Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!
Forum   Spel   Retro   + Ny diskussion
Till botten Visar hela tråden

Leger vs. Donkey Kong Country (SNES)

skapad 18 okt 2017 15:30 | svar 10 st | visats 92 ggr

 
Tobias Söderlund (P) 
18 okt 2017 15:30


Det stora Commodore-haveriet fick kärleken att vackla, åtminstone en aning.

Visst hade upplösningar bortom DOS- och Windows-burkarnas 320*200 pixlar av gigantiskt format, presenterade via VGA-färgernas 256 till antalet börjat skena, men det var ändå svårt att hitta tillbaka till den känsla tv-apparaterna och övriga interlacade och scanlinedrivna lösningar hade att erbjuda.

Konsolspel hade ofta en tendens att kännas väldigt fyrkantiga, mycket som följd av dess tilebaserade teknik för att presentera grafik på skärmen, och Amigans fetare grafiklägen hann knappt komma till liv innan Commodore gick ur tiden och mjukvaruutvecklare började lämna det långsamt sjunkande skepp som hemdatorn Amiga 1200 kom att bli.

Att det fanns en konsolvariant av Amiga 1200, i form av Amiga CD32, känns knappt värt att nämna i sammanhanget då dess livslängd blev jobbigt kort och det CD-format som erbjöds sällan nyttjades till något annat än musik och en och annan filmsekvens. Övriga tv-fokuserade konkurrenter, pre-Playstation och Saturn, var rätt flitiga även de på att springa in i väggen.




Själva poängen här är att när folk satt och stirrade på sina datorskärmar, oftast presenterandes grafiken med gigantiska pixlar, känns det inte underligt att ett spel som Donkey Kong Country till Super Nintendo lyckades imponera på en bred massa trots att detta med förrenderad grafik i sig inte var en nyhet på datorfronten.

Speciellt lätt att förstå blir det med tanke på hur gammal konsolen började bli, och hur fräscht det kändes rent grafiskt trots att skuggorna av 32-bitarna började torna upp sig där i bakgrunden.

Nintendo lät marknadsföringsmaskinen dra igång på höga växlar. VHS-band med ett bakom kulliserna-reportage från produktionen av spelet letade sig ut bland folket och argumentet att det än fanns liv i den gamla 16-bitaren skapade frågetecken gällande hur det var möjligt.

Silicon Graphics var nästan ett magiskt varumärke att yttra, i dessa tider, och detta med förrenderad grafik, eller Advanced Computer Modelling, AGI, som Rare och Nintendo kom att kalla det förde sig med en nästan drömlik klang.

Det gick som det gick, både recesenter och spelare tycktes vara eniga om att det var något av ett mästerverk man hade att göra med, och Donkey Kong Country kom att bli ett av de bäst säljande spelen till Super Nintendo någonsin med dess över 9 miljoner exemplar.




2017 är det åter de stora pixlarna som gäller, med emulering som inte har en tanke på att simulera den tv-skärm den breda massan upplevde Donkey Kong Country på.

Den naturliga anti-alias som CRT-skärmarna erbjöd, och de scanlines som fick allt att kännas mycket mer högupplöst än det egentligen var, pryder ingenstans min tv-skärm som istället målar upp grafiken som om det vore eran av DOS- och Windowsspelens gigantiska pixlar åter.

Och det är väl ungefär här som jag inser att, fan, trots att jag inte kommer i närheten av att uppleva Donkey Kong Country som det var tänkt rent visuellt ser det fortfarande läckert ut som satan.

Den lågupplösta och förrenderade grafiken har sedan länge passerat dess bäst före-datum, så länge sedan att den slagit över till att vittna om en svunnen tid, ett visuellt uttryck, som är så mycket lättare att älska för vad det är, och vad det varit, än hur det mäter sig med grafik av idag.




Donkey Kong Country är egentligen ett extremt simpelt litet spel, som har mer gemensamt med 80-talets enkla plattformskoncept förlagda över en rad allt svårare nivåer än exempelvis Super Mario Bros 3 som gjorde allt vad det kunde för att vända upp och ned på genren så som man lärt känna den innan berört spel nådde dess publik.

Från vänster till höger, oftast med en viss gimmick introducerad tidigt på nivån som sedan återanvänds på allt mer komplicerade vis för att utmaningen ej skall kännas konstant utan snarare konstant stegrande.

