Riktigt fint du! Fortfarande ingen The Thing i sikte dock... men så har jag ännu inte sett Texas Chainsaw Massacre heller

Åh det där känner jag igen, är det Hardcore History?

The Niklashausen Journey (1970) av Rainer Werner Fassbinder, Michael Fengler

Innan Fassbinder bestämde sig för att ägna sig åt den tråkiga Douglas Sirk-melodramen, så gjorde han uppenbarligen så här häftiga filmer. Det här har mer gemensamt med Godard, Straub/Huillet och Brecht, än med Douglas Sirk. Och det är ju för väl.

Den handlar väl inte om särskilt mycket, men i någon mån är det någon vänsterextremist som vill göra revolution på 70-talet, så han låter sig inspireras av en bonde under medeltiden som försökte göra revolution mot någon biskop. Det är inte alltid särskilt lätt att reda ut vad som händer dock.

Nutid och dåtid existerar nämligen samtidigt i filmen. Bonden och vänsterrevolutionärens resor utspelar sig i samma bilder. Det är ett konstant brytande av illusionen av historia och fiktion. Allt är ett. Fassbinder traskar runt i jeansjacka tillsammans med bonden som går klädd som under medeltiden. Ibland hänger biskopeni sin kyrka (omgiven av halvnakna unga män och med en prostituerad centrerad i rummet) men i annan scen är han på en bilskrot osv.

Men det är inte bara då- och nutid som är oskiljbara, utan också verklighet och fiktion. Även när filmen är som mest medeltidsaktig är det bilar och elstolpar i bakgrunden. En konstant påminnelse om att man tittar på film. Det går i hand med den Godard/Straub&Huillet-inspirerade tesen att politik och film är en och densamma.

Visst, nästan all dialog i filmen är marxistiska slagord, vilket är roligt, men den verkliga politiken ligger i filmens utformning. Dels hur man bryter illusionerna, men dels också hur filmen ständigt är anti-underhållande (i den vanliga bemärkelsen av "underhållning") och anti-psykologisk. Skådespelarna är mer av byggstenar som Fassbinder använder för att komponera bilderna. De få karaktärer som finns är idéer, eller representationer. Ofta står de flesta orörliga som statyer medan en eller två karaktärer håller dialoger/monologer. Det är distanserat och brechtianskt. Filmen i sig är politik.

Det är helt enkelt en jävligt häftig och surrealistisk resa i politiskt filmskapande. Jämfört med Godard och Straub/Huillet är det lite av en intellektuellt lättviktare, men den är fullproppad av roliga idéer och är jävligt fett iscensatt och det räcker gott och väl. Dessutom lirar Amon Düül II riktigt fet musik.

Mycket finns att säga, men jag har inte tid. Så kan nöja mig med att konstatera att det är den näst bästa Fassbinder-filmen jag har sett. Och nu är jag pepp på fler. Det var ett tag sedan jag kände den känslan.