Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Linus och Tobias recenserar Bit.Trip Saga och Complete

BIT.TRIP SAGA
(3DS)
Linus Lekander 


Utkastet till den här recensionen började som en ren hyllning. Jag hade aldrig testat ett Bit.Trip-spel innan, trots att jag har hört så mycket gott om dem. När en fysisk samling med alla delar utannonserades såg jag därför min chans att göra det. Den skulle lanseras både till Wii och 3DS. Med tanke på den stora mängden kvalitativa Wii-spel som trots allt redan existerar  ställde jag in mitt sikte på den senare. Men trots att lanseringen kom och gick var det ingen svensk butik som tog in spelet. Synd och skam, tänkte jag, och beställde ett exemplar från England istället.


Det började som ett helt vanligt recensionsjobb – och slutade som en ren och skär kvalitetskontroll. 


Ska inte någon annan redan ha gjort det jobbet?


Min initiala hyllning baserades på de första sessionerna med tre av de sex spelen på kassetten. Det verkade nästan för lovande. Skulle jag bli tvungen att dela ut en fullpoängare till direkt efter min recension av VVVVVV? Jag insåg att chansen, faktiskt, fanns. Så här lät några av mina spontana intryck då:


Beat kan närmast beskrivas som att spela Pong mot en tennisbollmaskin. Men förvänta dig inte någon lätt match för det. Där likheterna med Atari-klassikern till en början är slående (särskilt när man har ont om liv) dröjer det inte länge förrän konceptet går sin egen väg – och gör det i stil med en tonårsrebell på sjuttiotalet. Där den själsliga kusinen VVVVVV var snäll nog att erbjuda möjligheten att stänga av de rörliga bakgrunderna och blinkande lysena visar Beat dig ingen hänsyn överhuvudtaget. Tvärtom motarbetar det dina ständiga försök att urskilja allt som kastas mot dig när stjärnhimlar, kometer, discokulor, lavasjöar, specialeffekter, poängräkning och ord som ”HYPER” och ”MEGA” samtidigt täcker skärmen.


I Beat tas du med på diskotek, rymdfärd, tivoli och nyårsfirande på en och samma gång.


I Void handlar det återigen om att samla in pixlar, men också om att undvika dem. De svarta är åtråvärda och gör din Void större, varmed det samtidigt blir enklare att fånga upp fler av den sorten och svårare att akta sig för de vita som man inte ska ta. Med ett knapptryck kan man återgå till det svarta hålets ursprungliga storlek och ett uns av taktik kommer in i bilden: en ständigt hårfin gräns mellan vilka tillfällen det är bäst att vara liten och svårträffad och när man istället bör vara stor och mottaglig. Void är helt enkelt riktigt roligt, trots att det väljer att spara på krutet rent visuellt.


När du öppnar Flux visar det sig att tennisbollmaskinen i Beat egentligen aldrig existerade. Här hittar du nämligen den andra planhalvan. Och det gäller att besvara den eld av pixlar som ditt Beat-jag nu ger igen med. Efter ett tag slutar det egentligen att handla om huruvida man hänger med eller inte. Istället gäller det att memorera ett mönster i likhet med de högre svårighetsgraderna i Guitar Hero-spelen. Och att njuta av den långt ljuvare musiken det skapar.


Så långt allt väl, tycktes det. Jag fortsatte till Core och var inte fullt lika imponerad. Det bjöd på en utmaning men verkligen ingen underhållande sådan. Jag bläddrade ganska snabbt förbi.


Av Fate förväntade jag mig en regelrätt, sidoscrollande shooter med Commander Video istället för det sedvanliga rymdskeppet i huvudrollen. Det visade sig dock inte vara fullt så traditionellt i praktiken. Kommendören kan nämligen inte röra sig fritt utan enbart framåt eller bakåt längs en vågig, vågrät linje. Han kan däremot skjuta åt alla håll och kanter. Stället som medföljde Kid Icarus Uprising visade sig komma väl till pass, eftersom Fate använder sig av i princip samma kontrollmetod.


"Ja, det här kan jag också ha kul med" tänkte jag, och kunde knappt bärga mig inför det sista spelet i huvudmenyn.


Av kritikers lovord och bilden på omslaget att döma är Runner uppenbarligen samlingens höjdpunkt, vilket var hela anledningen till att jag sparade det till sist.


Möts av en skärm med tre världar. Bara den första går att välja i början. Möts av en skärm med tolv banor. Den första måste klaras för att nästa ska låsas upp. Jag är med.


Börjar springa.


Introduceras för varje typ av hinder och Kommendör Videos varje sätt att tackla dem på.


