Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!
Forum   Spel   Retro   + Ny diskussion
Till botten Visar hela tråden

Leger vs. Super Mario Bros 3 (NES)

skapad 14 okt 2017 18:41 | svar 23 st | visats 144 ggr

 
Tobias Söderlund (P) 
14 okt 2017 18:41


Tänker mig att det var ett gemensamt beslut, att slippa vänta på att spelet skulle leta sig hela vägen till oss på vanligt vis. Insikten hade väl kommit, till slut, att man huserandes här fick nöja sig med att ligga ett par år efter andra delar av världen.

Processen var inte helt smidig, men någonstans hade de kommit över information kring vilket serienummer man behövde placera sig under för att vara säker på att man skulle kunna spela importerade spel.

Exakt varför jag har minne av ett negativt besked är jag inte säker på, men oavsett kom det att lösa sig på ett eller annat vis.

Möjligt att hela konsolen byttes ut, eller så lämnades den in någonstans för att få ett ben avklippt (om man nu upptäckt denna regionsfrihetsmetod redan, vilket man kanske inte hade).

Eller så var det aldrig ett problem, jag minns inte längre.





Likt Super Mario Bros 2, vår västerländska version, visade sig Super Mario Bros 3 vara en rätt surrealistisk upplevelse.

Mer av ett Super Mario Bros, än dess udda uppföljare, men samtidigt extremt annorlunda på alla sätt och vis och då inte endast för att all dialog presenterades med för mig då helt obegripliga japanska tecken.

Oavsett, mer av allt bekant och hur mycket nytt som helst.

Världar hade fått sig kartor att springa runt på och det via miljömässiga temata. Avslutandes varje värld gjorde en räd på ett luftskepp, och misslyckades man vid ett första försök flög skeppet iväg någonstans inte sällan otillgängligt på kartan.





En sak med kartan och möjligheten att navigera på den var att seriens tidigare linjära upplägg inte längre var intakt.

Utöver möjligheten att exempelvis välja mellan nivå fyra eller fem för att ta sig till nivå sex gick det även att hitta genvägar, permanent rasera hinder på kartan (för om man fick Game Over blev samtliga vanliga nivåer åter oavklarade), besöka svamphus av slag där en Toad huserade med en eller flera kistor att öppna samt konfrontera mobila fiender via små enskärmsbaserade strider.

Vidare introducerades en hel uppsjö av nya färdigheter och dräkter för Mario eller Luigi att ikläda sig, vissa klart mer frekvent förekommande än andra. Och den klassiska eldblomman, den kunde nyttjas på nya sätt där detta med att smälta isblock för att frigöra sådant som huserade i dito var det mest påtagliga.





Det centrala, dock, som redan på spelets första nivå förklarade vad som var att vänta... det var lövet som gav Mario en svans.

Efter att ha fått upp lite hastighet skulle det visa sig att Mario genom att hoppa och vifta på sin svans kunde flyga.

När Super Mario Bros 3 släpptes fanns det inget plattformsspel som hade en ärlig chans att matcha dess lekfullhet och innehållsmässiga omfattning. Speciellt inte om man likt jag tog del av det åtskilliga år innan det släpptes i Sverige.

Det kändes som att det, milt uttryckt, lade grunden för en helt ny generation av plattformsspel och vad man kunde förvänta sig av desamma.





Att ha sett på Super Mario Bros 2, vår version, som något som inte riktigt kändes som ett Mario trots att man inte hade mycket att att förhålla sig till annat än det senare spelade Super Mario Bros 2 så som det urpsrungligen lanserades i Japan, kändes mer motiverat än någonsin efter Super Mario Bros 3 då det i princip inte behöll någonting överhuvudtaget annat än minispelsaspekten från dess västerländska föregångare.

Förutom tidigare påtalade lekfullheten då. Den förblev intakt, där varje värld och rentav varje ny nivå hade något nytt att presentera utan att rucka på själva grunden vilket spelet vilade på... och kanske är det mycket därför som Super Mario Bros 3 än idag känns så fräscht som det trots allt gör.