Hinderbanespel, det är vad jag brukar kalla denna typ av spel för, och närmast till hands vad gäller ett ursprung skulle mindre kända Pac-Land eller mer kända Wonder Boy kunna vara.

Donkey Kong Country stannar ungefär där, vilket säkerligen är en av anledningarna till att det fått genomleva år av åsiktsmässig revidering som menat på att det blev överskattat tack vare dess audiovisuella inramning och att det i rollen av plattformsspel var rätt generiskt.

Och det var det.

Precis som det fortfarande är.

Ett rätt generiskt hinderbanespel med fantastisk audiovisuell inramning.




Därmed inte sagt att resan inte inleds på ett nästan magiskt vis, med alternativa och komplicerade rutter resulterandes i trevliga belöningar genom annars simpla nivåer iklädda helt fantastiskt engagerande visualer.

Från grönskande djungel ned i djupa hav, genom häftigt upplysta grottor och på gruvvagnsräls designad som om den vore en berg- och dalbana rakt ned i helvetet.

Till och med Star Wars-doftande små byar vars hus är byggda runt trädstammar och snöstormskonfronterande berg av is får vara med på hörn, precis som de hemliga bonusrum presenterade som om de vore små minispel får, och de olika djur med lika olika egenskaper man ges tillfälle att rida på.

Krutdunkstunnor till förbannelse att explodera sig fram via i luften som om man vore en akrobat av rang blir även de snabbt till något av klassiska inslag.




Och så övergår, sakteliga, den där inledande välkomnande attityden till en rätt ogästvänlig dito och lättsamt plattformande förvandlas till trial and error-sekvenser av rang.

En sådan sak, då, som motiverar de där mängderna av extraliv man snabbt samlar på sig, eftersom de har en tendens att en stund senare sina i en lika rask takt.

Donkey Kong tål endast en träff, och så även Diddy Kong, men jobbandes i ett team där man nästan närhelst kan ersätta Donkey med Diddy eller tvärtom finns det ändå en liten hälsomässig buffer att dra nytta av.

Diddy är dock inte riktigt lika tung som Donkey och har en tendens att studsa mot fiender som Donkey krossar om han landar på dem, men Donkey är å andra sidan inte riktigt lika rapp.



Fantastiskt, är så som jag vill beskriva Donkey Kong Country fram till den punkt där det börjar upprepa sig själv. Miljöer återvänds fast presenterade med andra färger eller i annat ljus, och så även fiender och bossar även om deras rörelsemönster förändrats en aning.

Svårighetsgraden, ja, den peakar möjligen under andra halvan av spelets första halva, för att sedan plana ut och bana väg för en rad nästan oengagerande enkla nivåer och till sist övergår allt till att farligt nära kännas som en nödvändig resa att göra för att nå spelets slut.



Visst ligger det ett mervärde i de hemliga rummen man kan finna, om man vill jaga procent till sin sparfil, men inte sällan är dessa gömda bakom bräckliga väggar, att rasera med hjälp av en noshörning eller tunna av valfritt slag, vilka kan vara makalöst tråkiga att leta reda på.

Ibland når man bonusrum via tunnor placerade på svårnådda platser, och ibland är de så svårnådda att man snubblar över dem i princip av en slump om man råkar göra ett sunkigt hopp.

Mervärdet är, med andra ord, inte nämnvärt mycket att hänga i julgranen.



Som absolut bäst blir Donkey Kong Country när man skiter i allt kringliggande krimskrams, med hänsyn till co-op och dess mer tävlingsinriktade variant, och fokuserar på att så effektivt som möjligt ta sig genom dess överlag speedrun-vänliga nivåer.

Det är när man så gör som intrikat nivådesign blir synliggjord och jag som spelare får känna mig skicklig, för att inte tala om belönad för allt mitt slit; En belöning nästan lika stor som den som mina öron får ta del av när de bearbetar det underbara soundtrack David Wise varit del i att snickra ihop tillsammans med Eveline Fischer och Robin Beanland.

När det i Donkey Kong Country Exposed talas om hur vi i väst inte alls i lika stor omfattning nappat på den kultur som länge funnits i Japan, där soundtrack till spel huserat på skiva för allmänheten att köpa, är det troligen i syfte att lyfta fram kvalitén på innehållet på DK Jamz i rollen av en dylik produkt och motivera dess plats på marknaden. Samtidigt är det, om så är fallet, ett syfte som utan problem känns motiverat med hänsyn till kvalitén på musiken ifråga.

