Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!
Forum   Spel   Retro   + Ny diskussion
Till botten Visar hela tråden

Leger vs. Chuck Rock (Master System)

skapad 21 jan 2018 18:01 | svar 0 st | visats 4 ggr

 
Tobias Söderlund (P) 
21 jan 2018 18:01


Ibland känns det som att en stor hit är det absolut sämsta som kan hända en utvecklare som fram till den punkten haft ett varierat och åtminstone intressant omän inte alltid högkvalitativt utbud överlag.

Indiana Jones-inspirerade trial and error-plattformaren Rick Dangerous, ironiska generationens vikingaepos Heimdall, ett av världens första tredimensionella fps i form av Corporation, den tidiga arkadretroflirten Blob som kombinerade konceptuell dådtid med nutida teknik, sjukt snygga västerländska skjutdomupparen Banshee, peka och klicka-utflykter inom äventyrsgenren i Universe, Curse of Enchantia och The Big Red Adventure, Lotus-konkurrenten Jaguar XJ220 samt fågelperspektivsäventyrande i rollspelmiljöer via Darkmere och Dragonstone.

Sedan släpptes Tomb Raider som blev en braksuccé och under åren 1996-2005 släpptes hela nio spel inom varumärket... nio spel som utgjorde närmare 50% av företagets totala antal utgivningar.




Core Design finns inte längre.

Jag är inte förvånad.

Inte för att världen vore bättre utan Tomb Raider, utan för att det är min övertygelse att någon form av låga slockande när så stort fokus kom att ligga på uppföljare efter uppföljare efter uppföljare.

Chuck Rock hör till tiden före Tomb Raider, och är uppenbart ett försök att ge plattformsgenren lite personlighet. Och det känns inte helt långsökt att det lattjar runt med språket på ett vis likt Rock Man gjorde i Japan.

Chuck tycks trots allt ha en kidnappad flickvän som är involverad i ett rockband i stenålderstappning som står bakom spelets titelspår.

Dessvärre är det den enda musik man kommer i kontakt med innan man börjar spela och allt går tyst sånär som på ett par rätt vedervärdiga ljudeffekter som tycks vilja skära sönder trumhinnan om och om igen.




I dess originalutförande har Chuck Rock fördelen att lyftas ett par snäpp av dess charmiga inramning.

Chuck är mycket av en antihjälte vars frekventast nyttjade move för att tackla fiender är ett lössläppande av hans mages fullskaliga omfattning.

Lustigt designade fiender med charmiga animationer, härliga färgstarka miljöer som trots dess stenhårda framtoning för sig med en påtaglig grad av fluffighet samt ett vittnande om att man verkligen var något på spåret som i den alltid lika fullträffiga uppföljaren skulle presenteras för världen.

Här, i Master System-tolkning, är dock i princip all musik bortkapad, de ursprungliga parallaxscrollande bakgrunderna har ersatts med färgen svart och bilduppdateringen har halverats från supermjuka 60 i sekunden till ibland haltande 30 dito.

Kanske är det därför som Chuck Rock här står ensam på titelskärmen istället för de intensivt instrumentspelande stenåldersrockarna.

Nästan är det så att tillbakaskalningen får allt att kännas som något semi-tidigt försök att matcha konsolernas plattformsmagi i en DOS-miljö tonsatt av dödsskrikiga PC-Speaker.




Och tur är väl det.

Chuck Rock går här liksom så banalt, naivt, sett till dess presentation att det hela slår över till att kännas charmigt bedrövligt portat... som om jag skulle vilja intala mig själv att det är ett medvetet val för effekt snarare än ren och skär slöhet eller grava problem vad gäller resurser.

Det är när jag accepterar denna känsla som upprepade försök att klara spelet visar upp en helt annan sida att tillskriva den inte helt ointressanta nivådesignen som tillåter lika mycket utforskande för poängjagande som ett skönt flyt när man inser att det faktiskt är möjligt att mer eller mindre rusa igenom nivåerna med vältajmade magattacker och hoppsparkar om det endast är sluttexter som intresserar.




Jättelångt är det inte, Chuck Ruck, vilket får det att upplevas som rimligt att man endast har tre liv tillgodo och inga som helst möjligheter att gå continue om man schabblar bort alla liv.

De tillfällen då spelet slår spelaren av banan med hjälp av trial and error är rätt få och ingen utmaning känns orättvis eller omöjlig att få grepp om så att man får en chans att känna sig duktig och i kontroll över situationen.

Spelets små pussel är extremt simpla och handlar i princip aldrig om mer än att plocka upp en sten och placera den någon annanstans där den kan användas som plattform vidare. De bossar man konfronterar är mer funktionella än smart designade och med endast två undantag av fem möjliga inget man lägger på minnet.



Chuck Rock är verkligen aldrig en nödvändighet.

Speciellt inte med hänsyn till hur uppföljaren tar precis alla dess ingredienser och tillför nya i mängdmässigt samspel för en tidlös klassiker.

Det är emellertid en intressant inblick i ett första utkast till ett blivande mästerverk, och även om ingen enskild beståndsdel sticker ut på ett briljerande vis bildar de tillsammans en helt klart kompetent liten plattformsupplevelse värd en genomspelning eller två.

Förutsatt, då, att man inte har någon annan aningen fetare version att tillgå då denna är så barskrapad och oengagerad som den möjligen kan bli utan att slå över till att ha sönder spelupplevelsen... vilket nästan får ses på som en bedrift i sig.

Ärligt talat saknar jag verkligen Core, och då även denna lite mindre finputsade sida.



https://legerdemainlive.blogspot.se/

 

Ändrad: 21 jan 2018 19:48 av Tobias Söderlund, ändrad 2 gånger

! Anmälj Länk
 
Tillbaka till forumet | Tillbaka till Retro | Till toppenVisar hela tråden

Du måste vara registrerad användare och inloggad för att kunna skriva i forumet.