Nyheter Välj vecka...v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 53v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35

VVVVVV 
(3DS)
Linus Lekander

Vivivivivivi. Det ska tydligen vara ljudet som andungar utbrister för att förvissa sig om att deras mamma befinner sig i närheten. "Jag är här, var är du?" ungefär. Det är en aspekt av det hela. Sex V skulle också kunna uttalas V6, vilket är en typ av motor. En annan infallsvinkel är att sex enkel-v blir tre dubbel-v. Internet? Av spelets officiella hemsideadress att döma kan det också vara så uppenbart som sex stycken likadana bokstäver efter varandra: thelettervsixtim.es

Ibland behöver det inte vara svårare än så.

Men det är inte undra på att man frågar sig vad Terry Cavanagh egentligen menar. Han har tidigare gjort sig känd för sina svårtydda slut i spel som Judith och Don't Look Back. I ljuset av dem framstår dock premissen i VVVVVV som befriande lättsam. Det handlar om ett skeppsbrott i rymden. Och om att ta sig igenom finurliga plattformsbanor (med lika finurliga titlar) för att samla ihop sin besättning igen. Du är kapten Viridian, resten av ditt manskap heter också något på V. De är fem stycken.

Där skaparen den här gången har gjort avkall på komplexitet har han dock brett på något alldeles extra i svårighetsgrad. Kapten Viridian kan gå men inte hoppa. För att ta honom förbi banornas olika hinder ändrar man istället gravitationen med ett knapptryck. Om det så bara rör sig om minsta lilla pixelkloss på marken måste Viridian skickas upp i luften och vända mot en annan plattform någonstans i taket (gravitationsskiftet kan bara ske på fast mark, aldrig mitt i luften) för att kunna ta sig förbi den. Ibland är det väldigt långt upp (eller ner) till nästa plattform. Många hinder att akta sig för på vägen. Mycket frustration, men också mycket tillfredsställelse. Och viktigast av allt: ingen slumpfaktor eller orättvisa. Bara tålamod och millimeterprecision. I samma anda som i spel som Super Meat Boy.

Liksom spelmekaniken utgör spelets framtoning själva definitionen av nyretro i all dess prakt, med simplistiskt pixlig grafik och chiptunemusik som får dig att vilja spela med hörlurar på. Förgrunden blinkar i klara färger och bakgrunden visar så gott som alltid en svepande stjärnhimmel eller ett randigt, sicksackigt eller virvlande mönster. Den visuella installationen är med andra ord tillräckligt psykedelisk och potentiellt yrselframkallande för att få 3D-effekten att kännas sällsynt överflödig. Om man dessutom förväntar sig en likadan skärpa och prydlig uppdelning mellan 2D-lagren som i Nintendos 3D Classics med den påslagen kommer man dessvärre att bli besviken. Riktigt så bra blir det trots allt inte. Det blir okej, men inte mer. Fast kanske är det lika bra. En liten gnutta maffighet till och universum hade förmodligen riskerat att implodera. Och mer av den problematiken är trots allt det sista som kapten Viridian & c:o behöver.

Med 3D-effekten avstängd visar sig VVVVVV lämpa sig alldeles utmärkt för det bärbara formatet. I en tid när de bärbara konsolerna i allt högre utsträckning ska kunna mäta sig med de stationära och grafisk prestanda är A och O, påminner den här titeln om hur en portabel upplevelse är när den är som allra bäst: som gjuten för några få minuters tidsfördriv samtidigt som den suger in en så pass mycket att man riskerar att bli sittandes längre än vad man har tänkt.

Cavanagh har en gång för alla visat att receptet på det perfekta spelet inte behöver vara svårare än så. 

012345678910

VVVVVV 
(Linux)
Tobias Söderlund

När debutanten Manic Miner (1983) evolverat till superklassikern Jet Set Willy (1984) var den definitiva grunden till VVVVVV (2010) lagd.

Från namngivna skärmar uppställda på rad, innehållandes plattformsorgier från ett oväntat logiskt och mönsterdrivet helvete. Allt presenterat i få färger och till tonerna av en lika klassisk som enerverande och illaljudande melodi.

Vidare till en mer icke-linjär attityd, visserligen mindre påfrestande för öronen men fortfarande klart påfrestande för psyket.

Dö, dö, dö och dö igen, liksom.

Men där Jet Set Willys ökända, och snart 30 år gamla, slutsekvens var få förunnad befinner sig ditot, i klart mer färska VVVVVV, aldrig mer än lite envishet och någon timme bort.

Och det är absolut inte ett tråkigt faktum.

Det här är nämligen inget annat än den perfekta audiovisuella drömmen om dåtid placerad i nutid. En inramning formad av ett ursprung som är det enda som hör det förflutna till. Modernt gameplay stöpt i gammeldags grafik. Nutida musikalisk genialitet levererad med hjälp av chippiga ljudbilder.

En extremnostalgisk illusion som får oss att känna oss duktigare än vad vi egentligen är, för alla vet vi väl hur överjävligt svåra de där riktigt gamla spelen kunde vara?

VVVVVV må vara mycket, men mest är det dock det där ypperliga exemplet på vad gott som kan komma ur evolutionens naturliga urval... bara man är beredd att ge det lite tid.

Allt var inte alls bättre förr.

