Det är dags nu. Att dra ut på äventyr, alltså.
Här kan vi tipsa om, samtala om, hylla och klanka ner på, allsköns äventyrsspel. Med äventyrsspel menas kanske framför allt peka-och-klicka och varianter på det konceptet, men även andra former av äventyr är välkomna här.

Det finns en tråd om nya äventyrsspel som man finner här.

I den här tråden är det främst de lite äldre äventyrsspelen (före 2007, ungefär, eftersom tråden om nya äventyrsspel handlar om spel efter just 2007).

Det handlar också gärna om pärlor vi kanske missat, men som fler borde upptäcka. Men också, så klart, om mer eller mindre uppenbara klassiker som Lucasarts och Sierra-spelen, bland annat.

Allt eftersom kanske jag fyller på huvudinlägget med pärlor som inte bör missas, även om ALLT inte får plats, givetvis.

Lucasarts klassiker spelas med fördel genom Scummvm. Sierras spel kan man till viss del köpa genom http://www.gog.com eller på Steam (där även några av Lucasarts klassiker finns).
Scummvm klarar också spel från Revolution, Westwood, med flera.

Spel:

KGB/Conspiracy

Ett förbisett och lika unikt som svårt äventyrsspel där man ikläder sig rollen som Rukov, som jobbar med att utreda korruption inom KBG. Man är således inte så populär någonstans, vilket gör att man ständigt balanserar på en ytterligt slak lina. Spelet är som sagt svårt, och förmodligen ganska otillgängligt för den rastlöse, men det är desto mer belönande för den som tar sig an det. En vuxen intrig, bra musik och en tät, lite deprimerande atmosfär så liknar spelet inget annat. Gör er själva en tjänst och testa det. På CD-ROM hette spelet Conspiracy, och man hade implementerat Donald Sutherland i rollen som Rukovs döde far. I praktiken satt han bara på en stol och gav tips.


Kyrandia-trilogin.

Westwood gjorde inte bara Dune 2 och Command & Conquer. De gjorde några fina äventyrsspel också. Framför allt de två senare delarna i trilogin, Hand of Fate och Malcolm's Revenge, är grymma. Fantasy, humor och konstiga gåtor presenteras med en trevlig och färgglad grafisk stil. Lite orättvist bortglömda idag.


Toonstruck

Säga vad man vill om gamle Christopher Lloyd, men det var rätt kul att guida honom runt i Toonstrucks stiliserade värld. Egentligen har spelet en lite väl uppenbar humor och referenser lika subtila som Pamela Andersons urringningar (japp, en Pamela-referens), men det är charmigt och gjort med glimten i ögat. Den tecknade stilen gör dessutom att spelet håller upp riktigt fint grafiskt, även om Christopher Lloyd implementerats i spelvärlden på ett synnerligen styggt sätt.




Jag tycker vi börjar så här, så fyller jag som sagt på efterhand. Jag har väldiga mängder tips i min säck, men jag tycker nog att tråden har chans att bli lite mer levande om jag inte häller ut alla potentiella diskussionsämnen på en gång.

Men det kommer mera. Mycket mera.

En uppdatering:
Inherit the Earth. En fabel där man spelar en räv som söker efter en drös med orbs. Spelet har en fantastiskt sympatisk atmosfär med en färgglad grafik och en bra historia. Spelet utspelar sig i en avlägsen framtid, där människan dött ut, och djuren utvecklats och tagit över.
Ett ganska enkelt och trevligt äventyr som fans av genren bör ta en titt på.



Universe
Ett väldigt förbisett och bortglömt äventyr. Sci-fi av den klassiska skolan, där man som spelare hamnar i ett främmande universum och ska störta en ond rymdkejsare. Typ. Spelet har ett halvsjaskigt interface men det är klart värt att spela igenom. Det har sina poänger, helt klart.
Det här är Amiga-versionen:



I Have No Mouth and I Must Scream. Ett unikt äventyrsspel som skapat i samarbete med science fiction-författaren Harlan Ellison (känd för att skriva en del rätt groteska historier), baserat på hans novell med samma namn från 60-talet. Harlan gör också rösten till spelets skurk, superdatorn A.M.