En andra värld placerad ute i öknen, med pyramider att utforska och elaka solar att bli jagad av ersätts snabbt av en värld till hälften utspelandes under vatten.

Kort därefter landar man i en miljö där allt tycks vara gigantiskt, bestiger ett torn som tar en upp till himlen, glider runt som på skridskor i ett kyligt sammanhang och orienterar sig fram mot sitt mål via gröna rör som tar en mellan små öar fyllda av köttätande blommor.





Ytterst sällan är det, dessutom, som en nivå känns den andra lik. Nästan varje nivå har någon liten knorr som gör den minnesvärd även om miljöer titt som tätt återanvänds.

Linjära nivåer perfekta att rusa genom när muskelminnet börjar sitta där det skall varvas med sådana där man alltid tycks ha något outforskat att kolla in närmare; Någonting ligger i spelets sätt att hantera scrollande skärmar, där en vägg sällan får skärmens rörelse att stanna av som om det är där allt tar slut... utan istället ger det hela tiden sken av att man med lite fipplande kan ta sig förbi väggen för att hitta något på andra sidan.

Och ofta kan man det.





Super Mario Bros 3 är verkligen sprängfyllt av små hemligheter, alternativa rutter, warp-flöjter att finna och extraliv i mängder eller gigantiska frågeteckensblock vilka innehåller de där mest eftertraktade av dräkter.

Bara en sådan sak som att vandra genom ett slott där väggar, tak och golv utgörs av tegelblock får fantasin att börja skena: Kan man möjligen hitta ett P-block för att förvandla alla dessa block till pengar?

Och om man förvandlar dem till pengar, kan man då inte använda en P-vinge för att undvika att falla ned mot en säker död och istället flyga runt och plocka på sig alla de pengar som man förvandlat själva slottet till?

Självklart, visar det sig.





Enormt är det, Super Mario Bros 3, med närmare hundra nivåer av kortare slag. Och kanske är det här man finner en av de saker som faktiskt går att kritisera spelet för: Det saknar sparfunktion likväl som möjligheten att använda sig av lösenord för att kunna fortsätta spela där man väljer att sluta när man stänger av sin 8-bitare.

Men, visst kan man samtidigt hävda att det en gång i tiden bidrog till en ökad livslängd speciellt med hänsyn till hur gravt utmanande spelet vågar vara under dess andra halva.

Till skillnad från Mario-spel av idag är det inte alls speciellt frikostigt med extraliv och de extraliv man samlar på sig kan man på en svårare nivå utan problem avverka under loppet av ett par intensiva minuter; Spelets avslutande åttonde värld innehåller rentav några av seriens abslut svåraste nivåer, men redan så tidigt som på den femte världen börjar denna attityd ge sig tillkänna.

Och det känns fräscht.

Uppfriskande.

Motiverat utmanande.





Super Mario Bros 3 är i själ och hjärta mycket av allt det där som strikta Super Mario World inte riktigt vågar vara.

Istället för att trycka allt inom ramarna för något specifickt, i fallet Super Mario World ett laserutstansat audiovisuellt uttryck, spretar det åt alla möjliga tänkbara håll och kanter och strävar nästan maniskt efter att inte återupprepa sig själv annat än i det återkommande i att beta av små slott med tillhörande taggsköldad sköldpadda som miniboss och avrunda varje värld med ett luftskepp.

Och så vågar det slänga in mängder och åter mängder med onödigheter som egentligen inte fyller någon annan funktion än att finnas där för att upptäckas och lekas runt med.

Goombas gröna sko, vars existens är låst till en enda nivå, med vilken Mario nedkrupen i kan hoppa på vilka fiender som helst med, hade aldrig varit så mycket av en klassiker som den är om man kunnat nyttja den i tid och otid.

Det vägrar jag tro.




