Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!
Forum   Spel   Recensioner   + Ny diskussion
Till botten Visar hela tråden

Daniel John Johnsson recenserar The Evil Within 2

skapad 23 okt 2017 06:46 | svar 20 st | visats 129 ggr

 
Oskar Skog (P) 
23 okt 2017 06:46

Vi har introducerat ett nytt betygssystem här på Loading. Du kan läsa alllt om det här.


THE EVIL WITHIN 2
(PS4 (testat), Xbox One, PC)
Daniel John Johnsson


Skräckspelen av idag ska vara motbjudande. Det menar trendspanaren i mig som sett en motreaktion till 00-talets mer aptitliga och välstädade "Hollywood action". Främst tror jag att framtiden tillhör kök där stapeln med gammal disk står hög, så väl som långsmala korridorer där tänkbart nonchalant och möjligtvis apatiskt beteende lett till rökskadade tapeter och dammråttor som stryker längs väggarna. När vi inte längre får kalla kårar av själva faktumet att de döda står horisontellt igen, eller som på senare år då de åkt både motorcykel och axlat AK-47 vapen, är det här en ny tid.


Skräcken av idag är tidningen Allt i Hemmets största mardröm.


Har man inte redan spelat det första spelet i den här serien, så har man å ena sidan missat Shinji Mikamis egna själsliga uppföljare till Resident Evil 4, men också ett helt spel vars premiss gick ut på att vilseleda dig fram till en vändning på slutet som gav precis lika många svar som det gav frågetecken på vad det var man just varit med om. Har man ett uns av intresse av att uppleva det själv rekommenderar jag er således att inte läsa längre än så här. För det är svårt att säga något om The Evil Within 2 utan att gå in på detaljerna kring hur ettan lämnade.


Så.


Sluta.


Läs.


Det är John Johanas, som regisserade de två bonuskapitlen till ettan, som tagit över registolen denna gång. Även om Mikami har funnits med någonstans i bakgrunden också. Under utvecklingen av det första spelet var Shinji Mikami ganska högljudd om sin ambition att ta tillbaka genren. Den han var med och formade. Att ta tillbaka den till den tid då det fanns ett större fokus på att spelaren skulle konfrontera (och överkomma) sina rädslor, i något som mer handlade om att få oss att skrika panikartat inombords, än att få skräcken upptryckt i ansiktet till den grad att den inte längre var skrämmande. Johanas, å andra sidan, är av den västerländska skolan, där man kanske hellre visar än antyder.


Det här är två olika stilar och ingångar som märks av.


Ettan lämnade oss med uppenbarelsen av allt vi just varit med om tog plats inuti det artificiella datorprogrammet Stem. Att vi under vår kamp på liv och död hela tiden suttit ihopkopplad till ett The Matrix-liknande maskineri hos de ondskefulle kapitaliserna på Mobius AB. Tre år har passerat, och Sebastian Castellanos har lämnat sitt polisämbete för att istället försöka hitta Juli Kidman, sin före detta följeslagare som visade sig ha haft samröre med Mobius hela tiden.


Det visar sig att allt han behövde göra var att sätta sig vid en bar och beställa in en drink för att hon skulle uppenbara sig, och avslöja handlingen till nästa spel. Att Stem har startats upp på nytt, att hans dotter är fast i programmet, och att han åter igen måste koppla upp sig för att rädda spillrorna av sin familj. Det är en berättelse som aldrig blir mer mångbottnad än så. Den är tydlig och också sammanhängande på ett sätt som ettan inte var. Vi vet att vi är i ett datorprogram, i en artificell värld, och vi vet varför vi är där. Det hade varit intressant att se vad Mikami gjort av fortsättningen, kanske hade han ställt frågor om vad som egentligen kan påstås vara verkligt och inte, på ett djupare plan. Men Johanas, som har sina i mer ytliga områden än historieberättare, nöjer sig med att hålla det lite enklare och rakt på sak.


Punkt.


Slut.


