Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!
Forum   Spel   Recensioner   + Ny diskussion
Till botten Visar hela tråden

Elin Ekberg recenserar Wolfenstein II: The New Colossus

skapad 3 nov 2017 08:17 | svar 23 st | visats 150 ggr

 
Oskar Skog (P) 
3 nov 2017 08:17

WOLFENSTEIN II: THE NEW COLOSSUS
(PS4 (testat), Xbox One, PC)
Elin Ekberg

Det var länge sedan jag spelade något som inleds så skamlöst kul som Wolfenstein II. Det som händer på tv-skärmen under den första banan är en ren, fånig fröjd att spela. Konstant leende. Adrenalinet uppskruvat rejält. Utvecklarna bakom Wolfenstein II levererar underhållning, men också en stund för eftertanke. För att rädda William ”B.J.” Blazkowicz undan döden krävs det att jag navigerar genom en trång U-båt i rullstol. Det är alltid svårt att beskriva sann eufori med ord, men ungefär där och då var jag redo att sätta punkt och utropa Wolfenstein II som Game of the Year (för alla år någonsin). Allt för medveten att jag i och med det aldrig någonsin kommer få någon inbjudan till riktiga, prestigefyllda, utmärkelsegalor. I och för sig hade jag redan gjort det svårt för mig efter att jag kom ut från bion och kallade Thor 3: Ragnarrök för ett sant mästerverk. Jag är helt enkelt en sådan där som inte kan uppföra sig på Oscarsgalor.


Men det är ungefär på samma premisser som jag tokhårt förälskar mig i Wolfenstein II. Kompositörerna Mick Gordon och Martin Stig Andersen pumpar på med ösig, actiontung musik och får precis rullstolssekvensen att kännas som alla rätt i världen. Jag väjer förbi hörn, får den stela rullstolen att undvika kulregn, samtidigt som jag gör mitt främsta för att själv svara tillbaka. Det är snyggt. Det är fruktansvärt hårt. Det andas John Wick. Och på något sätt drastiskt annorlunda i jämförelse med allt annat gravallvarligt som jag har spelat i år. Inledningen är en humorfylld och actiontät historia som kanske är den bästa i ett spel någonsin. Det märks att utvecklarna har ägnat mycket tid åt att leka med olika tankar, skrattat åt resultaten och vågat köra på ”äsch – vi kör på det, det får bära eller brista.” Jag kommer ut från upplevelsen berikad, men kanske utan att riktigt förstå med vad. Introduktionen slutar sedan med en scen som, precis som i fallet med senaste trailern på The Last of Us 2, får mig att vilja titta bort. Men jag kan det inte. Våldet är rått. Naket. Så som våld behöver vara för att vi inte ska tycka att det är kul att titta på. Så som våld behöver vara för att förmedla att vi lever i krigstider.


Nedrans, säger jag bara. Efteråt är jag så uppe i varv att jag måste stänga av och gå ut för att ta mig en promenad för att kunna smälta det.


I en tillbakablick får jag lära känna Blazkowicz brokiga uppväxt. Han är ett maskrosbarn. Scenerna med pappan är väldigt skickligt utförda. Känns äkta. Han är ingen bra man, pappan. Men han är heller inte alltid ett monster. Just den gnagande knuten i magen över att aldrig riktigt veta vad man har att förvänta sig känns igen. Att vad som helst kan hända. När som helst. Ett felsteg och han exploderar. Blazkowicz mamma är judinna. Hans pappa har inte gift sig med henne på grund av kärleken, utan för att komma åt hennes pappas affärsverksamhet. Blåtiran vittnar om misshandeln, sättet som hon bär den på säger mig att det hör till det vanliga. Hon är mer rädd för vad som ska hända med William än för att konsekvenserna ska bli att det leder till fler blåtiror. Det är därför hon ställer sig emellan. Scenen slutar med att pappan tvingar mig att avrätta ett husdjur. Binder mina händer vid vapnet och det går inte att komma vidare i berättelsen förrän jag har tryckt på avtryckaren. Stor skillnad mellan Lara Crofts första gång och hon tar livet av en annan och när Blazkowicz gör detsamma. Sistnämnda lämnar avtryck, i mig också. Inte bara i huvudpersonen. Machinegames fortsätter i samma spår som i föregångaren med att förmänskliga huvudpersonen. Att förklara var han kommer ifrån. Vilket kapital han har med sig i bagaget. Tonen är mörk. Dyster.