Sedan kan man såklart argumentera för att det grafiktekniska brister en aning med missfärgningar av grafik ute i högerkanten av skärmen och en åtta pixlar bred kant av ingenting till vänster på skärmen samt lite slowdowns här och där, men till vilken nytta?

Jämfört med den samtida konkurrensen spelar Super Mario Bros 3 i en egen liga, det karvade ut en egen nisch och blev något av kronan på allt som verket NES skulle komma att symbolisera för miljontals spelare världen över.

Jag har rentav och faktiskt svårt att se något annat Mario-spel nå riktigt samma höjder annat än det säckihopknytande New Super Mario Bros U, som sammanfattar allt det där bra serien stått för över åren på ett i princip fläckfritt vis, även om det inte innebär mycket mer än att det är ett av de bästa i en rad fantastiskt bra plattformsspel huserandes inom Mario-universumet.

Surrealistiskt, som sagt, speciellt då Super Mario Bros 3 representerar en av genrens absoluta höjdpunkter och det redan 1988.

Det är, fan, snart 30 år sedan.



https://legerdemainlive.blogspot.se/

 

Ändrad: 14 okt 2017 19:06 av Tobias Söderlund, ändrad 4 gånger

! Anmälj Länk
 
 
Redfoxe (P29) 
14 okt 2017 18:58
3:an är underbart. [love]

Loadings egna lilla Retro-Räv

 
! Anmälj Länk
 
 
Aloysius (P) 
14 okt 2017 18:59
Tobias Söderlund:

Möjligt att hela konsolen byttes ut, eller så lämnades den in någonstans för att få ett ben avklippt.


Rätta mig gärna om jag har fel, men jag tror inte att "klippa av fjärde benet på lockoutchippet" blev upptäckt som metod förrän NES redan var pensionerad som konsol. Säg 1997 eller något sånt.

 
! Anmälj Länk
 
 
Tobias Söderlund (P) 
14 okt 2017 19:04
Aloysius:

Rätta mig gärna om jag har fel, men jag tror inte att "klippa av fjärde benet på lockoutchippet" blev upptäckt som metod förrän NES redan var pensionerad som konsol. Säg 1997 eller något sånt.


Det är mycket möjligt att du har rätt, jag minns inte exakt.

Minns att vi kollade serienummer och att det inte stämde, eller att serienumret stämde men att spelet ändå startade om efter någon sekund.

Det löste sig, oavsett.

https://legerdemainlive.blogspot.se/

 
! Anmälj Länk
 
 
Bleatlessness (P32) 
14 okt 2017 21:00
Nu hade det ett litet extrachip, om än inte SuperFX-nivå, men ändå. Nivåhoppet på både teknik och speldesign mellan originalet och 3:an, på samma maskin, är helt enormt.

Tobias Söderlund:

en aning med missfärgningar av grafik ute i högerkanten av skärmen och en åtta pixlar bred kant av ingenting till vänster på skärmen


Jag har sett en väldigt bra video som visar hur framebuffern är upplagd för att åstadkomma diagonal (både horisontell och vertikal) scrolling. NES:en är designad att bara kunna scrolla åt endera riktningen i taget. Så som i Super Mario Bros. 2, eller Mega Man. Skräpet i bildens högerkant är när motorn flyttar runt tiles kombinerat med begränsningar i antal samtida färger.

Lyckades tyvärr inte hitta videon i fråga.

 
! Anmälj Länk
 
 
Tobias Söderlund (P) 
14 okt 2017 21:03
Jopp, känner till det och det är intressant information och någtot jag rekommenderar alla att kolla in närmare. Har ej heller någon länk tillhanda, tyvärr.

https://legerdemainlive.blogspot.se/

 
! Anmälj Länk
 
 
Skrotbert (P) 
15 okt 2017 07:39
En väldigt, väldigt fin text om SMB3. Lekfullheten och den gränslösa fantasin i kombination med hantverket gör detta till något som för min del helt saknar motstycke. Jag kan knappt smälta att detta skapades där och då, var kommer allt ifrån?