Spelet är en djupdykning i mänsklighetens värsta sidor. Dess symbolik är inte alltid så subtil, men det är inte heller poängen. Snarare är symboliken grafisk, uppenbar och grotesk för att vi inte ska kunna undgå den. Den trycks upp i vårt ansikte, med förödande effekt.

Spelet i sig är uppdelat i episoder. Man väljer en av fem huvudpersoner, och så klarar man av dem i tur och ordning, tills man ställs inför den slutgiltiga uppgörelsen. Intrigen går ut på att mänskligheten dukat under för sin egen krigiska blodtörst. Kvar finns bara superdatorn A.M och dessa fem personer, som A.M torterar i alla evighet. Dels för att den tycker att de förtjänar det, och dels för sitt eget höga nöjes skull. Detta är spelets premiss, och det blir inte mindre deprimerande längs vägen.

Spelet i sig är inget märkvärdigt. Gåtorna och pusslen är ofta rätt krångliga och ologiska och spelet blir rätt frustrerande av och till. Men samtidigt har ingen dött av lite utmaning, och spelets fokus ligger på moral och konsekvenser av ens handlande, vilket särskilt på den tiden (1995) var ytterligt ovanligt. Faktum är att det här spelet fortfarande känns rätt unikt i sitt sätt att hantera svåra frågor. Närmast kommer väl Silent Hill 2, som kan ses som en tematisk släkting till I Have No Mouth...

Ett speltekniskt problem som gör spelet onödigt svårt är att man kan göra bort så så att spelet inte går att klara, vilket man inte märker föränn man spelat typ till slutet. Sådant går ju fetbort, men vill man undvika det kan man säkert leta reda på en FAQ som ger tips om vilken ordning man bör spela karaktärerna, osv.

Jag rekomenderar alla att prova det här spelet, som för övrigt fungerar fint med Scummvm. Dessutom tror jag att man fortfarande kan köpa det direkt av Harlan Ellison, från hans hemsida. Bara en sån sak.
Spelet är ett måste för fans av genren som vill spela något genuint unikt och originellt inom genren, och vill se ett tidigt försök att tackla svåra teman om mänsklig ondska och lidande inom spelvärlden.

Ett litet smakprov:



DREAMWEB
Dreamweb är som sagt ett mörkt sci fi-spel. Det utspelar sig i en framtid där saker och ting börjar gå åt helvete. Detta beror på en konspiration av onda människor som vill ta över en mystisk sak kallad just the Dreamweb. Om de lyckas är det kört för mänskligheten. En lagom dos fantasy, med andra ord.

Spelets estetik och atmosfär lånar ett och annat från Blade Runner, men även från skitigare saker som Escape from New York, med sin punkiga stil. Musiken är ambient, stenhård och becksvart och är något av det i särklass bästa jag hört i musikväg till spel. Musiken (komponerad av Matt Seldon) ger djup åt spelet på ett sätt som jag ofta kan sakna i spel. Grafiken, däremot, är rätt ful om än funktionell. Den är också mörk, murrig och atmosfärisk på ett sätt som är märkligt fascinerande och medryckande.

Spelets huvudperson är den plågade Ryan, som i sina drömmar får uppdraget av Dreamwebs väktare att döda de sju konspiratörerna. Ryan tvivlar på sig själv, misstänker att han är galen, men bestämmer sig för att göra det. Eller snarare, spelaren bestämmer sig för att göra det. Det är nämligen det man måste göra för att komma vidare. Det driver inte bara Ryan, det är också spelarens drivkraft. Som om det inte fanns något annat val. Som om spelaren delade Ryans hjälplöshet inför galenskaperna.

Spelet är rått och stundtals riktigt våldsamt. Man dödar folk med yxa, spränger folk i två bitar... man dödar iskallt och obarmhärtigt. Det är ett spel som inte väjer för de mörka tonerna, som vågar gå ett steg längre. Ända fram till det iskalla slutet, som befäster spelets ton och i min bok höjer det ytterligare några snäpp.