Problemet är att man kanske inte lyckas följa upp till samma breddgrader under resten av äventyret. Jag försöker intala mig själv att det gör det – men det spelar ingen roll. Hur mycket jag än försöker att låta övertygande när jag säger att det visst rör sig om ett mästerverk hela vägen så kvarstår faktum – början är betydligt coolare och skickligare utfört än resten. Nu ska jag inte säga att det som kommer efter är direkt dåligt, men det känns ändå som att jag blir berövad på någonting när man inte bygger vidare på den läckra inledningen. Utvecklarna når nästan aldrig, med ett fåtal undantag, dit igen. Att inleda så stort är förstås en utmanande situation att hantera – men ett viktigt uppdrag borde ju då bli att försöka överträffa. Istället för fortsatta turbulenta actionsekvenser får jag ägna oroväckande mycket tid åt att upprepa ungefär samma saker. I ungefär liknande miljöer. Undantagen finns och lyfter upplevelsen. Verkligen lyfter upplevelsen. Som när William och gravida Anya ligger i sängen och bara håller om varandra. Bara vara, liksom. Som par gör ibland. Eller när jag får strosa omkring i ett firande amerikanskt samhälle och lyssna in mig på hur det amerikanska folket tar emot ockupationen. Men när man har fått smak för adrenalin som i filmens värld skulle kunna stavas John Wick vill man ha mer av samma. Upplägget blir istället att jag kommer till en ny miljö (som i många fall mycket riktigt och väl påminner om insidan av U-båten (de hade kunnat lura mig i alla fall)) och måste försöka röja undan en eller två officerare innan upptäckt. Ett upplägg som upprepas om och om och om igen. Nästintill hela spelet igenom. Som att utvecklarna lade allt krut på början och sedan inte fick tid åt resten. Eller att man kanske inte riktigt hade en klar vision från början för vad man ville åstadkomma. Wolfenstein 2 blir helt enkelt någonting annat halvvägs igenom.


Grunden är förstås stabil. Här vill jag vara extremt tydlig med att Wolfenstein II inte är ett dåligt spel. Det erbjuder väldigt kompetent grafik (i lekmannatermer: det är löjligt läckert), en mångbottnad historia och vapen med bra klös i. Även om det lutar lite väl mycket åt det repetitiva ju längre in i äventyret som jag kommer, så trivs jag i det. Även om det får ett tydligt perspektivbyte. Inte ens våldet längre in får mig att känna mig utsatt eller rädd. Avrättningarna och dödsfallen är snarare menade att skratta åt. I en scen kliver Hitler själv in, plockar fram könet och kissar på mattan. Där jag inledningsvis tycker att det är rått och tungt, och att man vill säga mig någonting, så landar man avslutningsvis vid scenarier som snarare går till överdrift åt det andra hållet. Jag slutar att ta saker på allvar. Förmänskligandet av Blazkowicz sticker i sträv med allt det där andra när man inte försöker att göra samma sak med resten av spelet. Jag får i ena stunden följa hans deprimerande tankar, det här rör sig om en man som själv har tappat gnistan, för att i den andra … ja, vi kan nöja oss med att det sker motsatser, och att övergångarna inte alltid är framgångsrika.