Svårighetsgraden trappas snart upp och spelglädjen infinner sig så gott som direkt. Det här, det verkar riktigt lovande.


Jag spelar några banor till. Svårt att sluta när man väl har börjat. Det osar tiopoängare lång väg. Fortsätter springa. Springer mot guldet. 


Och kommer till bana 1-11.


Låt mig klargöra att jag inte är någon pedant när det kommer till lagg eller buggar. Lite screen-tearing eller pop-up-effekter brukar sällan röra mig i ryggen när de påträffas i större 3D-världar. Men Runner är ett 2D-spel som stundtals baseras på millimeterprecision. Då får slowdown-effekter inte förekomma. Särskilt inte under en hel bana.


Nog för att slowdown kanske inte är den mest träffsäkra benämningen i det här fallet. Bana 1-11 blir hursomhelst en eftersläntrande, ryckig massa som blir fysisk jobbig för ögonen att försöka hänga med i.


Jag pausar spelet och googlar lite. Hittar en intervju där banan i fråga förs på tal. Tydligen är det alltid den folk talar om eftersom den heter just Odyssey och är så hiskeligt svår och lång och dyker upp redan i den första tredjedelen av spelet och att det har blivit lite av en grej och så vidare och så vidare. Vi pratar bevisligen inte om samma version.


Hädanefter kommer bana 1-11 att bli ökänd av en helt annan anledning. Åtminstone bland de få tappra fans som överhuvudtaget har jagat fatt i 3DS-utgåvan.


Jag fortsätter i alla fall. I en kombination av envishet och en naiv förhoppning om att det bara är en engångsföreteelse. Tar av mig glasögonen så att jag ser dåligt från början istället. Tappar inte lika mycket fokus när spelet gör det och klarar således banan.


Alltihop känns väldigt skevt.


Att spela Runner med ögonbindel ska vara ett sätt för hardcore-spelare att skryta med sin överlägsenhet, inte en förutsättning för att alls kunna ta sig förbi en viss bana.


Bosstrid följer. Handlar liksom övriga spelet om att springa, hoppa, sparka och ducka. Finurlig och svår. Kräver några försök.


I värld två introduceras man för nya fina omgivningar och lika välplacerade som svårundvikliga hinder. Dittills har det aldrig varit något egentligt problem att bara ta sig igenom banorna utan att samla varenda guldklimp på vägen. Det blir det däremot här. Under tiden som jag träget försöker igen och igen och sakteligen avancerar mig fram stiger det förmodade slutbetyget successivt och det är nästan så att jag hinner förlåta den besvärliga incidenten på bana 1-11 ...


Sen kommer jag till bana 2-11.


Samma infernaliska problem.


Jag prövar både en, två och tre gånger. Problematiken är inte lika konstant som i Odyssey, men däremot frekvent återkommande. Jag fortsätter att tänka något i stil med att det kanske trots allt blir bättre sen. Att jag åtminstone kan kontrollera om resten av spelet fungerar som det ska. Prövar en fjärde och femte gång. Formulerar en flyktig tanke om att mina försök att fästa blicken påminner om R.E.M-sömn. Sen stänger jag av Runner en gång för alla.


Det finns faktiskt vissa glasögon som en kritiker inte bör ta av sig.


Till samlingens försvar ska dock sägas att den bjuder på en del bärbar spelglädje, speciellt i form av Beat och Flux men också Fate i all dess enkelhet samt, egentligen, Void (även om jag påträffade några enerverande slowdowns i det också till slut).


Ska jag istället vara ärlig känns en fysisk Bit.Trip-samling inte speciellt motiverad utan ett fullgott Runner inkluderat. Då når den, dessvärre, inte längre än halvvägs fram. Godkänd, om än inte rekommenderad för import.


Även om det smärtar mig att konstatera det efter den av allt att döma lovande presentationen tycks det, medvetet eller ej, finnas en god anledning till att Saga inte existerar inom Sveriges gränser. Jag tycker att vi låter det förbli på det viset och istället vänder våra blickar mot Complete – versionen som dessutom innehåller mer material.


012345678910




BIT.TRIP COMPLETE
(Wii)
Tobias Söderlund 


Vad är det egentligen som fått spelare och recensenter att gå igång på Bit.Trip-serien?


Ett Pong för det lika delar pixel- som neonretrovurmande 2000-talet och den där rälsskjutaren som gör skäl för sin genre på ett näst intill smärtsamt uppenbart vis?


Bland annat.


Bortser man från den snärtiga attityden och trippade inramningen har dock Bit.Trip-serien föga levererat något spelmekaniskt oumbärligt.