Både dramaturgiskt och spelmässigt påminner The Evil Within 2 desto mer om sina västerländska motsvarigheter. The Last of Us, Outlast, Layers of Fear, och de senare Silent Hill-spelen, känns av här, på både gott och ont. För spelet blandar rätt ofta mellan att vilja vara olika saker. Den mest framträdande skillnaden är det som beskrivits som spelets öppna värld. Det här är i själva verket två väldigt små områden som i olika skeenden av spelet tillgängliggörs och mest fungerar som en tom hub man tillfälligt får röra sig i. Här vankar det omkring fiender, och på vissa ställen finns det objekt att hitta, men mest är det en kort vägsträcka mellan olika datorer som startar nya uppdrag. Något enstaka uppdrag utspelar sig däri, men helhetsmässigt ges dessa områden inte alls så stort utrymme som man först tror.


Faktum är att det redan från start börjar sin resa mot att bli mindre öppet.


Från att få utforska ett mindre område blir spelet sen alltmer som sin föregångare, samtidigt som det i stundom blir både till det bättre och sämre i form av en uppenbar identitetskris. Kanske kan spelet bäst både beskrivas som en Greatest Hits och en Razzie Awards i hur det blandar mellan högt och lågt. Att utforska den lilla spökstaden för till exempel tankarna till Silent Hill: Downpour, i berättandet finns det en släng av The Last of Us, vi får också sedvanligt regisserade korridorer, för att inte tala om på sluttampen av spelet då det snabbt alternerar mellan att kännas som helt olika spel. Från vad som påminner om de sämre action-segmenten i Resident Evil: Revelations, till stunder av ren briljans, som när det i en kort scen tar sig an Resident Evil 7 ambitioner, med otroligt effektfull första persons skräck, eller snor delar av Batman: Arkham Asylum, till att i slutet i princip vara en ren promenadsimulator, med noll frihet att utforska på eget bevåg.


Att det är ett så pass splittrat spel gör det lätt att både älska och hata, beroende på vilka delar man tittar på.


Det som håller upplevelsen samman är i min mening John Johanas visuella vision. Johanas är en man som har sina rötter i den världen, som konstnär och grafiker, och när han får placera oss i den här artificella miljön tar han sig an den uppgiften på bästa möjliga sätt. Vilket är att leka runt med faktumet att vi befinner oss i en plats som inte är verklig.


Alla morbida varelser åt sidan så är The Evil Within 2 ett otroligt stiligt spel rent estetiskt, och även om jag kanske inte blir lika rädd av att vara i den här världen längre, så är jag mer än tidigare väldigt intresserad av vad för fängslande skapelser, må det vara motbjudande kök, eller, låt oss säga, huvudlösa biosalonger, som kommer komma härnäst.


Nu ska jag inte sitta här och påstå att det är en helt skräcklös resa, men det är defintiivt en annorlunda sådan. Den är på ett sätt mer surrealistisk än skräckinjagande.


Visst, inledningsvis skulle jag säga att den öppna världen skänker viss panik, då man finner sig i ett väldigt utsatt läge. Man springer genom gator och bakgårdar för att undvika att bli sedd, eller för den delen hörd, av fienderna som befolkar det fördrivna amerikanska drömsamhälle vid namn Union.


Men allteftersom man smyger sig på dem, dödar, hittar statyer och lyssnar på audio logs, samlar man också på sig en så stor mängd grön gegga att man snabbt kan uppgradera sig till en stereotypisk actionhjälte. Och med det försvinner också känslan av panik. Då blir istället de öppna områdena platser som befolkas som man inte längre bryr sig om.


Paniken återvänder, absolut, stundvis.


Samtliga bosstrider är fantastiska, där olika strategier krävs, och vissa återkopplar dessutom till det första spelet på charmigt vis (ja, charmigt är helt rätt ordval, tro mig) och de delarna skänker så otroligt mycket till spelets helhet. Och i och med att det finns gott om dem, rör det sig inte bara om en tillfällig guldkant.


Man skulle kunna säga att de är grädden på moset, om moset varit ett spel som man hyste en viss hatkärlek till. Eller för att dra liknelsen tillbaka till inredningstemat i början av recensionen ... en extra kudde till soffan som gör helheten så mycket bättre.


För The Evil Within 2 försöker på många sätt vara ett annat spel än sin föregångare. Med allt ifrån öppna områden till så hårt regisserade delar att man får svårt att andas. Med fantastisk art direction och ett narrativt driv lyckas det vara underhållande från början till slut, men det blir i stundom också mer och mindre underhållande att spela, i och med att det drar inspiration från alla möjliga håll.


