Det känns lite konstigt att man efter tre spel och 14 rättegångar kan forma sådana starka band till fiktiva karaktärer. Det är ju bara spel det handlar om. När man träffar den förvirrade tokstollen Larry Butz ännu en gång - och han återigen hamnat i en prekär situation - tänker man bara "det är så typiskt Larry". Detsamma gäller när man träffar den ständigt underbetalde och orakade kriminalaren Dick Gumshoe, och återigen får honom att framstå som dum i domstolen. Förlåt, Gumshoe.

Man skrattar med dem. Ibland skrattar man åt dem. Man känner medkänsla, gemenskap, hat och sorg. Allt detta trots att karaktärena egentligen inte består av mer än platta bilder och motion-tweenade munrörelser. Starkast band bildar man givetvis med historiernas huvudpersoner. Försvarsadvokaten Phoenix Wright får ständigt bitska kommentarer om sin frisyr, och hans mest färgstarka motståndare i domstolen, Miles Edgeworth, har ett alltid lika bekymmerlöst kroppsspråk. Phoenix' assistent Maya Fey är alltid hungrig och är jämt och ständigt klädd i en kimono. Lilla kusin Pearl Fey har fått för sig att Phoenix och Maya är ett par, och är helt bedårande i sitt oskyldiga beteende. Den borgångna mentorn Mia Fey, Mayas storasyster, rycker in när nöden är som värst och hjälper Phoenix ur till synes omöjliga situationer. Turerna kring klanen Fey är många och komplicerade, och innehåller mer ofta än inte mystiska ritualer kring åkallande av de dödas andar. Ett av få övernaturliga inslag i en väldigt jordnära spelserie.

Bifigurerna imponernar också. Säkerhetsvakten Wendy Oldbag tycks aldrig veta när det är dags att sluta prata, och klankar mer än gärna ner på dagens ungdom. Godot, den koffeinberoende åklagaren, är så cool att det gör ont, och har alltid någon sylvass kommentar på lut. Adelsfamiljen Von Karma är hårda åklagare som man får se upp med, både Manfreds elaka blick och Franziskas rappa piska. Vi har nörden Sal Manella, den gamle surkarten Viktor Kudo och gudlösa Dhalia Hawthorne. Clownen Moe, buktalaren Ben och den osäkra Adrian Andrews. Blanda sedan in fjolliga kockar, hårdhudade skurkar, lättdistraherade domare och låtsas-samurajer, och karaktärsgalleriet sällar sig till ett av de främsta i spelhistorien.

Rent spelmässigt är Ace Attorney rätt bristfälligt, och inte särskilt uppseendeväckande. Det är spiklinjärt och trial and error. Spelet är helt beroende av att du gör rätt sak vid rätt tillfälle, om du inte pratat med just den karaktären, om just den händelsen så stannar spelet helt enkelt upp. Du måste göra allt, och i rätt ordning. Det är under dessa tillfällen illusionen bryts, och man inser att det bara är ettor och nollor man kommunicerar med, inte riktiga människor.

Men allt är förlåtet när man väl kommer till rättegångarna. Känslan av att hitta den där avgörande motsägelsen i ett vittnes historia, och vända hela fallet upp och ner, är en av de största kickarna spelvärlden kan erbjuda. Att nagla den där sliskiga jäveln med guldringarna och se hela hans värld rasa i hans förtvivlade ögon, är tillfredställelse på hög nivå. Jag hånskrattar högt, och morsan undrar vad jag skrattar åt. "Åt spelet", svarar jag. Hon ser lite konstigt på mig och går därifrån.

När det tredje spelets sista fall är mitt inne i hetluften är det inte svårt att kapitulera inför Ace Attorneys storhet. Alla karaktärer - alla känslor - blandas i ett potpurri av vad som mycket väl kan vara några av de mest välskrivna timmarna spelvärlden någonsin skådat. Hat, hopp, kärlek och lättnad - allt får plats, allt exploderar, på en och samma gång. Pekfingrar flyger genom luften till körer av OBJECTION!, och man blir nästan lite ledsen när det visar sig vara slut. Det är här Phoenix tid i rampljuset är över, och det är dags att lämna utrymme för yngre förmågor. Apollo Justice har också en lustig frisyr och är klädd i besynnerliga färger, och påminner på många sätt om den Phoenix man en gång stiftade bekanskap med, under hans första rättegång i hans första spel. De är båda nervösa och sympatiska, och klarar sig igenom sina första rättegångar på tur, mer eller mindre. Men något är annorlunda, när Phoenix Wright gjorde debut var det i ett ofattbart fräscht spel. Apollo är istället huvudrollen i en serie som nått ända fram till del fyra, och på något sätt känns det som om han och hans kamrater inte kommer att kunna beröra lika mycket som Phoenix och Maya gjorde. Men jag hoppas att jag har fel.

Kan det vara så enkelt? Låter inte den lösningen lite väl långsökt? Självklart är det så enkelt. Jag är Phoenix Wright, Ace Attorney. För mig är inget omöjligt.

Verkar dock vara lite enkelt

Oh ja! Du borde verkligen, nej du MÅSTE i alla fall testa dom och förhoppningsvis så kärar du ner dig i serien som vi.

dom enda jag inte tål är Lotta Hart och Wendy Oldbag

haha ja Gumshoe är för rolig, jag undrar hur många gånger han fått sparken och ändå jobar han kvar lite skumt.

Lirar just nu 2:an och det är inte alls i samma klass tyvärr :-( Ska precis börja på 3:e fallet där.

Funnits trådar innan :P