Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!
Forum   Spel   Retro   + Ny diskussion
Till botten Visar hela tråden

Leger vs. New Super Mario Bros (Nintendo DS)

skapad 2 okt 2017 12:09 | svar 4 st | visats 24 ggr

 
Tobias Söderlund (P) 
2 okt 2017 12:09


Sett till de enorma framgångar Nintendo hade med Super Mario World är det nästan ogreppbart att svartvita experimentet Super Mario Land 2 till Game Boy, släppt 1992, skulle komma att bli det sista tvådimensionella Mario-spelet på 14 år.

Finner det således oehört lätt att snickra ihop diverse förklaringar till de enorma framgångar New Super Mario Bros rönte, med över 30 miljoner sålda exemplar och hyllningar i spelmedia världen över, sprugna ur den svältföddhet på tvådimensionella Mario-spel som idag snarare slagit över till förätelse.

Samtidigt är det svårt att påstå annat än att Nintendo valde en förhållandevis trygg väg att gå, New-epitet till trots, där nya generationer av spelare inte nödvändigtvis bekanta med Super Mario World föga fann argument till kritik baserade på upprepning av redan kända inslag.





För New Super Mario Bros är mer av en återgång till rötterna, än en fortsättning på de frön som såddes till den utforskande grenen av serien, kulminerandes i rätt riktningslösa Super Mario Sunshine, med nivåer överlag så linjära att både Super Mario Bros 3 och Super Mario World framstår som experimentella.

En sanning med modifikation, onekligen, då både virriga spökhus och semi-komplexa labyrinter fäller argumentet, men poängen kvarstår; Till och med de världskartor man vandrar runt på är spikraka sånär som på de alternatviva avstickarna som nästan uteslutande handlar om genvägar eller små avstickare till svamphus av diverse slag.

Faktiska nyheter tillskrivs tredimensionellt renderade karaktärer huserandes i den bekanta tvådimensionella miljön, något med klart diskuterbart resultat och en visuell flärd vars lyster möjligen falnar i rapidare takt än, säg, Super Mario Worlds pixelperfekta skrud.

Samtidigt räds New Super Mario Bros aldrig de mest saturerade av färger, så intensiva att de tenderar hoppa ut ur skärmen och börja färga av sig på verkligheten så som våra sinnen tolkar den.





Lekfullheten är värdefull, vare sig det handlar om dansande svampar av storlekklass kolosser eller Bowser-anhängare som stannar upp för små danssteg i takt till BAH BAH BAH-musiken som hämtat mer än lite inspiration från Koji Kondos unika melodislinga placerad i olika tempo- och ljudbildsmässiga kontexter, men även lite av New Super Mario Bros akilleshäl.

Som bortblåst är den kollektiva skicklighet den spelande publiken byggt upp, en rad Mario-spel och andra utmanande plattformseskapader släppta i sekvens att tacka för, vilket man här tagit hänsyn till genom att dra ned svårighetsgraden till för Mario-serien ovanligt låga nivåer i ett åtminstone inledande skede.





Vidare agerar de färdighetsmässiga nyheterna i två fall av fyra kuriositeter med läckerhetsmässiga ambitioner snarare än speldesignmässiga inslag att behärska för högre nivåer av professionellt spelande; Visst agerar det blåa Koopa-skalet, med dess förkärlek till att slunga Mario in i en juggernaut-rotation av rang så fort han får upp lite fart, katalysator för egenhändigt ihopsnickrade utmaningar att fånga på film och imponera omvärlden med, men för den genomsnittlige spelaren är det en utstyrsel lika störande otillgänglig som menlös bortom ett par alternativa utgångar från ett par fåtaliga nivåer.

Den flertaliga och fullständigt balansrubbande Mega-svampen är onekligen den största av gimmicks, där den svårnådda Mini-varianten lyckas ge Mario en luftig Luigi-doftande fysik och möjligheten att springa på vatten som man faktiskt uppskattar till den grad att man trots dess enträffsattityd vad gäller dödsfall gärna ser den ha effekt så länge som möjligt.





Mest naturligt känns dock arvet från Marios tredimensionella historia, där han utvecklat tekniker för vägghopp och trippelhopp där varje ytterligare avstamp tar Mario till lite högre höjder.

Vägghoppet blir snabbt ett givet inslag i den plattformande tillvaron, men trippelhoppets användbarhet känns omotiverat begränsat till den grad att det i princip glöms bort annat än när man utan att tänka på det drar igång berörd kedjereaktion.




Svårt är det, onekligen, att skaka av sig den där lätt lökiga Best of-känslan som efter en stunds spelande börjar infinna sig när klassiska miljöer avlöser varandra på löpande band, bekanta nivådesignmässiga inslag gång om annan gör sig påminda och flertalet av de faktiska nyheterna känns som mer av tvångsmässiga varianter på sådant som serien redan gjort ett och ett halvt decennium tidigare än fräcka finjusteringar som tar sig någonstans av värde.

Nintendos känsla för detta med att snickra ihop plattformsnivåer av rang är föga frånvarande, men samtidigt är det på tok för sällan som den verkligen griper tag och vägrar släppa sådär som seriens bästa nivåer från förr gjort fram till dags dato. Allt för ofta låter man nyhetens behag eller set piece-aktiga sekvenser bära där det tidigare varit fingerfärdigheten med tillhörande muskelminne som varit den faktiska belöningen.