De brister som The Evil Within 2 dras med vägs i slutändan upp av det som är bra. Det är kanske inte den uppföljare som till slut ger serien sin rättmätiga plats i toppen, men det är fortfarande ett spel som lyckas stå ut från mängden med en fantastisk visuell inramning och varierat gameplay, ibland till det bättre, ibland till det sämre.



Visa nyheten som publikation

 
! Anmälj Länk
 
 
n e o v i o l e n c e (P35) 
23 okt 2017 08:16
Fantastisk recension, Daniel. En ren ynnest att få läsa något så välskrivet.

Personligen så avgudar jag tvåan och håller den just nu snäppet högre än ettan då jag kände att i stort sett allt var förbättrat mot föregångaren.

Men jag ska se hur det känns efter lite distans och efter att ha fått smälta allting.

Tempot och variationen är verkligen svindlande och mest imponerande är att Tango lyckas hålla det genom hela resans gång. Framförallt med tanke på hur lång den är.

Jag har inte riktigt bestämt mig för vilket av spelen som jag tycker har bäst bossar. Stefano är iaf den bästa antagonisten i serien, imo. Och överlag så har nog bossarna bättre design i tvåan.

Harbingers är en riktigt snygg och jävligt skräckinjagande tvist på klassiska Pyramid Head.

Gällande spelets eventuella skräckfaktor så blev jag personligen mycket räddare under flertalet tillfällen när jag spelade tvåan. Ettan var aldrig särskilt läskig, trots allt.

Men man ska definitivt spela det här på Nightmare för det tror jag gör mycket för känlan av utsatthet. Jag kände mig aldrig någonsin som den där veritabla enmansarmén som jag gjorde i ettan(som jag körde på Survival) då både gel, ammo och vapendelar är betydligt mer sparsmakat på Nightmare än spelets vanliga svårighetsgrad vilket gör kampen för överlevnad desto större.

Jag är även djupt imponerad i hur de lyckades väva in flertalet överraskande skräckelement i de öppnare miljöerna och hur sublimt, och nästan omärkbart, de växlade från mer öppna till slutna miljöer utan att tappa tempo eller fokus.

Jag föredrog storyn i den här också. Helt enkelt för att den var lättare att relatera till och för mig blev den betydligt mer emotionellt drabbande än ettans jävla soppa.

Efter tre genomspelningar av ettan har jag fortfarande inte fattat vad den handlade om utan fått kolla upp en sammanfattning på Youtube.

Jaja, sjukt bra recension. En av de bättre jag har läst på länge här.

Kritiken är riktigt bra framförd och inga direkt svårigheter att instämma i eg bara att jag nog ser spelets splittrade helhet som en styrka snarare än en svaghet

emotionally unavailable

 
! Anmälj Länk
 
 
Kleti (P31) 
23 okt 2017 08:57
Gött. Ska läsa allting ovan när jag klarat spelet. är 15h in.
Tycke också att det är bättre än vad jag tyckte från början.
Det finns en och annan hommage till RE4 som inte fanns i ettan också.
Nu kanske ni nämnt detta redan, men vilken del skulle ni rekommendera till en nybörjare? 2:an är lättare men då missar man storyn. Skulle gärna vilja radera minnet av ettan och kunna spela 2:an direkt. Föredrog dock karaktärsdesignen och rösterna i ettan... [cry]

 
! Anmälj Länk
 
 
n e o v i o l e n c e (P35) 
23 okt 2017 09:59
En annan sak som jag kom på att jag föredrar med tvåan är att det är betydligt mindre actionorienterat än ettan. Iaf om man kör på Nightmare.

Ettan tappade rätt rejält på "banorna" där man utforskar staden i dagsljus, imo.

Fast ettan har massa fantastiska miljöer också, förstås. Ska påbörja en ny omgång av ettan i dagarna och se hur det känns efter tvåan.

Kleti:

Nu kanske ni nämnt detta redan, men vilken del skulle ni rekommendera till en nybörjare?


Det är fan svårt att svara på. Ettan är ju Mikamis spel through and through och bär ju verkligen hans signum. Dessutom går det ju att köpa för i stort sett ingenting på PSN.

Tvåan förbättrar ju dock i stort sett allting från ettan och är en mycket mer slipad och välgjord upplevelse samtidigt som det är en smula mer lättillgängligt.