Vilket är synd, för premissen om ett amerikanskt samhälle som förlorade kampviljan under Andra Världskriget är onekligen intressant. Manhattan har blivit atombombat. New Orleans ett slumkvarter som nazisterna har byggt en mur runt. I ett litet amerikanskt samhälle får jag promenera runt fritt och följa en tysk parad. Amerikanerna kämpar med att lära sig tyska och att uppföra sig korrekt. Så länge som man går med på nazisternas ordningsregler så kommer man att frodas. Befolkningen går med på att låta sig hunsas. Den … ja, den vita delen av befolkningen åtminstone. Vi får se resultatet på deras arbetsplatser, men också på andra ställen i samhället, i hemmen, i skolorna, på snabbmatsstället – förtrycket gör att man heller inte där blir fri från dessa former av missförhållanden. Även om det ska sägas att det är värre för alla andra (de hamnar ju i ghettot – där det även pågår en etnisk rensning). Utvecklarna stannar dock inte så länge vid något tema. Eller gör några djupdyk. Under ett tillfälle blir till exempel huvudpersonen utskälld av en mamma till en av de tusentals tyska soldater som har blivit dödade. Ett lätt försök att förmänskliga. Det finns offer. Också på den andra sidan. Men ögonblicket är över på ett kick och jag springer åter runt och skjuter ihjäl människor. Spelet bygger trots allt på fundament som att det ska vara underhållande att mörda. Vapnen är tunga. Blodet skvätter och det låter slaffs, slaffs när kroppsdelarna far omkring. Så jag har roligt när jag dödar. En förutsättning för att jag ska vilja fortsätta befatta mig vid slaktandet.


Wolfenstein II handlar dessutom om action från den gamla skolan. Det vill säga att det är ett krav att spela snyggt för att komma vidare. Det går inte att ställa sig bakom ett skydd och få tillbaka liv efter att ha tagit skada. Hälsopaket ligger utspridda längs banorna, fienderna släpper ifrån sig annat skyddande och det gäller att alltså hela tiden hålla sig i rörelse och försöka att inte bli träffad – gång på gång får jag därför börja om och försöka mig på nya strategier. Särskilt vid tillfällen där jag inte kommer vidare. Då måste jag se på situationen på ett helt nytt sätt och försöka att spela annorlunda. Med andra ord: spelet är friskt utmanande. Om vi ska sätta spelet i relation till andra titlar i genren. Jag gillar det. Kanske inte alltid där i stunden och jag för femtioelfte gången svär åt att jag dör på exakt samma fiende. Men efter att jag slutligen har hittat strategin för att komma vidare och krutröken har lagt sig så känns det alltid bra. Som att jag har åstadkommit någonting. Nu går det i och för sig att fuska. Du kan när som helst spara dina framsteg och vill man så kan man ju döda en nazist, spara, gå ett par steg, spara igen och upprepa det in i förbannelse. På svårare svårighetsgrader skulle jag snarare säga att det är ett måste för att överhuvudtaget komma någonstans. För missar du en fiendeposition så är du död.


Därför tycker jag ändå att Wolfenstein II är bra. Det känner kanske aldrig för att diskutera budskap eller tematik, trots den övervägande mängden filmsekvenser, trots att man doppar tårna i både och, men erbjuder ändå en stark actionbetonad upplevelse med höga produktionsvärden. Det utmanar mig dessutom på alldeles rätt principer, vilket i slutändan ändå gör det lite nervpirrande att spela. Det når kanske aldrig riktigt upp till den högt uppsatta ribban som utvecklarna sätter under de första timmarna, vilket ändå är litet av en besvikelse. Men om vi går till botten med det så får vi väl kanske nöja oss med att man siktade mot solen men kraschade i trädtopparna – inte fy skam, det heller. Egentligen.



Visa nyheten som publikation

 
! Anmälj Länk
 
 
NicolausCamp (P35) 
3 nov 2017 09:17
Blivit väldigt intresserad av detta, men inväntar nog Switch-versionen. Det här känns på förhand inte lika beroende av 60FPS som Doom gör och jag tror att det kan passa formatet riktigt bra.

Det hade passat perfekt till Switch!

 
! Anmälj Länk
 
 
FarbrorMartin (P37) 
3 nov 2017 09:46
Tack för en bra recension som verkligen lyckas sätta fingret på vad Wolfenstein 2 är för spel.

Tyckte speciellt att dessa meningar var bra.

"Stor skillnad mellan Lara Crofts första gång och hon tar livet av en annan och när Blazkowicz gör detsamma. Sistnämnda lämnar avtryck, i mig också. Inte bara i huvudpersonen. Machinegames fortsätter i samma spår som i föregångaren med att förmänskliga huvudpersonen. Att förklara var han kommer ifrån. Vilket kapital han har med sig i bagaget. Tonen är mörk. Dyster."

