Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!
Forum   Spel   Retro   + Ny diskussion
Till botten Visar hela tråden

Leger vs. Art Style: Orbient (Wii) | I RYMDEN KAN INGEN HÖRA DIG SKREKA!

skapad 8 feb 2018 12:49 | svar 0 st | visats 10 ggr

 
Tobias Söderlund (P) 
8 feb 2018 12:49


Simplistiska Bit Generations till Game Boy Advance må aldrig ha nått våra bredgradder, isolerat i Japan som det kom att bli, men när när Skip och Nintendo gick globala med Art Style fick fyra av de sju spelen i Bit Generations-serien se sig omgjorda och uppdaterade tillsammans med åtta helt nya kreationer.

Art Style låg rätt i tiden, även om det kanske främst var Bit.Trip (Beat, Runner, Core, osv) som fick ett större genomslag varumärkesmässigt; Simpla koncept, simpelt men stilfullt presenterade men ofta med ett spelmässigt djup som gick långt bortom den avskalade ytan.

På sätt och vis kändes det som att Orbient, för dess 600 Wii Points, var lite av vad Nintendos tjänst var skapad för att erbjuda.




Visst hade valet av estetik kunnat se markant annorlunda ut, och gett allt en mer tidslös vibb, men det fräscha i att kasta i princip allt vad rörelsekänslighet heter åt sidan till förmån för något kontrollerat enbart via knapparna A och B på wiimoten (sånär som på menyväljandet som skedde via pekfunktionen) var ett djärvt grepp i allt mer komplex samtid i en kontext där viftande var ett säljande argument för Wii och en symbol för vad dess erbjudna upplevelser skulle komma att stå för.

Men.

Det var just det.

Småskaliga alternativ till de större produktionerna, lekfullhet och ett utrymme som den fysiska sfären saknade med hänsyn till produktionskostnader. I fallet Nintendo klart mer småskaliga än vad Sony och Microsoft kunde erbjuda via Playstation Network och Xbox Live Arcade.





Orbient kontrolleras, som sagt, med hjälp av A och B.

A attraherar och B repellerar.

Situationen som sådan är klotformade himlakroppar i rörelse i en rymd som jobbar sfäriskt även om den är presenterad helt platt.

Som kropp kan man kollidera med mindre eller jämnstora kroppar och på så vis absorbera dessa. De jämnstora får ens egen kropp att växa.

Genom att placera sig i en rörelse parallell med en större kropps yta fastnar man i omlopp runt densamma. Mindre kroppar fastnar i sin tur i omlopp runt en själv under liknande omständigheter.

Själva målet är alltid att bli så stor att man väcker en stjärna till liv och sätter den i omlopp runt en själv, men vill man kan man försöka få så många himlakroppar i omlopp som det är tekniskt möjligt samt leta rätt på en måne på varje nivå.





Det låter mycket krångligare än vad det är, tro mig.

Samtidigt är Orbient oerhört svårt att bemästra till fullo, då så många parametrar spelar in vad gäller detta med att ta sig dit man vill; Att jobba med dragningskraft mot flera himlakroppar samtidigt skapar ofta underliga situationer svåra att ha kontroll över och när det börjar blandas in svarta hål, objekt utan gravitation och lager på lager av objekt i omlopp runt en större kropp blir det väldigt snabbt väldigt utmanande.

Detaljerna gör mycket för upplevelsen.

Desto fler saker man får i omlopp desto fler lager av ljud spelas upp. Från ett bakgrundssorl växer harmonier till melodier fram bidragandes till en känsla av liv i ett annars helt dött sammanhang.

Finns det en övre gräns för hur många lager av ljud där kan finnas samtidigt?

Om man fångar upp månen upphör allt vad dylikt heter och ersätts av ljudet av natt, sömn och stillhet; Lätt hänt att vilja spara månen till sist, för att undvika ett antiklimatiskt avbrott i den ljudbild man jobbat så hårt för att bygga upp.




Orbient är en resa in i stillsamheten och acceptansen av densamma.

Närmast meditativt, är det, när man kan lägga stressen åt sidan och i lugn och ro planera hur man på bästa vis skall nyttja gravitationen för att ta sig dit man vill.

Under ytan tycks det dock ständigt finnas ett mörker, något cyniskt och hotfullt som har väldigt lite att göra med den mörka rymd man huserar i. Ibland kliver det in i förgrunden, mer eller mindre subtilt, men oftast ligger närvaron på annat odefinierbart håll.

Som om Orbient ställer frågor, eller uppmuntrar mig till att ställa frågor, utan att ha något som helst intresse i att ge några konkreta svar.

Som om Orbient trycker på A.



https://legerdemainlive.blogspot.se/

 

Ändrad: 8 feb 2018 12:53 av Tobias Söderlund, ändrad 2 gånger

! Anmälj Länk
 
Tillbaka till forumet | Tillbaka till Retro | Till toppenVisar hela tråden

Du måste vara registrerad användare och inloggad för att kunna skriva i forumet.