Femte kapitlet i tvåan är min favorit i hela serien. Fan, så bra det är.

Och miljön och stämningen i ett av de senare kapitlen i tvåan är nog den mest tryckande och påfrestande i hela serien och ett ställe som fick det att vända sig i magen på mig. På ett bra sätt.

Samtidigt älskar jag att ettan känns ruffigare och mer är som en oslipad diamant.

Och inledningen när man jagas av The Sadist är ju en modern klassiker.

Eller när man möter Laura Reborn för första gången. Och tvillingjättarna. The Keeper. Osv.

Har dock varit fler sådana ögonblick från tvåan som fäst sig hos mig men vill inte spoila.

Tycker man ska spela båda tbh då TEW är den bästa survival horror-franchisen sedan RE och SH, imo.

Så sjukt bra spel.

emotionally unavailable

 
! Anmälj Länk
 
 
opzimath (P86) 
23 okt 2017 11:37
Håller med ovanstående, väldigt bra recension.

 
! Anmälj Länk
 
 
Xeno1 (P) 
23 okt 2017 13:02
Väl skrivet

 
! Anmälj Länk
 
 
Kleti (P31) 
10 nov 2017 23:42
Mjaaaaeee. Tog mig typ 38h att klara på Nightmare. Håller typ med EDGE:s 6/10. Men ger väl det 7/10

Ettan is the shit. Som jag skulle ge 8/10

 
! Anmälj Länk
 
 
W0lfen (P) 
11 nov 2017 21:11
För mig är TEW 2 ett smärre mästerverk. Har inte haft såhär roligt med ett spel sen The Last of Us. Ettan skulle få 7,5 av mig, tvåan får en självklar 9:a. Fantastiskt spel med bra story och kul gameplay. Mycket bättre än samtliga RE-spel. Min självklara GOTY.

 
! Anmälj Länk
 
 
Aleksandar Buntic (P25) 
12 nov 2017 00:45
W0lfen:

Fantastiskt spel med bra story och kul gameplay. Mycket bättre än samtliga RE-spel.


Kan verkligen inte hålla med om berättelsen. Den är överlag en röra och rätt smörig. Tycker relationen mellan Sebastian och Kidman känns rakt igenom falsk och ologisk. Och tycker Sebestian är rätt dålig på att förmedla sina känsllr kring dottern rakt igenom spelet. Det känns lite off för mig. Men spelet är helt fantastiskt och bättre än ettan på alla andra punkter. Och ett av de bättre spelen i år.

Sen är RE4 ett bättre än TEW2 enligt mig. Resten kan jag vara beredd att hålla med om. :)

 
! Anmälj Länk
 
 
n e o v i o l e n c e (P35) 
12 nov 2017 21:24
Jag var rätt förtjust i storyn. Ffa jämfört med ettan vars story man ALDRIG fattade så kändes den som ett smärre mästerverk i tvåan.

Mkt bättre antagonister med. Ruvik suger.

Bättre miljöer, bättre kontroll, spelmekaniken känns inte genomtrasig som den gör i ettan.

Mkt läskigare. Inga ljusa astråkiga stadsmiljöer som i ettan. Inga billiga och genomruttna jävla dödsfall.

Mkt bättre upplägg, tempo, variation, fiender, stämning, balansering när det gäller svårighetsgraden, design, bossar osv.

Allt är bättre i tvåan. Allt.

emotionally unavailable

 
! Anmälj Länk
 
 
n e o v i o l e n c e (P35) 
12 nov 2017 21:25
Efter att ha försökt mig på, och gett upp, Nightmare i ettan så blir jag bara arg när jag tänker på skiten för det visade verkligen vilket frustrerande och genomtrasigt sunkspel det är.