"Wolfenstein II handlar dessutom om action från den gamla skolan. Det vill säga att det är ett krav att spela snyggt för att komma vidare."

 
! Anmälj Länk
 
 
FarbrorMartin (P37) 
3 nov 2017 09:48
NicolausCamp:

Blivit väldigt intresserad av detta, men inväntar nog Switch-versionen. Det här känns på förhand inte lika beroende av 60FPS som Doom gör och jag tror att det kan passa formatet riktigt bra.


Alltså, om du har ett annat format och spela på så varför inte plocka upp en bättre version? Switch versionen kommer att vara den sämsta, men det är ändå väldigt kul att man kommer att kunna spela Doom och och wolftenstein bärbart i vår. Också kul för dem som bara har Switch att spela på.

 
! Anmälj Länk
 
 
NicolausCamp (P35) 
3 nov 2017 09:56
FarbrorMartin:

Alltså, om du har ett annat format och spela på så varför inte plocka upp en bättre version?


Because bärbart?

Det hade passat perfekt till Switch!

 
! Anmälj Länk
 
 
FarbrorMartin (P37) 
3 nov 2017 10:16
NicolausCamp:

Because bärbart?


Fair enought

 
! Anmälj Länk
 
 
Jimmy Seppälä (P26) 
3 nov 2017 10:38
Detta spelet är helt fantastisk även om det inte riktigt når enda fram. De första två tredjedelarna är bland det bästa jag har spelat men upptrappningen mot slutet tappar det vad som gjorde början (och även första spelet) så speciellt.

Det är lite synd.

Men Machine games har lyckats göra karaktärer som känns mänskliga men kan ändå vara excentriska. Som om någon har blandat Naughty Dogs och Rockstars formula och fått ut det bästa av dem.

Spelet lyckas vara det knäppaste man någosnin sett samtidigt som det är jordnära. Det måste kräva en sjuhelsikes jäkla fingertoppskänsla.

Video gaaaaaaaaaaames

 
! Anmälj Länk
 
 
Elin Ekberg (F26) 
3 nov 2017 11:24
NicolausCamp:

Blivit väldigt intresserad av detta, men inväntar nog Switch-versionen. Det här känns på förhand inte lika beroende av 60FPS som Doom gör och jag tror att det kan passa formatet riktigt bra.


Sådant där är ju alltid väldigt upp till en själv. Wolfenstein 2 är ett väldigt grafiktungt spel. Det är väldigt snyggt gjort och hör väl kanske till det mest kompetenta grafikmässigt som jag har spelat i år, och jag ser väl kanske inte riktigt att Switch kommer att kunna klara av samma grafik. Men, det är väl kanske inte det viktigaste. Heller, tänker jag mig. Jag tror snarare det viktiga är att man spelar en version som flyter på bra, eftersom det ändå är ett väldigt utmanande spel. Så det är väl det som du får avvakta. Hur Switch-versionen kommer att flyta på. Så att dödsfallen inte beror på att spelet "segnar" ner.

“I’m like a dog chasing cars. I wouldn’t know what to do if I caught one…I’d just do things

 
! Anmälj Länk
 
 
Det Lilla Svinet (P25) 
3 nov 2017 11:31
Blivit riktigt sugen på Wolfenstein spelen på sistone. Blir nog att plocka upp när man börjar känna sig klar med Odyssey.

NintendoID: Kinderfeld (The Guy)

 
! Anmälj Länk
 
 
Petter Arbman (P30) 
3 nov 2017 12:12
NicolausCamp:

Det här känns på förhand inte lika beroende av 60FPS som Doom gör och jag tror att det kan passa formatet riktigt bra.


Skulle faktiskt säga att Wolfie är svårare än DOOM. Kräver mer precision, man måste röra sig snabbt och bestämt (som Elin skriver). Men absolut, går t ex också att spela nästan helt i smygande läge (vilket ju inte påverkas så mycket av FPS).

Med det sagt: jag är också verkligen sugen och nyfiken på Switch-versionen, trots att jag spelar det just nu på PC with all the bells and whistles.

"he moved a million hearts in mono"

 
! Anmälj Länk
 
 
Hakola (P29) 
3 nov 2017 12:51
Såhär några dagar efter release känner jag fortfarande att detta är bland det bästa jag har spelat i år.

