Mario Bros slutade, där redan de första få nivåerna utmanar spelaren lika mycket som föregångarens sista värld gör.

Och det råder aldrig några tvivel gällande vad som väntar, då den klassiska konfrontationen med en svamp under den första minuten här repriseras fast med en liten tvist där Mario inte längre förvandlas från liten till stor utan istället dör.




Snabbt betas sådant man lärt sig i Super Mario Bros av, små utmaningar som att man tvingas ta sats och springa för glatta livet för att få moment nog för att ta sig över någon form av avgrund, för att låta nya ta utrymme i anspråk.

För... även om The Lost Levels på ytan ser ut att vara fånigt likt Super Mario Bros, sånär som på vissa visuellt nya uttryck, är det både mer experimentellt nivådesignmässigt och introducerar en rad nya inslag.

Utöver Mario kan man nu även spela som Luigi som för första gången i serien erbjuder en unik fysik genom att inte endast hoppa högre utan även vara klart mer svårstoppad när han väl fått upp fart.

Studsmattor kan plötsligt få för sig att slunga en iväg ut från skärmen där man huserar åtskilliga sekunder innan man åter faller ned och inom synhåll och vädret kan ge sig till känna i form av stormar så kraftiga att man tvingas jobba med, eller mot, dem för att ta sig dit man vill.




Titt som tätt snubblar man över vad som verkar vara passager helt omöjliga att ta sig förbi, vissa tycks rentav loopa i vad som tycks vara oändlighet, men där finns alltid sätt att ta sig vidare må det så handla om att hoppa fram osynliga block i luften som gör något tidigare onåbart nåbart eller att göra en djupdykning ned i ett rör för att komma upp någon helt annastans bortom loopens räckvidd.

Fiender har blivit mer aggressiva, som bläckfisken Blooper som lärt sig flyga och de hammarkastande sköldpaddorna vilka inte sällan får för sig att rusa rakt mot Mario istället för att som tidigare ta god tid på sig att attackera från avstånd.

Sedan drar sig spelet absolut inte för att busa loss satan och kasta en rakt in i vad man tror är en fördelaktig situation bara för att dela ut ett straff utan dess like.

Som när man hoppar över flaggstången och hittar ett warp-rör som tar en till tidigare världar, eller när man plockar på sig en lämpligt placerad stjärna bara för att snabbt därefter inse att man med den aktiv ej längre kan studsa på den sköldpadda man behöver studsa på för att slå fram en bönstjälk till himlen från ett tegelblock.




Egentligen har det väl aldrig varit speciellt svårt att förstå varför The Lost Levels hållits lite i skymundan av Nintendo här i väst.

Ställt sida vid sida med det omgjorda Doki Doki Panic som här blev Super Mario Bros 2 känns The Lost Levels som något man idag sett på som DLC eller för sin tid ett andra varv likt det att finna i The Legend of Zelda.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tycka det är synd att det aldrig blev kanon för oss, även om "vårt" Super Mario Bros 2 och dess helt annorlunda upplägg gentemot dess föregångare aldrig sågs på med ifrågasättande ögon.

Uppföljare var överlag av klart mer experimentellt slag under 80-talet, vilket exempelvis Zelda 2: The Adventure of Link och Castlevania 2: Simon's Quest kan vittna om, så att där fanns en ovilja hos Nintendo att inte endast sätta succén Super Mario i ett frustrerande sammanhang utan även ett som inte vittnade om nämnvärd progression är föga underligt.




Men, jag kan dock emellertid inte låta bli att känna att The Lost Levels är, på alla sätt och vis, det "riktiga" Super Mario Bros 2, den felande länken mellan Super Mario Bros och Super Mario Bros 3, och att det dessutom sköter sig i dess roll alldeles ypperligt och har en livslängd långt bortom dess föregångare.

Väl i mål, om man nu någonsin lyckas klara hela värld åtta i ett enda svep (vilket nog är bland det svåraste man någonsin kommer ta sig an i Mario-sammanhang) dyker det upp en liten stjärna på titelskärmen. Klarar man spelet igen och igen och igen dyker det upp allt fler stjärnor, och efter åtta dykt upp kan man plötsligt kasta sig in i ytterligare fyra fullskaliga världar, värld A-D, med hjälp av diverse knappkombinationer.

Dessutom, om man klarar de första åtta världarna utan att använda sig av några warp-rör får man göra ett besök i en nionde världen där man ges chansen med ett liv, och ett liv endast, få uppleva seriens underligaste nivåer någonsin; En minusvärld som är designad för att vara just en minusvärld.