Det samplingsdrivna soundtracket ringar på bästa tänkbara vis in de stereotypa ljudlandskap som spelets miljöer får vemhelst att instinktivt måla upp sinnliga bilder av, samtidigt som det lyckas med att skapa något unikt inom dessa stereotypa ramar.

Allt från den simpla jingel som spelas upp vid en avklarad nivå till det elektroniska beat som utöver att tonsätta en fabriksmiljö plötsligt bryter ut i en himmelsk harmoni som tematiskt känns återkommande vid flertalet tillfällen under soundtrackets åtskilliga tiotals minuter.

Det är dock det inledande temat som direkt sätter tonen för vad som komma skall, snyggt uppföljt av de djungeltrummor och ljud av liv som spelets första nivå vänligt trycker in i våra öron.



Donkey Kong Country saknar idag såklart nästan all av den där ursprungliga hype som med hjälp av dess audiovisualer bar det hela vägen hem till ett införlivande, men lustigt nog är det just tack vare desamma och dess för sin tid extremt simpla spelmässiga koncept som det fortfarande håller förhållandevis tätt trots en del balansproblem och misslyckade försök till mervärde som snarare sänker än höjer upplevelsen.

Jag har svårt att se annat än att så kommer fortsätta vara fallet en lång tid framöver.



https://legerdemainlive.blogspot.se/

 

Ändrad: 18 okt 2017 17:51 av Tobias Söderlund, ändrad 3 gånger

! Anmälj Länk
 
 
Skrotbert (P) 
18 okt 2017 17:20
Jag gillar ju det jag hör om det, så det förtjänar ju en chans till. Det har dock blivit en del såna genom åren.

gillar ju själva grejen. Däremot har jag extremt svårt att se mig själv orka med trean. Den där jättebabyn osv, huga.

Tobias Söderlund:

Ett rätt generiskt hinderbanespel med fantastiskt audiovisuell inramning.


Hm. Den där kanske kan passera beroende på syftning. :)

 
! Anmälj Länk
 
 
Tobias Söderlund (P) 
18 okt 2017 17:50
Jävla t och satan.

https://legerdemainlive.blogspot.se/

 
! Anmälj Länk
 
 
NicolausCamp (P35) 
18 okt 2017 17:53
Skrotbert:

Däremot har jag extremt svårt att se mig själv orka med trean. Den där jättebabyn osv, huga.


Det är min favorit av de tre, vilket verkar vara en ganska ovanlig åsikt att ha. Kanske bör spela igenom alla tre snart igen då jag har dem på 3DS (där tvåan är i 60Hz!), och även de japanska SNES-kassetterna, som jag kanske också ska ta mig an så fort jag skaffat mig en sån där Analogue SNES-manick som precis utannonserades. [smile]

Det hade passat perfekt till Switch!

 
! Anmälj Länk
 
 
Rom Raptor (P35) 
18 okt 2017 18:01
En av de spel som jag spelat om flest gånger genom åren. Visst är upplägget simpelt och grafiken är inte lika imponerande på en HD-TV, men jag uppskattar fortfarande spelet och föredrar det framför tvåan och trean. Främst pga att miljöerna, karaktärerna etc. känns mer sammanhängande.

 
! Anmälj Länk
 
 
Tobias Söderlund (P) 
18 okt 2017 18:40
Skrotbert:

Däremot har jag extremt svårt att se mig själv orka med trean. Den där jättebabyn osv, huga.


NicolausCamp:

Det är min favorit av de tre, vilket verkar vara en ganska ovanlig åsikt att ha.


Jag påbörjade trean för ett tag sedan men kom av mig. Minns dock inte riktigt varför jag kom av mig, så jag antar att en sak att göra för att få reda på det är att starta upp det igen (nu om några minuter).

Rom Raptor:

Visst är upplägget simpelt och grafiken är inte lika imponerande på en HD-TV, men jag uppskattar fortfarande spelet och föredrar det framför tvåan och trean.


Trean har jag skitdålig koll på. Tvåan blev jag så förbannad på att jag sålde det, då nästan ingenting ville klicka när jag spelade det.

https://legerdemainlive.blogspot.se/

 
! Anmälj Länk
 
 
Gammelman  
18 okt 2017 19:18
Håller med om att ettan är i det särklass bästa spelet i serien. En av mina favoritfödelsedagar när jag fick det i present en tidig morgon innan skolan började!