012345678910

VVVVVV
(Windows)
Oskar Skog

Vår vådliga visdom / vi vaknade vilsna
Vår vidunderliga vision / Viridian vill vidare 
Våldsamma vinklars vite / vanmäktigt vilda vrål
Vårda vårt vittnesmål / vi vände världen

012345678910

VVVVVV 
(3DS)
Elin Ekberg

Belöningar i spel används till största del för att motivera oss till att vilja prestera bättre, se det som väntar bakom nästa hinder och fortsätta hela vägen fram till slutet. Belöningar går att dela upp i ett yttre och i ett inre skikt. Yttre belöningar får vi när utvecklarna ger oss något ”fysiskt” för vårt engagemang. Det kan handla om ett nytt vapen som ger nya förutsättningar, en ny kostym med eller utan nya förmågor eller erfarenhetspoäng. Motivationen ligger i att ditt välbefinnande i spelet förbättras på ett eller annat sätt. En direkt belöning på någonting som du har åstadkommit. Hur många här skriker inte ”DING” när skärmen pryds av ”LEVEL UP!”?

Inre belöningar handlar om tillit. 

Om rättvisa. 

Om ett förtroende mellan mig och spelutvecklaren att när jag väl tagit mig igenom en utmaning så ska den där känslan av välbehag infinna sig i magen. Ett förtroende mellan mig och UTMANINGEN att den i slutändan ska få mig att känna mig duktig. Inre belöningar handlar om kontroll, om att lägga ner tid på att försöka bemästra UTMANINGEN och efteråt få en positiv känsla av framgång. Yttre och inre belöningar motiverar oss olika och påverkar dessutom varandra. Ges vi det där supervapnet för tidigt kommer vi inte att känna oss lika duktiga av att ha klarat av banan. 

VVVVVV delar inte ut några yttre belöningar.

Det vägrar mig också inre sådana.

För i VVVVVV dör jag på allt. Ständigt. Jag springer in i små saker, stora saker, krockar med hinder flera skärmar bort och misslyckas totalt med att undvika objekt i rörelse. Problemet ligger inte i det stora antalet dödsfall. Spelet har, trots allt, ett trial- and error-upplägg. Problemet ligger i de gånger som jag lyckas. Den rentav slumpmässiga framgången gör att det aldrig riktigt kittlar i magen när jag väl kommer till andra sidan svåra rum. Kontrollen känns för oprecis. Jag får aldrig känslan av att det är jag som har tagit mig dit eller att jag har varit duktig. 

Och vad ska då motivera mig att vilja försöka?

012345678910

VVVVVV 
(3DS)
Joakim Kilman

Året var 2010. Jag minns det som om det var förrförra året. Kampen om platsen för årets bästa spel det året stod för många (alla med god smak) mellan två indiespel. Ett hette Super Meat Boy. Det andra VVVVVV. 

Bäst var, utan tvekan, VVVVVV.

Att kalla spelet tidlöst vore att påpeka självklarheter, men ibland kan det behövas. VVVVVV såg ut som ett C64-spel. Det lät som ett C64-spel. Och det kändes som ett sådant. Utan att alls kännas gammalt. Det var nyretro som byggde helt på spelbarhet och kärlek till spelmediet, och där retronostalgin bara var en fin fernissa. En yta som gav spelet ännu mer mervärde.

När spelet nu dyker upp till 3DS är det oerhört välkommet. Det öppnar upp för en helt ny publik. En som skulle må bra av att ta till sig ett spel som VVVVVV. Redan när ikonen dyker upp i mitt 3DS-bibliotek är jag nöjd. Ikonen är ett kassettfodral (den som ägt en C64 förstår varför).

Det är egentligen helt onödigt att påpeka att VVVVVV gör sig bra i bärbart format. Det gör sig bra i alla format. Den stora vinsten med att spelet nu finns på 3DS är som sagt att det har möjlighet att nå ut till ännu fler spelare. Det är en vinst för hela spelmediet.

3D-effekten är dock röven. Ja, jag sa röven.

Men bara en riktigt vilsen människa bryr sig om 3D-effekter i ett spel som VVVVVV.

Om du äger en 3DS, men inte VVVVVV så är du en fattig människa. Det vill du inte vara. Och det kostar väldigt lite att ändra på det.

012345678910

VVVVVV 
(3DS)
Axel Allen

Terry Cavanaghs charmiga retroflört till spel är ett som sticker ut i mängden och får den tillskrivna hyllningsvåg och exponering som spelet fått att kännas rättvist befogad. Där många källareutvecklare väljer att ta åtta eller sextonbitars-routen med sina hyllningsverk genom att klä sina alster i ikoniskt färggranna och kulöra färgpaletter, så tar VVVVVV avstamp ifrån allt detta. Den avskalade och primitiva grafiken och SID-aktiga musiken för tankarna direkt till Commodores hemmadator och utger sig inte direkt som något spektakulärt. Men detta till trots uteblir inte den något obligatoriska charm som liknande spel dras med. Det känns när Kapten Viridian i majoriteten av spelets bildrutor dör. Och dör gör man ofta.

Spelets simpla upplägg och mekanik vägs upp av en piskande svårighetsgrad och djävulskt designade partier. Ett knapptryck och du flippar över gravitationen för att kunna ta dig fram i spelet. Men när vissa partier t.ex. består av rörande plattformar och väggar som dekorerats i spikvassa pixeltaggar, så är det med tungan i mun och milimeterprecision som man tar sig igenom spelets partier. Det är dock aldrig så att det blir något oförlåtande eller för den delen orättvist svårt, utan det hela känns sadistiskt rättvist vilket bidrar till en hög tillfredsställelsefaktor när man efter ett dussintals försök kan fortsätta resan till rymds.

VVVVVV: s avtramp på Nintendos bärbara passar formatet alldeles utmärkt. Det två timmar långa äventyret går att avnjuta i små korta sessioner på pendlande fot eller om du vill ha något att döda tid med på hemmaplan. Men det kan mycket möjligt vara en upplevelse som kan lämna dig ärrad resten av livet.

012345678910