emotionally unavailable

 
! Anmälj Länk
 
 
Kleti (P31) 
12 nov 2017 23:17
Tycker varken tvåan är läskigare eller svårare. Enformigt och tråkig västerländsk, färgglad design.
Art Direction sög något ofantligt.
Dialogen och "mellan sekvenserna" såg ut som världens töntigaste Fallout-dialoger. Hade varit ok om det var gjort av Suda 51/SWERY men det här var ju inte tillräckligt utflippat utan för mycket snygga Netlix-machoman med snyggaste skägggstubben.
Alla hörn/kanter i spelvärlden såg tråkiga ut.
Man kunde gå in i eld.
Gick inte för mig att kasta flaskor i huvudet och göra sneak kill.
Spelet var ändå för lätt på NIghtmare. inte lika svårt som Survival i ettan men det kanske berodde på alla trial and error dödsfall i ettan som ju var lite av charmen med det. Här fick jag mest dö för att jag vill prova en ny strategi på någon boss mest för skojs skull.
Bara masa sneak kill bakifrån hela spelet igenom för min del.
Alldeles för mycket Assassin's Creed TLOU gömma sig i buskage och bli osynlig blablabla
Tråkigt uppgraderingsträd med där man snabbt blev Over Powered samt att det fanns för mycket Green Gel.

Konstnären var väl en kul idé. Men originalet har ju de typiska klassiska monstren. Uppföljarens diton känns bara trötta. Och Obscura kommer inte ens i närheten av panikframkallande Dold text: Shade från DLC:t i ettan.
Tycker berättelsen var alldeles för tråkigt tydlig och överförklarande. Gillar när det är som en hallucinatorisk mardröm.
Undrar om det blir något DLC?
Aja, ska sälja mitt ex och hoppa vidare till RE7 och Alien Isolation. [love]

 
! Anmälj Länk
 
 
W0lfen (P) 
13 nov 2017 21:02
Kleti:

Aja


Vad tråkigt att höra. Hade inga av de problemen du hade, och på nästan samtliga punkter har jag en åsikt som går rakt tvärtemot din. Jag älskade designen, tyckte de öppna sektionerna var mysiga och erbjöd utmaning, gillade styrningen och uppgraderingsträdet. Älskade mini-spelen som man bjöds på, tyckte replikerna var underbart sköna på ett B-filmssätt (medvetet, såklart).

Det är med andra ord GOTY, för mig. Allt som RE borde ha varit, men som aldrig lyckats bli.

[love]

 
! Anmälj Länk
 
 
Nightswipe (P) 
13 nov 2017 21:19
Kleti:

Undrar om det blir något DLC?


Testade aldrig DLC:t till första. Kanske är värt att testa.
Precis som du föredrar jag ettan framför tvåan. Dock blev ettan för löjlig när bilar & maskingevär kastades in, precis som slutet på Resident Evil 4. Det förstör all skräckatmosfär.

Tvåan var alltför mycket stad. Blev för mycket som var sig likt. Bäst i tvåan var nog labbet.

284 ->

 
! Anmälj Länk
 
 
Kleti (P31) 
13 nov 2017 22:50
I mitt tycke så skulle jag säga att gillar man TEW2 s har man nog inga problem med Revelations 2. Det är inte lika dåligt men nästan. Revelations 2 går i andra sidan i nära 60 fps vilket är skönt.

Det bästa med TEW2 var hommagerna till RE4 iform av Shooting Gallery och bananen på fatet; samt när man fick Dold text: återse sina tidigare bossar.

"Kniv-Fia" sägs ju även vara en ren rip-off på "Clickers" från TLOU.

Men jag har tänkt på en sak som skulle kunna rädda hela spelet och sälja minst lika mycket till:
Ett billigt DLC i form av Mercenaries Mode! Något av det bästa med RE4.

Kvinnorsynen kändes lite sämre än i förra spelet också. Kvinnor som offrar sig för sina män och sjuksköterskor som ska tillfredsställa och endimensionella småflickor. Tjoho.!

Saknade Leslie, Ruvik och Oda

Nightswipe:

Testade aldrig DLC:t till första. Kanske är värt att testa.


Kidmans två DLC är ett måste i mitt tycke. Executioner är ett helt annat märkligt spel med en sidohistoria om Kassaskåps-bossen som man kan skippa.

 

Ändrad: 13 nov 2017 22:53 av Kleti, ändrad 1 gång

! Anmälj Länk
 
 
n e o v i o l e n c e (P35) 
13 nov 2017 23:09
Kleti:

I mitt tycke så skulle jag säga att gillar man TEW2 s har man nog inga problem med Revelations 2.


Or nah. Rev 2 är ett av de sämsta spelen jag någonsin spelat och TEW 2 anser jag vara ett mästerverk så där faller ju din logik helt och hållet.

emotionally unavailable

 
! Anmälj Länk
 
 
n e o v i o l e n c e (P35) 
13 nov 2017 23:28
Och det proverbiala trial and error-maraton som ettan är med sina ständigt återkommande one hit kill-scenarion är bara frusterande, billig, orättvis och genomtrasig spelmekanik.