Tvåan har för mycket grejer att samla på, är spretigt på alla sätt och vis, och alldeles för svårt.

Trean spelade jag första gången förra året, tyckte det var okej, men även där för mycket samlande.

 
! Anmälj Länk
 
 
GeckoYamori (P31) 
23 okt 2017 11:31
Spelade det först ett par år efter att hypen hade lagt sig och blev extremt besviken. Främst var det väl Super Play (eller Super Power som det fortfarande hette då) som öst så mycket superlativ över spelet som byggde upp mina förväntningar. Inte nog med att det är mekaniskt/designmässigt sett medelmåttigt, men det är även bristande kvalitet i funktionalitet. Antar att det är p.g.a. att spelet rusades ut i tid för julhandeln 1994, och det var problem som förbättrades i tvåan. Jag kommer mycket väl ihåg arga insändare i Super Power som klagar om buggar där de fastnat i väggar och golv.

En annan grej med den här allmänna visuella stilen för plattformspel i eran som ville distansera sig från tile-baserad pixelgrafik (inte bara förrenderad 3D alltså men även Aladdin, Earthworm Jim, etc) är att den mer perspektivaktiga grafiken för banorna gör de mycket mindre "läsbara". Det är ofta svårt att förutsäga exakt vilken del av marken som har kollision och endast är visuell dekoration, och det leder till väldigt mycket frustration vid moment som kräver pixelprecision i plattformandet. Det är en av de främsta anledningarna till att jag tycker de här typen av "grafikintensiva" 16-bitsspel inte har åldrats väl.

Den som tar, han har.

 
! Anmälj Länk
 
 
Rom Raptor (P35) 
23 okt 2017 21:41
DKC har aldrig buggat för mig iaf.

 
! Anmälj Länk
 
 
Shubibinman (P) 
23 okt 2017 22:07
De 2 första DKC-spelen är enligt mig helt fantastiska. Jag tycker fortfarande att de är väldigt tilltalande rent grafiskt (kör på 28 tums tjock-tv) och musiken är inget annat än helt fantastisk och sätter känslan perfekt vilken miljö som än visas upp.

Spelmässigt känns det också väldigt roligt, varierande och med en bra spelkontroll. Ettan upplever jag som lite mer "skitigt" med lite mörkare miljöer och tyngre, ödesmättad stämning. Tvåan ser jag dock som det bättre spelet (än bättre grafik, lite bättre musik och framförallt 2 apor som är smidiga).

Del 3 har jag aldrig fastnat för. Jag tycker att det känns som om grafiken börjar bli för avancerad för vad SNESen klarar av vilket leder till att jag inte alltid ser vart jag ska eftersom saker "smälter" in i varandra och det blir otydligt. Vet inte hur jag ska förklara det, men det är så det känns.

Musiken håller verkligen inte samma klass som de 2 första och Baby Kong (eller vad han heter) känns som en plojkaraktär som jag faktiskt stör mig på.

DK1/DK2 är dock 2 oerhört bra SNES-spel som jag rankar väldigt högt. Det kanske känns provocerande att säga det men jag ser framförallt DKC2 som det bästa plattformsspelet till formatet, före SMW.

 
! Anmälj Länk
 
 
Tobias Söderlund (P) 
23 okt 2017 23:49
Vad gäller buggar i DKC kan jag inte minnas att jag stött på några som fått mig att reagera.

Detta med perspektivet på marken, ja, det gillar jag inte. Det gillar jag extremt sällan.

Här har jag dock inte problem med det, har små problem med kollisionsdetektionen överlag i spelet trots dess otydlighet. Det närmaste jag kan likna DKC vid är Rayman Legends som trots samma typ av svårlästa miljöer känns helt självklart kollisionsmässigt när man spelar det.

Maui Mallard, Earthworm Jim och Pitfall: The Mayan Adventure funkar däremot skit... för där är det verkligen till att experimentera sig fram och ofta med dödsfall eller fastkörning pga att man inte ser var det är tänkt att man skall ta sig och hur. DKC har ändå en väldigt klassisk uppbyggnad av nivåer, mer som något från 80-talet iklätt en modern visuell skrud... och jag antar det underlättar.

https://legerdemainlive.blogspot.se/

 
! Anmälj Länk
 
Tillbaka till forumet | Tillbaka till Retro | Till toppenVisar hela tråden

Du måste vara registrerad användare och inloggad för att kunna skriva i forumet.