Det är enormt vågat och MachineGames förmåga att gå från tung action till bisarr humor och några av de mer mänskliga scener jag sett i spel på bra länge är extremt imponerande.

Det blir garanterat ett extra köp till Switch för min del. Dels för att stödja den här typen av single player-lir, dels för att kunna jämföra portningen med "Mein Leben!"-inställningarna på PC.

Producer @ Remedy Entertainment

 
! Anmälj Länk
 
 
Hans Li Engnell (P) 
3 nov 2017 13:01
Fin recension som vanligt, Elin. Detta spel är ett av få i höst som intresserar mig. Jag vet bara inte när jag ska få tid att spela det.

WWW.FRISPEL.NET

 
! Anmälj Länk
 
 
Hakola (P29) 
3 nov 2017 13:09
Hans Li Engnell:

Jag vet bara inte när jag ska få tid att spela det.


Beroende på spelstil är det relativt kort.

15 timmar om du är mer av en Rambo-gamer. Vill du samla på dig allt och smyga... well. 30-40?

Producer @ Remedy Entertainment

 
! Anmälj Länk
 
 
Redfoxe (P29) 
3 nov 2017 14:10
Är riktigt sugen på det.

Loadings egna lilla Retro-Räv

 
! Anmälj Länk
 
 
NicolausCamp (P35) 
3 nov 2017 15:51
Elin Ekberg:

Så det är väl det som du får avvakta


Petter Arbman:

Skulle faktiskt säga att Wolfie är svårare än DOOM. Kräver mer precision, man måste röra sig snabbt och bestämt (som Elin skriver). Men absolut, går t ex också att spela nästan helt i smygande läge (vilket ju inte påverkas så mycket av FPS).


Får helt enkelt invänta lite intryck från den versionen. Har inte bråttom. Har fortfarande New Order och Old Blood att köra igenom på PC först ändå. [crazy]

Det hade passat perfekt till Switch!

 
! Anmälj Länk
 
 
wousch (P) 
3 nov 2017 21:18
NicolausCamp:

Har fortfarande New Order och Old Blood att köra igenom på PC först ändå


Också två riktigt bra spel!

Men jag skulle absolut rekomendera att du spelade Wolfenstein 2 på PC eller konsol först och sedan eventuellt igen då på Switch isåfall.

Spelet går rätt snabbt och man tjänar mycket på att vara aggressiv, bitvis håller det minst samma höga tempo som DOOM.
Dessutom är det enormt episkt, det är storslagna scener och setpieces och jag tror man gör sig själv en rejäl otjänst med att spoila allt på en liten skärm (om du tänkt spela bärnbart) där alla inställningar är nedragna till minsta möjliga och det är 30 fps.

Spelet förtjänar att upplevas på bästa sätt, inte sämsta, och på stor skärm, inte liten bärbar.

 
! Anmälj Länk
 
 
NicolausCamp (P35) 
3 nov 2017 22:37
wousch:

Spelet förtjänar att upplevas på bästa sätt, inte sämsta, och på stor skärm, inte liten bärbar.


Jag får se hur jag gör. Installerade New Order idag, och om jag kör igenom de två omgående och vill ha mer är det möjligt att Xboxen får sig ett tillskott, annars väntar jag som sagt på intryck av Switch-utgåvan. Måste ändå säga att Doom ser redigt imponerande ut på Switch, trots 30FPS.

Det hade passat perfekt till Switch!

 
! Anmälj Länk
 
 
lonian (P35) 
3 nov 2017 22:50
Elin Ekberg:

Jag tror snarare det viktiga är att man spelar en version som flyter på bra,


Jag väljer helst en upplevelse också som är bäst anpassat till det man spelar på. Blev enormt besviken på Assassins Creed Origins som trots ställd till sämsta grafik laggar som sjutton på PC. Destiny 2 lider också av lagg ibland, men det känns mer som om det vore deras servrar på PC.

Så ni som kört Wolfenstein 2 THE NEW COLOSSUS på PC, det flyter bra gissar jag? Doom flöt ju grymt fint.

wousch:

Spelet går rätt snabbt och man tjänar mycket på att vara aggressiv, bitvis håller det minst samma höga tempo som DOOM.