Spelets pussel varierar mellan väldigt svåra och rätt simpla. En del är direkt ologiskt och det blir en del struligt pixel-letande. Dels pga den grötiga grafiken, och dels för att man kan plocka upp snart sagt alla lösa föremål i hela spelet (trots att man inte har användning för mer än en bråkdel). Tidigt i spelet är man också tvungen att logga in på en sävlig framtidsdator (som drivs av en primitiv variant av DOS!) och söka igenom internet samt en drös cartridges efter information. Det gäller att man är tålmodig och letar rätt på de cartridges man behöver i sin och sin flickväns lägenhet.
Dessutom kan man köra fast. Om man inte, alldeles i början på spelet, plockar upp en magisk nyckel som av någon outgrundlig anledning ligger i ens flickväns mikrovågsugn, så kör man fast lite senare i spelet. Så se till att plocka upp den, och håll i den hårt, kan jag säga.

Gränssnittet är lite ovanligt utformat, men det fungerar ganska bra. Det ovanliga perspektivet, rakt ovanifrån, ger också spelet en ovanlig känsla. En märklig distans, som bidrar till det kyliga anslaget. Jag gillar det.

På det stora hela är Dreamweb ett alldeles fantastiskt spel som är väl värt din tid. Frustrationsmomenten är överkomliga om man bara håller huvudet kallt och är metodisk.
Ge det en chans.




Prisoner of Ice
Alla Lovecraft-fans måste spela Prisoner of Ice. Och vi andra kan med gott samvete och stor behållning kolla in spelet vi också. Nog för att intrigen och mytologin spelet kretsar kring är mer än lovligt flummiga, särskilt slutet är vm i förvirring.

Spelets gåtor pendlar mellan lätta och totalt ologiska. Inget ovanligt för genren, men stundtals rätt frustrerande. Grafiken är stundtals atmosfärisk och fin, men lika ofta rätt äcklig. Särskilt monstrena som titeln refererar till ser för jävla löjliga ut, och låter om möjligt ännu töntigare. Den som kan hålla sig för skratt när de där sakerna ränner runt och väser borde kunna vinna arga leken mot vem som helst.

I slutändan är dock Prisoner of Ice väldigt underhållande och originellt pga sin Lovecraft-inspirerade story. Det är mer än värt att kolla upp. Dessutom - viktigast av allt - man får tala med en norrman, alldeles i början av spelet, som ligger och yrar att han "aldrig älskat nägon". Men ä. Det är fan humor.

Spola fram till ca 4:05 för att höra norrbaggen yttra de odödliga orden "Jag har aldrig älskat nägon".



Blade Runner

Det finns ingen hejd på hur mycket jag såg fram emot det här spelet efter att ha sett trailern som följde med Red Alert. Den hyllande recensionen i PC Gamer var den sista droppen som fick min hype-bägare att rinna över fullständigt. Det var med både förväntan och oro som jag till slut installerade spelet på min P166mhz. Spelet krashade. Om och om igen. Jag läste mig till att jag behövde någon form av uppgradering av grafikminnet. Det kändes hårt.
Sen startade jag spelet igen. Det funkade, och aldrig mer skulle det krascha. Ingen aning om hur det gick till.

Westwoods Blade Runner är ett äventyrsspel som inte liknande något annat när det släpptes. Numera skulle man kunna jämföra det lite med Fahrenheit fast utan quicktime-events, men med andra actionmoment. Spelet är ett detektivspel där man samlar ledtrådar, ser till att vara på rätt plats vid rätt tillfälle och gör moraliska val. Spelet är inte "svårt" i bemärkelsen att det är svårt att klara, men det är "svårt" i bemärkelsen att det tar upp samma teman som filmen. Man spelar en blade runner vid namn McCoy, med konstigt hår och en förkärlek för hundar.

Spelet utspelar sig samtidigt som filmen, och på delvis samma platser och bland samma karaktärer. Om man spelar sina kort rätt får man möta både Rachel och Tyrell. Man kan stöta på någon som ser misstänkt mycket ut som Deckard på en bar, men man kan inte tala med honom, och han rör sig aldrig därifrån.

Man får också ge folk Voight Kampf-testet, leka med den där sköna manicken som kan zooma in på bilder, och så klart skjuta på replikanter när tillfälle ges. Om man nu vill. Man kan också förbarma sig över vissa eller alla av dem, välja att skjuta ihjäl kollegor istället. Alla val styr vilket slut man kommer få, och det lönar sig att spela om spelet för att få se de olika sluten. Beroende på hur man spelar så kan det visa sig att McCoy är eller inte är en replikant, dessutom. Ytterligare en vinkning till filmen, och debatten kring huruvida Deckard är en replikant eller inte.

