THE WALKING DEAD: EPISODE 1
(Windows (testat), Xbox 360, PS3, Mac, iOS)
Joakim Kilman
Det är väl knappast bara jag som börjar bli lite less på alla dessa ruttnande, vandrande lik som envisas med att dyka upp hela tiden, överallt, just nu? Zombier är trots allt fruktansvärt odynamiska och skräckpotentialen är ärligt talat begränsad. De har blivit så vanliga att de är mer irriterande än otäcka. De levande döda ska knös in i allt från vilda västern till Jane Austen-romaner.
Men så finns det de som använder fenomenet för att berätta något. Utnyttjar dess potential istället för att nöja sig med att använda zombierna som simpel kanonmat. Serieböckerna The Walking Dead är ett sådant exempel (och till mindre del även den ojämna tv-serien).
När Telltale nu ger sig på The Walking Dead är det lätt att på förhand bli misstänksam. Jurassic Park: The Game misslyckades kapitalt, inte bara med att fånga känslan hos källmaterialet, utan med att berätta en vettig historia. The Walking Dead är dock ett betydligt bättre spel än Jurassic Park, på alla punkter.
För det första fångar spelets celshade-grafik estetiken och stilen hos serieboken ganska väl, och vissa scener sätter fingret på undergångsstämningen riktigt bra. Visst är det i grunden samma åldrande motor som Telltale använt lite väl länge nu, och därför blir även vissa scener lite klumpiga och stela. Överlag fungerar det dock, då det bra överväger det dåliga. Och om vi ska vara ärliga är berättandet i The Walking Dead inte mycket klumpigare än i de flesta storspel med vansinniga produktionsvärden.
Det allra bästa med The Walking Dead är dock att det vågar försöka göra något intressant av sin grundpremiss. Det handlar om att göra svåra val i en värld där människovärde och godhet är en lyx man inte alltid kan kosta på sig. Telltale utforskar inte mänsklighetens mörkaste vrår i desperationens värsta stunder, men de nuddar i alla fall vid det. Förhoppningsvis vågar Telltale ta ut svängarna ännu mer i de kommande episoderna.
Spelmässigt är det ganska simpelt, och det handlar inte om att lösa pussel, så mycket som att interagera med sin omgivning och göra val. Att rollspela, helt enkelt. De val man gör registreras och ska naturligtvis göra skillnad även i kommande episoder, något som gör väntan på nästa del av spelet mer spännande.
Karaktärerna kunde vara rundare, och en del röstskådisar är väldigt anonyma, men än så länge har de inte fått chansen att utvecklas så mycket. Förhoppningsvis tillåts karaktärerna att växa i de kommande episoderna. Det återstår att se.
Den som känner till serieböckerna eller tv-serien kommer att känna igen en och annan bifigur. Den sympatiske Glenn (nej, inte Hysén) gör en cameo, till exempel. Men jag önskar ändå att ännu mer fokus låg på att utveckla relationen mellan de två huvudpersonerna, ex-fången Lee och den lilla flickan Clementine. Där finns det saker att hämta.
Trots ganska tunna karaktärer och en del tekniska klumpigheter som hindrar berättandet från att på allvar blomma ut, så känns den inledande episoden ganska lovande inför fortsättningen. Jag väntar i alla fall otåligt på nästa episod, vilket väl måste sägas vara ett gott tecken.
012345678910
Licker • 2 maj 2012 0q