Hur trevlig tolkning av The Lost Levels som All-Stars än gör går det omöjligen att blunda för hur otroligt mycket snällare den versionen trots allt är.

Av anledningar spelade jag in min första bekantskap med spelet på VHS, där jag drog igenom samtliga nivåer under min första session... och det då att jämföra med detta original som jag till dags dato ej har klarat.

Istället för att slängas tillbaka till den första nivån i den värld man precis fått Game Over i kan man i All-Stars-versionen fortsätta på senast spelade nivå. Samma version har dessutom en sparfunktion, en nivådesign där riktigt svåra passager ibland gjorts aningen lättare samt en fysik som inte alls känns lika svårbemästrad som den i originalduon av spel.



Super Mario Bros och The Lost Levels är rätt tröga, fysiskt tunga, med oerhört stort fokus på acceleration. Oavsett man spelar som svårbromsade Luigi eller rätt rappa Mario är det ett intrikat finlir på styrkorset och väl avvägt nyttjade av springknappen som gäller för total kontroll, och när den väl infinner sig är det snarare Sonic the Hedgehog än Super Mario World som känns som någon form av rättvis liknelse för den känsla kontrollen för sig med.

Super Meat Boy, om man så vill.

Bemästrandet av kontrollen är en del i belöningsprocessen, som sedan ger utdelning i form av att nivåer till synes helt hopplösa blir sådana man snudd på rusar igenom från start till mål.

Det är liksom alltid, nästan, själva plattformandet som står i fokus och inte kaotiska situationer med fiender som närmar sig från alla håll och kanter.



De svåraste av nivåer i Special World i Super Mario World handlar ofta om att få kontroll över dylikt kaos, med trög fysik i vatten som samsas med simmande fiskar och hammarkastande fanskap på mobila plattformar i luften. Det är något helt annat än det man möts av här, tycka vad man tycka vill om det hela.

Här är det snarare det luriga i att tajma sina hopp rätt, med rätt acceleration, för att nå den där flygande sköldpaddan som man kan studsa på för att nå plattformen man behöver nå, eller detta med att skapa en känsla för var ovanför skärmen man befinner sig när man inom kort skall falla ned igen på en smal liten plattform efter att man bekantat sig med en studsmatta av rang.

Och jag älskar det.

Förbehållslöst, verkligen.



https://legerdemainlive.blogspot.se/

 

Ändrad: 28 sep 2017 09:41 av Tobias Söderlund, ändrad 4 gånger

! Anmälj Länk
 
 
Tobias Söderlund (P) 
27 sep 2017 15:30
Lite kuriosa:

1. Jag spelade faktiskt detta på riktigt NES redan under sena 80-talet då en bekant hade fått fatt på en piratkassett med detta på. Är ytterst osäker på om jag förstod att det var det "riktiga" SMB2, och har även för mig att man kunde välja värld direkt från huvudmenyn sådär som man kan göra när man klarat SMB en gång.

2. Det släpptes ett samlaralbum för Mario-entusiaster där man skulle klistra in bilder. En av dessa bilder visade vad som verkade vara ett Mario-spel som såg handritat ut, med Mario hoppandes i ett Bowser-slott med flygande sköldpaddor. Jag intalade mig själv att det var ett riktigt spel, och till sist när All-Stars dök upp så märkte jag att bilden faktiskt var plockad från ett segment av nivå 8-4 eller D-4 av The Lost Levels... så... det var såklart en handritad bild tolkad av NES-originalet.

https://legerdemainlive.blogspot.se/

 
! Anmälj Länk
 
 
Kalle Ostbit (P) 
28 sep 2017 01:33
Detta är ett av de bästa spelen som någonsin skapats. Att klara av alla världar i disk system versionen kräver ordentliga nerver och skickliga fingrar.

Otroligt bra spel helt enkelt.

 
! Anmälj Länk
 
 
Tobias Söderlund (P) 
28 sep 2017 10:03
Gillar hur ankan precis i början av första nivån är placerad så att man med lätthet kan dra av ett hopptrick för extraliv mega. Det känns medvetet designat så.

https://legerdemainlive.blogspot.se/

 

Ändrad: 28 sep 2017 10:04 av Tobias Söderlund, ändrad 1 gång

! Anmälj Länk
 
Tillbaka till forumet | Tillbaka till Retro | Till toppenVisar hela tråden

Du måste vara registrerad användare och inloggad för att kunna skriva i forumet.