Den stora styrkan med spelet är atmosfären. Spelet klarar av att replikera filmens tunga atmosfär och får på så vis spelaren att leva sig in i spelet och engagera sig i dess karaktärer, teman och frågeställningar. Miljön är återskapad på ett lysande sätt. Det dryper vemod av omgivningarna. Karaktärerna är voxelbaserade och ser kantiga, gryniga och allmänt obekväma ut. Men det stör inte så mycket när allt kommer omkring. På det hela taget har grafiken överlevt tidens tand märkvärdigt väl. Spelet är fortfarande fint att titta på, och atmosfären är lika stark nu som då.

Jag kan ha vissa invändingar, som det faktum att man tvingas ränna omkring i avloppssystemet lite för mycket en bit in i spelet. Inte så estetiskt tilltalande, och inte så stämningsfullt, utan mest skitigt, grönt och rätt fult. Sen kan vissa ledtrådar ibland kännas som tårta på tårta, men det är egentligen inget att gnälla över, utan är bara en effekt av att man kan få fram viss information på olika sätt, och ibland hittar man samma ledtråd på två olika vis.

Det är verkligen på tiden att någon tog tag i Westwoods katalog av äventyrsspel och rollspel och släppte dem på Steam eller Good old games. Blade Runner är en pärla som fler borde prova.







Ytterligare uppdateringar kommer....

Så det finns en remake på tvåan också? Annars är det väl bara de första spelen i Sierras övriga serier som fått remakes?

Gör det. Jag har spelat de remakes som gjort på alla de andra serierna (Police Quest, Quest for Glory, Space Quest, Larry), dock inte spelat igenom dem alla.

Kanske borde köra igenom remaken på Police Quest. Gillar ju originalet så det kunde vara kul att äntligen se vad som skiljer dem åt. Har bara spelat remaken en bit.

Var inte det fullkomligt obegripligt? Typ att man skulle kombinera en massa olikfärgade kristaller som man inte hade någon aning om vad de gjorde eller varför, och när man gjorde det hände något obegripligt - och allting var bara flummigt?

Svårt var det, definitivt. Stort och svårt. Men inte obegripligt, tycker jag inte (förutom möjligen några av pusslen). Dessutom hade många problem multipla lösningar.


Digitalt är http://www.gog.com bra, men vill du rota efter spel i fysisk form kan man ibland ha tur på http://www.amazon.co.uk, där butiker ibland säljer gamla överblivna spel från 90-talet till varierande pris. Ofta bra priser på nyare spel också. The Whispered World och Machinarium går att få tag på där till bra priser.

Toonstruck är riktigt bra, älskade det verkligen när jag var yngre. Kommer ihåg hur man hatade den onda/jobbiga kaninen och hur mycket man skrattade till bulldoggen som symboliserade Arnold Schwarzenegger.

Älskar även Day of the Tentacle och spelar igenom det minst en gång per år, gillar hur det utspelar sig i olika tidsåldrar där det man gör i tiden man befinner sig i ändrar något i framtiden. Riktigt bra och roligt spel även det.

Samma här, iallafall inom genren


Absolut, finns flera ställen där man verkligen gapskrattar

Verkligen. Unikt och alldeles... sällsamt.

Oh. lägger till

Torrins Passage




Minns det som ett riktigt härligt äventyr! Ska ta och glo igenom det på youtube nu.

Mja sådär, böckerna är ändå väldigt förlåtande tycker jag - det är inte som att man måste läsa om en och samma bok ett par gånger för att lyckas ta sig igenom hela. Vissa böcker i serien är dock värre än andra. I snitt skulle jag ändå våga säga att man klarar sig helskinnad igenom åtminstone varannan bok.

Jag kanske ändrar min uppfattning om jag kör igenom det nu heh.

För mig är äventyrsspels-retro egentligen gjort för många gånger, men jag kanske borde slänga ihop ett par korta texter om Bladerunner. Police Quest 1, Zork: The Grand Inquisitor och Syberia. Speciellt om Police Quest 1, som verkligen är ett av de där grovt underskattade klassikerna. Jag har fortfarande inte spelat någonting som verkligen liknar det.

Passport to Peril är ännu bättre.
Bör spelas på svenska också, för bästa effekt.