Är det bättre än nyaste Doom spelet eller lika bra?

http://www.Lonian.se

 
! Anmälj Länk
 
 
Elin Ekberg (F26) 
4 nov 2017 06:53
Hakola:

15 timmar om du är mer av en Rambo-gamer. Vill du samla på dig allt och smyga... well. 30-40


Det tog nog 13 timmar för mig att spela igenom det och då utforskade jag också banorna så mycket som jag bara kunde. Allt för att hitta bra uppgraderingar till vapnen. Det underlättade ju en hel del för exempelvis de senare partierna med mer "robusta" fiender. Försökte att smyga så mycket som det gick, använda yxor och dylikt för att komma vidare. Men jag ägnade inte så mycket tid åt att besöka gamla banor på nytt för att leta efter "supersoldater". Som man kan göra om man vill.

lonian:

Så ni som kört Wolfenstein 2 THE NEW COLOSSUS på PC, det flyter bra gissar jag? Doom flöt ju grymt fint.


Wolfenstein 2 spelade jag för övrigt på PS4 Pro. Det flöt på väldigt fint under hela spelsessionen. Det var väl kanske bara någon enstaka gång då jag råkade hamna på fel ställe av banan och liksom ramlade ner genom golvet som störde upplevelsen, men annars - fläckfritt på konsol.

“I’m like a dog chasing cars. I wouldn’t know what to do if I caught one…I’d just do things

 
! Anmälj Länk
 
 
Hans Li Engnell (P) 
4 nov 2017 07:33
Hakola:

Beroende på spelstil är det relativt kort.


Ja, jo. Men vi har en nyfödd hemma, så det är svårt att få sammanhållen tid att spela just nu. (Fast Cuphead lämpar sig rätt bra för en småbarnsförälder, har jag noterat.) Och på tisdag kommer Super Lucky's Tale med posten...

WWW.FRISPEL.NET

 
! Anmälj Länk
 
 
Joakim Kilman (P) 
4 nov 2017 07:49
NicolausCamp:

Blivit väldigt intresserad av detta, men inväntar nog Switch-versionen. Det här känns på förhand inte lika beroende av 60FPS som Doom gör och jag tror att det kan passa formatet riktigt bra.


Det är ett riktigt snabbt actionspel. Jag hade personligen valt 60fps alla dagar i veckan för Wolfenstein 2.

 
! Anmälj Länk
 
 
Hakola (P29) 
4 nov 2017 17:22
lonian:

Så ni som kört Wolfenstein 2 THE NEW COLOSSUS på PC, det flyter bra gissar jag? Doom flöt ju grymt fint.


Jag har läst om dumheter på vissa setups (NVidia-kort krävde visst en patch). Jag sitter dock på NVidia 1080 och det flöt bra på release.

Jag tror att det är patchat och flyter, men en del folk har visst haft problem.

Hans Li Engnell:

Men vi har en nyfödd hemma, så det är svårt att få sammanhållen tid att spela just nu.


Det är la bara att prioritera? :D

Skämt åsido, fullt förståeligt. :)

Producer @ Remedy Entertainment

 
! Anmälj Länk
 
 
wousch (P) 
5 nov 2017 13:44
lonian:

Är det bättre än nyaste Doom spelet eller lika bra?


Väldigt olika spel.
Story och narratrivmässigt ja, då är det mycket bättre än nya Doom.

Ur ren actionsynpunkt nej, där är Doom bättre.

Men överlag gillar jag Wolfenstein 2 mer än senaste Doom, som ändå var mitt personliga GOTY förra året.

 
! Anmälj Länk
 
 
Nightswipe (P) 
11 nov 2017 07:18
Spelet är en ren katastrof på PC.
Otroligt många människor har problem med att starta det.
Lyckas de få igång det är menyn helt uppåt väggarna konstig.

284 ->

 
! Anmälj Länk
 
Tillbaka till forumet | Tillbaka till Recensioner | Till toppenVisar hela tråden

Du måste vara registrerad användare och inloggad för att kunna skriva i forumet.