För mig dör spelet alltid en smula när jag tar mig till värld åtta. Många sluga nivåer med likartad färgpalett, plus en karta som puttar mig tillbaka när jag misslyckas, gör att jag upplever världen som en lite jobbig fläck i helheten. Inte lika rolig.

Har bestämt mig för att köra spelet igen och spendera mer tid med de där nivåerna, för att se om det kanske bara handlar om att jag inte gett dem lika många chanser som alla andra, eller om känslan ändå håller i sig.

 
! Anmälj Länk
 
 
hansolo (P31) 
15 okt 2017 09:06
Nästa bästa spelet i serien, efter Super Mario World.

The more that you fear us, the bigger we get.

 
! Anmälj Länk
 
 
Johannes Flyckt (P27) 
15 okt 2017 10:17
Bra text!

Ett av mina första spel jag någonsin spelat, samt ett av dom absolut bästa.
Hur häftigt var det inte när det visade sig att det gick att hamna bakom banorna genom att ducka på en vit plattform?
En annan helt banbrytande upptäckt var 2004 när jag kom över ett klipp där någon klarade spelet på 11 minuter. Jag kände inte till speedrun-fenomenet på den tiden. Frekvent försökte jag dela klippet till alla mina kontakter på msn messenger.

https://youtu.be/wz3BuYYhnn0

Det var det skickligaste jag någonsin sett. Han flyger ju utan lövet! Tänkte jag på första banan, innan det visade sig vara en serie perfekt tajmade plattformshopp. För att inte nämna när Mario leker med kanonkulorna och extraliven bara haglar in.

 
! Anmälj Länk
 
 
Bleatlessness (P32) 
15 okt 2017 10:46
Just den videon var tool assisted (TAS), vilket är en annan genre än människosprugna spel. Därför måste man berätta när det är enTAS, vilket den videon inte gjorde.

 
! Anmälj Länk
 
 
Alianger  
15 okt 2017 14:50
Tobias Söderlund:

och det redan 1988.


Precis, väldigt lite kom nära det året ens inom samma genre. Och mångas förväntningar på genren ändrades.

 
! Anmälj Länk
 
 
RetroFanatic (P30) 
15 okt 2017 15:22
Tobias Söderlund:

Super Mario Bros 3 representerar en av genrens absoluta höjdpunkter och det redan 1988.


Den mest perfekta plattformsspelet.

Det som inte dödar dig gör dig starkare. Kom tillbaka Leger!

 
! Anmälj Länk
 
 
GeckoYamori (P32) 
30 okt 2017 12:57
Jag misstänker att spelet saknar både spar- och lösenordsfunktion då det är mer designat att lära sig hitta och använda flöjterna för det ändamålet. I första världen kan man ju hitta två flöjter i första halvan, och använder man den andra flöjten i själva warp-världen tas man direkt till den åttonde. Sen är det ju en annan intressant aspekt ovanpå det här med att spelet debuterades i USA iom filmen The Wizard, där de i slutturneringen visar precis de här hemligheterna innan spelet var ens släppt. Antar att det är en stor faktor till att flöjterna blev så välkända för allmänheten.

Tycker det är intressant hur SMB3 och SMW står i starkt kontrast till varandra där det gäller svårighet och spellängd. SMB3 var ju väldigt "front loaded" med alla nivåer och utmaningar presenterade för spelaren, och ville man skippa moment så var man tvungen att använda flöjterna.
I SMW däremot verkar de ha haft någon slags rädsla att SMB3 uppfattade som för svårt och stort för den genomsnittlige spelaren, så de relegerade de flesta nivåerna med faktiska utmaningar till den hemliga Star World. Och det gör att många (även jag) upplevde spelet som för kort och enkelt, och de där hemliga banorna "räknas" ju inte riktigt i det resonemanget.

Den som tar, han har.

