TRIALS EVOLUTION
(Xbox 360)
Text och idé: Oskar Skog
Design: Joakim Melkersson
Jag gav Trials HD nio av tio och kallade det världens bästa spel. Sådan är jag.
Inte ens livet är perfekt. Livet är, om något, inte perfekt. Skulle du vilja vara utan det?
Men där livet är sexigt är inte Trials Evolution sexigt alls. Det är anonyma män på motorcyklar som bara är ett automatvapen ifrån att vara med på omslaget till Modern Warfare.
Och det är någonstans här alla tänker fel.
De ser ytan och tror att Trials är något helt annat än vad det faktiskt är. Trials har aldrig handlat om motorcyklar. Det är som Mario. Mario har aldrig handlat om rörmokare.
Trials Evolution är ett plattformsspel. Det är ett pusselspel. Det är ett racingspel. Allt på samma gång och i varierande grad beroende på svårighetsgrad. Och knappkombinationerna på de svåraste banorna har mer gemensamt med ett rytmspel än något annat.
Det skiljer sig från alla andra plattformsspel genom att göra två saker centrala för speldesignen: rörelseenergi och fysik. Ett fordon i rörelse har en energi som påverkar den som sitter i (”Eller hur” - James Dean). Det är därför inte den där strålande idén att om man någonsin befinner sig i en hiss i fritt fall så kan man hoppa upp precis innan hissen slår i marken och därmed överleva fungerar.
Den här rörelseenergin är något man måste lära sig använda i Trials, för den tar dig över de så jobbigt perfekt placerade plattformarna och de åh så elaka små hindren. Och det är i det här momentet som Trials blir ett pusselspel. För där en del hinder kan se alldeles omöjliga ut, och kännas så de första tusen gångerna man prövar dem, går det att ta sig förbi dem.
Så klart att det går. Det handlar bara om fysik.
Trials Evolution är inte slumpmässigt, allting är konsekvent (man kraschar, till exempel, konsekvent) och det här är en följd av spelets fysikmotor. Att spela samma bana två gånger på exakt samma sätt är omöjligt om man inte är en robot med bandesignen inprogrammerad i sina kretsar.
Vi är bara människor. Vi har känslor. Man får användning för dem alla.
Särskilt som Redlynx bygger banor där varje millimeter av dem finns där bara för att jävlas med dig.
Och du som hade bästa tiden på gång.
Här blir Trials också ett racingspel eftersom allt det här går på tid. Det handlar om att ha den bästa tiden på banorna med så få fel som möjligt. Och med övning märker man hur snabbt man förbättras. Hur man lär sig att göra det som kändes omöjligt igår.
Som att lära sig gå.
Du kan det nu.
Minns du hur svårt det en gång var?
Genialiteten i Trials kommer från kontrollen. Hur enkel den är. Den analoga spaken för att kontrollera vinkeln på föraren och motorcykeln och de två axelknapparna för analog fart och broms. Att kunna hantera den analoga aspekten av kontrollen är A och O.
Och trycka på B. Du kommer att trycka på B.
B, B, B, B och B för att lära dig banorna.
Och sedan ”back”. Åh, gud, så många gånger man trycker på ”back” i försöken att sätta de perfekta tiderna.
Bara där visar Redlynx sin känsla för detaljer: den första gången man startar en bana är det en nedräkning inför starten som går ”3, 2, 1, go”. Om man startar om samma bana är det ”Ready, go”. Det är en sömlös design som visar att hur många gånger vi än spelar Trials Evolution så har Redlynx spelat mer. De bryr sig om användarna eftersom de är sådana själva. Och de älskar användarna så mycket att de vågar låta dem hata spelet.
De vet att vi förlåter.
(Däremot har de dålig musiksmak, men det har en lång tradition i Finland och är viktigt för den nationella identiteten.)
Trials Evolution är mer lättillgängligt än föregångarna, mer inbjudande, mindre käftsmäll. De första banorna är enkla och varje nytt moment introduceras pedagogiskt. Veteraner kan komma att tycka att det är synd att Redlynx inte ökat svårighetsgraden, där muskelminnet från tidigare spel gör att man snart har låst upp alla banor. I det här spelet har Redlynx ett större fokus på att skapa en naturlig rytm genom banorna, något som ger ett bättre flyt.
Här finns också multiplayer för upp till fyra spelare, något som ger en helt annan utmaning och press. Där stressen av att missa blir ännu större när du ser konkurrenterna sätta perfekta hopp och där den vänstra kanten av skärmen vägrar att sluta jaga dig.
Trials Evolution känns oändligt. För när man är klar (man blir aldrig klar, det går alltid att köra snabbare, någon annan än du har redan gjort det) finns fortfarande det här kvar: bara allt det du kan drömma fram.
I Track Central kan man skapa egna banor och ta del av andras. Att skapa någonting bra kräver naturligtvis talang och arbete, tålamod och kreativitet.
Det är som i verkligheten.
Och om du så aldrig gör någonting själv i spelet kan du räkna med att någon annan gör det. Trials Evolution blir ett sätt att dela fantasier.
Ett sätt att drömma tillsammans.
Med Trials-serien gör Redlynx något som ingen annan utvecklare gör. Och de gör det med en sådan självklarhet att alla som tänker utveckla ett spel från och med nu och framåt ställs inför en obekväm sanning: kanske är Redlynx så bra att ingen annan någonsin behöver försöka.
Trials Evolution är inte sexigt. Det är anonyma män på motorcyklar som bara är ett automatvapen ifrån att vara med på omslaget till Modern Warfare.
Men det är perfekt på ett sätt som livet aldrig kan vara.
Det är bara att börja om när man misslyckas.












































quasimodo • 25 apr 2012 1q