Trial and error, av ett inte speciellt belönande slag. 15 jävla minuters Pongande in i sista låten i Beat och något går snett. Bara till att försöka på nytt från första början, hej och hå (dra åt helvete).


Bit.Trip Runner, möjligen sprunget ur drömmen om heterosexuellas fascination för ytterst homosexuella regnbågar i total harmoni med allt, är och förblir det självklara undantaget.


Det är utvecklarna själva medvetna om (det är Bit.Trip Runner som får en uppföljare – inte Beat, Core, Void, Fate eller Flux (hur mycket av ett baklängesbeat det än kan tänkas vara)).


Men nu skall vi inte bortse från den snärtiga attityden och trippade inramningen, för det är och förblir en stor del av poängen med serien. Harmlösa digitala drogrus ursäktade av simpla spelmässiga koncept behöver aldrig vara mer än så.


Bit.Trip är bra skit just därför och ligger helt rätt i tiden.


Ett stort problem med att lyfta över serien i dess helhet till denna samling är att kontexten i vilken spelen lanserades inte längre är gällande. Som dragplåster för Wii Ware fungerade Gaijin Games intensiva små trippar utmärkt, men med en fysisk utgåva blir situationen en annan.


Priset fördelas inte längre över loppet av dryga två år. Med samtliga trippar direkt tillgängliga blir snedtändningarna klart mer påtagliga. Variationen känns inte så stor som man hade kunnat hoppas på.


Men även detta är Gaijin Games medvetna om, och med små men effektiva medel har de förvandlat samlingen från en kuriositet till något som närmar sig en nödvändighet även för de som redan bekantat sig med serien via Wii Ware.


In kommer tre valbara svårighetsgrader (nu slipper vi fastna i en evighet på en sekvens vi inte förmår behärska), 120 kortare utmaningar spridda över de sex spelen (som gör under för möjligheterna till variation och dynamik i spelandet), upplåsningsbart extramaterial i form av teasers, trailers, artwork samt en del annat.


De homosexuella regnbågarna i total harmoni med allt är fortfarande huvudattraktionen, men med hjälp av allt det lilla extra Gaijin Games valt att marknadsföra samlingen med (innehållsmässigt, den marknadsmässiga marknadsföringen har varit i princip obefintlig och känner du till att denna samling är släppt för mer än två månader sedan tillhör troligen även du någon form av minoritet) kliver Beat, Core, Void, Fate och Flux fram i förgrunden på ett vis de tidigare aldrig varit i närheten av att göra.


Det brukar klyschigt sägas att helheten är större än summan av delarna.


Denna gång är det verkligen en sanning.


012345678910

Relaterade bilder

Linus Lekander24 maj 2012Visningar: 1947 

Taggar: Bit.Trip, Saga, Complete, Beat, Core, Void, Runner, Fate, Flux, Tobias Söderlund, Linus Lekander

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

Deffpoised24 maj 2012q

Köpte spelet för några dagar sen så det är kul med en recension.

Köpte Wii-versionen så antar jag att slipper slowdowns i Runner.

8/10 låter bra och då Runner är det enda jag provat (inte klarat) så låter det värt det. Speciellt då spelet kostade under 200 kronor.

lopingg24 maj 2012q

Förbokade båda dessa tidigt från Amazon. Synd och skam hur förbisedd dessa kollektioner är.

Linus Lekander24 maj 2012q

Tobias Söderlund:

Men däremot i Void vid något isolerat tillfälle. Där påverkade det dock inte spelbarheten... såg bara i inte så vackert ut under loppet av några sekunder.


Ja, när det kommer till Void verkar nedslöandet ha ungefär samma karaktär i såväl Saga som Complete. Förstår verkligen inte vad som har hänt i konverteringen av Runner dock.

Och har man väl stött på en sådan besvärlig problematik i ett av spelen, blir det svårt att riktigt avnjuta resten av samlingen också. Då sitter man bara och letar efter fler buggar istället för att faktiskt ha kul.

Marow24 maj 2012q

Tobias Söderlund:

Är osäker på om det är något som kommit med denna utgåva eller om Wii Ware-versionen betedde sig likadant.


Jag minns inget åtminstone. Var det något specifikt tillfälle? (eller... det är nog omöjligt att svara på, banorna är ju superlånga!)

Marow24 maj 2012q

Tobias Söderlund:

Här:


Kan testa imorgon, har fullt upp idag. [smile] (om jag nu inte hinner idag, lär ju gå ganska snabbt)

7:30 av Ego är det visst.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.