 
! Anmälj Länk
 
 
Emuell Moon (P) 
30 okt 2017 14:57
Super Mario Bros 3 var det allra första tv spel som jag spelade.
Fick det i jul klapp 1992 tillsammans med en Nintendo Entertainment System. Eller Nintendo 8-bitare som jag sade på den tiden [smile]

 
! Anmälj Länk
 
 
Whiplazh (P) 
30 okt 2017 15:08
Emuell Moon:

Nintendo 8-bitare


OT: Intressant ändå att detta blev det vedertagna svenska namnet (inkluderat variationer som "8-bitars", "8-bits" och "8-bit"). Någon som vet varför? (Och då menar jag inte det uppenbara i att CPU:ns ordlängd är åtta bitar). Marknadsförde Bergsala konsolen med fokus på just detta? För det var ju inget märkvärdigt på den tiden ens. 8-bitarsdatorer i olika former har hängt med sedan slutet av 70-talet.

"Loading är prokrastineringens sista utpost" - rymdanomali

 

Ändrad: 30 okt 2017 15:18 av Whiplazh, ändrad 1 gång

! Anmälj Länk
 
 
Spiritual_Chaos (P) 
30 okt 2017 15:20
Första NES-spelet jag/vi köpte nytt i butik.

Ingen av syskonen minns vart den supersnygga boxen och bookleten försvann. Gissar på att vi la dem på fel ställe och pappa slängde dem. Mamma skulle aldrig gjort det.

Fantastiskt spel. Och det stora klivet "framåt" (fel ord i sammanhanget då SMB gör sin grej minst lika rätt) tar man kanske lite för givet.

Whiplazh:

För det var ju inget märkvärdigt ens på den tiden ens. 8-bitarsdatorer i olika former har hängt med sedan slutet av 70-talet.


Borde ha fått det namnet efter att deras 16-bitare presenterades för världen.

Vi kallade den "Nintendo 8-bitars".

"Du, om något, är den drygaste människan på hela forumet. Glider runt med din översittar-attityd och leker allan"

 
! Anmälj Länk
 
 
Whiplazh (P) 
30 okt 2017 17:08
Spiritual_Chaos:

Borde ha fått det namnet efter att deras 16-bitare presenterades för världen.


Så kan det förstås vara. Antog nog bara att den alltid kallats så. [blush]

"Loading är prokrastineringens sista utpost" - rymdanomali

 

Ändrad: 30 okt 2017 18:09 av Whiplazh, ändrad 1 gång

! Anmälj Länk
 
 
Voxbrallan (P30) 
30 okt 2017 18:39
Fin text om hur spelet var tycker jag. Idag känns det dock som att spelet är tusen idéer som bara får ett par sekunders skärmtid vardera, och därmed rätt jahoppigt. Bara sista världen som ger ett ordentligt intryck.

Från barndomen minns jag ökenvärlden speciellt starkt, men idag springer man ju igenom hela den på två minuter. Hur kan det någonsin göra ett intryck? Ett barns vidöppna ögon måste ju varit ett krav.

"Att tänka sig för innan man skriver är som att torka sig i arslet innan man skiter"

 
! Anmälj Länk
 
 
Skrotbert (P) 
30 okt 2017 19:08
Voxbrallan:

Från barndomen minns jag ökenvärlden speciellt starkt, men idag springer man ju igenom hela den på två minuter. Hur kan det någonsin göra ett intryck? Ett barns vidöppna ögon måste ju varit ett krav.


Tycker att det här är en intressant tanke. Dock så tycker jag själv att det är väldigt svårt att se på detta spel med någon form av distans. Det var större än livet när jag upplevde det där och då, och det har stått pall för ett fram-och-tillbaka-spelande under så många år att jag bara inte kan annat än att känna den djupaste respekt för vad de åstadkommit med det hela.

Men jag hade kanske sett på det annorlunda om jag inte vänt ut och in på alla banor så mycket som jag gjort, om jag inte diskuterat, skvallrat, upptäckt och upplevt det ihop med vänner både där och då och här och nu.