Självklart är tvåan bättre balanserad när det gäller svårighetsgraden och "lättare" eftersom det inte finns något somhelst underhållande, tillfredställande eller belönande med den sunkiga upplevelse som är ettan på Nightmare and beyond och det var typ ingen som uppskattade det då heller.

Jag blev aldrig arg på mig själv när jag misslyckades och dog alla de där hundratalet gångerna i TEW på Nightmare utan jag blev bara arg på spelet. Hela tiden. Varje gång. För jag kände aldrig någonsin att felet var mitt när jag bet i gräset.

Det är precis samma sorts artificiella svårighetsgrad som i Dark Souls 2.

Finns inget "charmigt" i det öht. Det är bara dålig speldesign.

emotionally unavailable

 
! Anmälj Länk
 
 
Aleksandar Buntic (P25) 
14 nov 2017 00:22
n e o v i o l e n c e:

Och det proverbiala trial and error-maraton som ettan är med sina ständigt återkommande one hit kill-scenarion är bara frusterande, billig, orättvis och genomtrasig spelmekanik.


Håller med. Den biten av ettan var frustrerande. Tycker överlag spelmekaniken är bättre i tvåan. Det känns mer ärligt.

n e o v i o l e n c e:

Jag var rätt förtjust i storyn. Ffa jämfört med ettan vars story man ALDRIG fattade så kändes den som ett smärre mästerverk i tvåan.


Jag föredrar den mystiska atmosfären som fanns i ettan framför den ganska generiska och övertydliga berättelsen som fanns i tvåan. Sen föredrar jag kameramannen framför Ruvik. Den andra skurken kändes rätt hastigt påklistrad.

Tycker hans relation med Kidman kändes otroligt falsk rakt igenom. Och Sebastians röstskådespel när han var arg eller frustrerad var mer irriterande än bra framförd.

Dock föredrar jag Sebastians reaktioner på saker som händer i världen. De kändes överlag mer realistiska.

Mobius-gänget som är innuti stem är otroligt stela och tråkiga. Det kändes som att de saknade känslor helt och hållet.

n e o v i o l e n c e:

Mkt läskigare. Inga ljusa astråkiga stadsmiljöer som i ettan. Inga billiga och genomruttna jävla dödsfall.


Stadsdelen i ettan är katastrofalt dåligt. Det sabbade mycket av det spelet för mig. Men de andra miljöerna har en mycket tyngre atmosfär än de i tvåan.

Ettan största problem är avskärningarna på bilden, stadsområdet, billiga trial and error och frame raten. Och det fixade de helt klart i tvåan, men mycket av det andra skulle jag säga är lite upp och ner.

Sen hatar jag verkligen sektionen där man ska Dold text: gå igenom elden och den där jävla lysande lyckstolpsgrejen skapar en säker yta för en att röra sig på. Otroligt gimmicky. Blev så frustrerad att jag stängde av. Klarade det på andra försöket, men det var bara så dålig design.

Tycker överlag ettan och tvåan är ganska nära varandra i kvalité. För mig är inga mästerverk, men båda är bra och intressanta spel. Hoppas de får göra mer inom den genren, för de kan uppenbarligen det.

 
! Anmälj Länk
 
 
n e o v i o l e n c e (P35) 
14 nov 2017 17:01
Aleksandar Buntic:

Håller med. Den biten av ettan var frustrerande. Tycker överlag spelmekaniken är bättre i tvåan. Det känns mer ärligt.


Ja, i tvåan kände jag aldrig den genuina frustration, ilska och hopplöshet över att dö som jag ständigt kände i ettan där jag bara blev arg på spelet så till den grad att jag till slut stängde av.

Vidrigt, är det.

Det känns som att det lades betydligt mer omsorg och tid på att balansera svårighetsgraden i tvåan och i stort sett utrota all hemsk trial and error och den one hit kill-mentalitet som ettan tyngdes ned av.

Jag tycker även att hur världen är uppbyggd och hantverket bakom är bättre i tvåan. I ettan kändes det mest som att man kastades mellan ett gäng lösryckta platser och scenarion medans den i tvåan känns mer sammanhängande, sömlös och organisk.