New Super Mario Bros blir som följd det där spelet som känns rätt perfekt för sin tid, som i att det släpptes vid rätt tillfälle och där och då tryckte på rätt knappar, snarare än en klassiker av rang värd att återbesöka gång på gång.

Det är klart, med det nivådesignmässiga briljerandet i annars, bortsett från flerspelaraspekten, snudd på frustrerande generiska New Super Mario Bros Wii eller den slutliga finslipningen av allt som har med Mario i 2D att göra, för att inte tala om den numera rätt utjatade New-skaran av dito till spel, i fantastiska bokslutet New Super Mario Bros U finns det liksom inte något direkt egenvärde i att vända sig till New Super Mario Bros längre. Inte ens om man tar hänsyn till några små tvåspelarmöjligheter och en uppsättning minispel rätt bekanta från Super Mario 64 DS.




Såvida det inte är en historielektion man är på jakt efter, eller en allmän svältföddhet på Mario-upplevelser i 2D.

För kompetent är det, tveklöst, och springer med lätthet cirklar runt flertalet dåtida plattformsproduktioner.

Och några nutida, rentav.



https://legerdemainlive.blogspot.se/

 

Ändrad: 2 okt 2017 12:14 av Tobias Söderlund, ändrad 1 gång

! Anmälj Länk
 
 
Tobias Söderlund (P) 
2 okt 2017 12:52
Extremt svårt att betygsätta.

Menar. Det finns inte ett endaste liknande spel till Amiga, exempelvis, som matchar detta. Hade detta varit till Amiga, i annat än Mario-skrud, hade jag med största sannolikhet gett det full pott. Kontexten hade varit avgörande. Skall jag förhålla mig till det som ett Mario-spel, ett plattformsspel, ett spel till DS, ett spel från 2006, ett spel som inte nyttjar hårdvarans pekskärmsfunktionalitet nämnvärt och så vidare... eller se på det som en isolerad produkt?

Det är ju bra. Faktiskt riktigt bra, fast med Mario-mått mätta en standardproduktion som inte ens när det släpptes tog serien någonstans av värde. Så jag blir besviken på det... ser inte poängen med att plocka fram detta framför NSMBU eller NSMBW av andra anledningar än att det är bärbart... men samtidigt hade jag roligare med detta, mycket roligare, än med Super Mario World.. även om jag tycker Super Mario World är både viktigare och i förlängningen ett bättre spel... eller så tycker jag kanske inte det, om jag endast ser till roligheten... men jag hade mycket roligare med SMW när det var nyttän vad jag hade med detta, dessutom har jag spelat detta typ 3-4 gånger och SMW kanske... 20.

Asså.

Jag vet inte.

https://legerdemainlive.blogspot.se/

 
! Anmälj Länk
 
 
Mattias Leisky (P) 
2 okt 2017 15:18
Tobias Söderlund:

Asså.

Jag vet inte.


Jag tycker nog att man skall betygsätta det i den kontext som man uppfattar det idag. Och idag existerar såväl NSMB Wii som U. Detta gör på sätt och vis att NSMB största bedrift är att de banade vägen för dessa två toppspel - varav vi båda är överens om att U är det bästa Mariospelet i 2D någonsin.

Våra upplevelser med det här bitvis väldigt lika. Och "Best of"-stämpeln är en av de mer träffande liknelserna jag läst. Som du skrev fungerade det utmärkt när det släpptes, men jag vill påstå att det saknar den finess som gjort U till det mästerverk som det är.

Är du dock säker på att du verkligen hade gett det bättre betyg om man tog bort Marioskruden och körde det på Amiga? Betänk då den lätta svårighetsgraden samt Megasvampens totalt meningslösa existerande i spelet? Jag undrar det. NSMB är för mig en bra produkt för sin tid som levde mycket på att det var det första tvådimensionella Mariospelet på över ett decennium. Självklart innehåller det mycket kvalitéer - men enligt min mening vet jag inte om jag ser en sådan fantasirikedom att jag skulle titulera det är mästerverk, även om man lyfte bort Mariovärlden. Det är ett kompetent plattformsspel, helt enkelt.

/Samba de Amigo

 
! Anmälj Länk
 
 
Redfoxe (P29) 
2 okt 2017 15:21
bah bah bah

Loadings egna lilla Retro-Räv

 
! Anmälj Länk
 
 
Tobias Söderlund (P) 
2 okt 2017 17:39
Bättre betyg är jag säker på, jag hade låtit mig imponeras av vad som varit ett av de tightaste plattformsspelen till Amigan... även om det med exempelvis Mario-mått mätta inte alls når hela vägen fram.

Full pott däremot, nja, men det var mer ett uttryck för känslan.

Vänder man på det blir det lite samma sak med, säg, ett spel som Olli and Lissa till Commodore 64. Älskar det, men släppt till en modern konsol frigjort från dess dåtida kontext hade det suttit väldigt långt inne att uppleva det lika träffande. Jag ser det allt svårare att frigöra spelupplevelser från det sammanhang de släppts i. Antar att det är en av anledningarna till att jag är så pass retrointresserad som jag är, och ofta ställer nästan orimliga krav på moderna spel.

Förväntningar, dvs.

https://legerdemainlive.blogspot.se/

 
! Anmälj Länk
 
Tillbaka till forumet | Tillbaka till Retro | Till toppenVisar hela tråden

Du måste vara registrerad användare och inloggad för att kunna skriva i forumet.