 
! Anmälj Länk
 
 
Fröken Keke (F26) 
30 okt 2017 20:12
Voxbrallan:

Från barndomen minns jag ökenvärlden speciellt starkt, men idag springer man ju igenom hela den på två minuter. Hur kan det någonsin göra ett intryck? Ett barns vidöppna ögon måste ju varit ett krav.


Att du springer igenom den på två minuter nu tycker jag säger rätt mycket för hur stort intryck den gett. Det är ju följd av otaliga timmars speltid.

Jobbar fortfarande med Rombra.

 
! Anmälj Länk
 
 
Tobias Söderlund (P) 
30 okt 2017 20:25
Jag vet inte om man rusar genom SMB3 överbuvudtaget oavsett hur bra man är på spel rent allmänt såvida man inte spelat det väldigt mycket.

https://legerdemainlive.blogspot.se/

 
! Anmälj Länk
 
 
Fröken Keke (F26) 
30 okt 2017 20:54
Tobias Söderlund:

Jag vet inte om man rusar genom SMB3 överbuvudtaget oavsett hur bra man är på spel rent allmänt såvida man inte spelat det väldigt mycket.


Brukar sluta med att jag kutar när jag når någon bana jag verkligen inte är vän med, fast det resulterar oftast i att jag dör, så jag vet inte hur bra strategi det är egentligen.

Jobbar fortfarande med Rombra.

 
! Anmälj Länk
 
 
Tobias Söderlund (P) 
30 okt 2017 22:23
GeckoYamori:

Jag misstänker att spelet saknar både spar- och lösenordsfunktion då det är mer designat att lära sig hitta och använda flöjterna för det ändamålet.


Mycket möjligt att så är fallet. Oavsett tror jag att det bidragit till spelets livslängd, då folk byggt en relation med dess inledande banor på ett vis de aldrig gjort ifall man exempelvis kunnat spara mellan världar på något vis. Menar, i Super Mario All-Stars känns det som att allt fokus ligger på konstant framåtrörelse då samtliga spel har sparfunktion... lite som att det är tänkt att man skall beta av samtliga i rask takt. Och såvitt jag vet är det (i min lilla del av världen) så de flesta spelat det... till skillnad från originalversionerna som folk nött till leda (och som följd byggt en starkare relation till).

https://legerdemainlive.blogspot.se/

 
! Anmälj Länk
 
 
Spiritual_Chaos (P) 
31 okt 2017 09:01
Tobias Söderlund:

Jag vet inte om man rusar genom SMB3 överbuvudtaget oavsett hur bra man är på spel rent allmänt såvida man inte spelat det väldigt mycket.


Det är ju vääääääääääääldigt korta banor. Så första två levlarna springer man väl snabbt förbi i alla fall. Men sedan tycker jag att det blir knivigare och tillslut rätt så svårt.

Dock vill jag säga (och den här tråden är väl ypperlig för det) att jag är lite trött på Nintendos level-gimmicks-hetsande. Mer synligt i NSMB-serien kanske. De har ju en filosofi om att varje bana ska ha närmast en unik hook/gimmick som sedan förkastas för nästa hook/gimmick i nästa bana.

Jag ser inget problem med två banor som har samma grund men olika design och möjligt svårighetsgrad. Se på Sonic t.ex.

Men egentligen är det en kritik mot Mario Kart, där nu varje bana har sitt unika tema och jag gillade hur det var i första spelet där varje tema fick sig 1-3 banor av olika svårighetsgrad.

"Du, om något, är den drygaste människan på hela forumet. Glider runt med din översittar-attityd och leker allan"

 

Ändrad: 31 okt 2017 09:02 av Spiritual_Chaos, ändrad 1 gång

! Anmälj Länk
 
Tillbaka till forumet | Tillbaka till Retro | Till toppenVisar hela tråden

Du måste vara registrerad användare och inloggad för att kunna skriva i forumet.