Och seriens absoluta lågvattenmärke miljömässigt är ju tveklöst stadsmiljöerna som utspelar sig utmohus i fucking dagsljus i ettan. Fy fan.

Aleksandar Buntic:

ag föredrar den mystiska atmosfären som fanns i ettan framför den ganska generiska och övertydliga berättelsen som fanns i tvåan.


Helt klart ett argument jag köper men personligen så tycker jag precis tvärtom, haha.

Berättelsen i ettan var så kryptisk och obskyr och gömd bakom så många lager otydlighet att jag i stort sett aldrig fick någon relation till någon av karaktärerna i ettan. Kunde inte bry mig mindre om Ruvik som antagonist och kopplade aldrig hans agenda.

Nu efter fjärde(!) genomspelningen av ettan, och gudarna ska veta hur less jag är på att harva det spelet nu, så förstår jag lite mer av det som händer men någon direkt relation kan jag inte påstå att jag känner till karaktärerna.

I tvåan lyckades de betydligt bättre att skapa en relation mellan mig som spelar spelet och de karaktärer som spelet skildrar, även om det var enkelspårigare.

Även om det naturligtvis inte var Uncharted-nivå på hur relationen i familjen Castellanos skildrades så blev jag ändå stundtals mkt mer berörd än av något i ettan vars berättelse och karaktärsgalleri jag ställer mig helt likgiltig till.

Mobiusmedlemmerna och deras dialog var rätt värdelös, det håller jag med om. Men jag gillade den mörkhyade snubben man räddar och som kanske lyckas fly från STEM.

Annars var dom rätt meningslösa.

Aleksandar Buntic:

Sen föredrar jag kameramannen framför Ruvik. Den andra skurken kändes rätt hastigt påklistrad.


Mm, Valentino och hans kapitel var nog det bästa med hela spelet och överången till Father Theodore skulle bli antagonist kändes lite väl snabb.

Dock kändes ändå hans agenda rätt tidlös, och även samtidsförankrad, i att med manupilation och fina ord övertyga människor att utföra hans dåd. Och hela baptism by fire-temat är ju alltid trevligt.

Samt att blodsjön nog är den enskilt mest påfrestande och läskigaste miljön i hela serien, imo.

Aleksandar Buntic:

Sen hatar jag verkligen sektionen där man ska


Mm, tveklöst spelets sämsta ögonblick. Dog säkert 20-30 ggr på Nightmare innan jag klarade skiten. Frutkansvärt.

Dock var det endast ett segment i ett trettio timmars-spel medans ettan i stort sett endast bestod av sådana scenarion.

Aleksandar Buntic:

Tycker överlag ettan och tvåan är ganska nära varandra i kvalité. För mig är inga mästerverk, men båda är bra och intressanta spel. Hoppas de får göra mer inom den genren, för de kan uppenbarligen det.


Höll ettan som ett smärre mästerverk i många år, kanske mycket för mitt idoliserande av Mikami som spelskapare. men efter tvåan så kan jag helt enkelt inte se det som ett särskilt bra spel längre, tyvärr.

Men ja, jag är otroligt spänd på vad Tango hittar på i framtiden för det känns ju som att de besitter enormt mycket talang.

Synd att tvåan verkar ha sålt såpass dåligt men åas så är inte Bethesda EA/Activision Blizzard/Ubisoft, gudskelov.

emotionally unavailable

 
! Anmälj Länk
 
 
Kleti (P31) 
15 nov 2017 20:48
Aleksandar Buntic:

hatar jag verkligen sektionen


Ja Lavamännen påminner onekligen om SMW:s jobbigaste fiende Chargin' Chuck


 

Ändrad: 15 nov 2017 20:49 av Kleti, ändrad 1 gång

! Anmälj Länk
 
 
Kleti (P31) 
21 nov 2017 22:31
Herren vad bra Evil Within 1 är. Åtminstone på Survival. Är på chapter 4 och njuter.

Exempel på bra Art Direction och ljuddesign från ettan.






Och exempel på hur roligt det är (nöff!)

 
! Anmälj Länk
 
Tillbaka till forumet | Tillbaka till Recensioner | Till toppenVisar hela tråden

Du måste vara registrerad användare och inloggad för att kunna skriva i forumet.