Nyheter Välj vecka...v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 53v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34

Vi har pratat om att göra topplistor.

Vi gillar topplistor.

Till slut bestämde vi oss för att göra en lista över de bästa spelen från varje år. Vi valde att gå tillbaka 25 år i tiden och börja där. Tanken är naturligtvis att vi ska fortsätta med det här under resten av året för att, till slut, komma fram till "Årets bästa spel 2012" lagom till att det är dags att bestämma den listan.

Vi väljer ett spel var från varje år. Ibland lägger vi också till några personliga "bubblare" från samma år, för de gånger vi vill ge lite extra uppmärksamhet till något annat.

Ni kan rösta på det spel ni tycker är bäst. Om vi inte valt det spel ni tycker är bäst från det aktuella året kan ni rösta på "annat" och berätta för oss om er favorit.

Det här är de bästa spelen från 1988.

Tidigare: 1987

PAPERBOY (NES)
Mattias Frost
Jag ville ofta spela på min klasskompis piratkassett med 700 NES-spel. För där fanns Paperboy.

Men jag fick aldrig spela. 

De tyckte jag var en idiot som ville cykla runt och dela ut tidningar när det fanns spel med drakar, handeldvapen och magiska platser. 

Vad de inte visste var att gatan från Paperboy är spelvärldens märkligaste plats. Det börjar med gubbar som står och rycker sig i byxorna tillsammans med snubbar som breakdansar. SEN KOMMER TORNADOS OCH DÖDEN. 

Vem är idioten nu, va?

WONDER BOY 3: MONSTER LAIR (ARKAD)
Timmy Sjöberg
På 80-talet satte man inga gränser. Behövde man maskiner så stora att det krävdes lasttruckar för att flytta på dom så var det precis vad man gjorde också. Arkadhallarna frodades i det klimatet och det var också i dessa man suddade bort gränserna mellan spel och tecknad film. I detta bedårande mästerverk för två spelare att uppleva i gemenskap bländades man av de fina miljöerna man färdades genom samtidigt som allt från flygande jätteormar till hoppande snögubbar försökte blockera ens väg. Delvis som actionbaserad plattformare, delvis som sidoskrollande shooter kan man närmast beskriva det som 1988 års motsvarighet till Rayman Origins. Få spel är det som genom alla dessa år bara blir bättre och bättre för varje genomspelning men detta är ett sånt. Och det uppnår man inte med bara teknik, det är uppenbart att det finns någon slags magi bakom detta! 

PROFESSIONAL SKATEBOARD SIMULATOR (C64)
Benny Holmström
Jag var inte särskilt duktig på datorspel när jag var liten. Faktum är att det dröjde till cirkus 1995 innan jag klarade mitt första spel. Då var jag nio år. Men min första "jävlar anamma jag ska besegra det här spelet"-upplevelse kom tidigare än så. Jag må ha misslyckats med uppgiften (jag kom aldrig längre än till tredje banan) men min själ bär fortfarande ärr från kampen.

Jag har aldrig hållit Professional Skateboard Simulator särskilt högt. Kontrollen är svårhanterilig och bandesignen illvillig. Men ändå satt jag där timme ut och timme in och försökte lotsa min skateboardåkare kring alla tänkbara hinder. Jag misslyckades. Jag skrek ut min frustration. Jag slog joysticken i bordet. Men jag fortsatte ändå spela, försökte om och om igen. Och det tyder faktiskt på att Professional Skateboard Simulator gjorde någonting rätt, någonstans. Jag vet bara inte var. 

PHANTASY STAR (MASTER SYSTEM)
Benjamin Knopman
Rieko Kodama gick alltid sin egen väg. 

När Final Fantasy-pappan Hironobu Sakaguchi bekymmerslöst kalkerade av Dragon Quest vände spelvärldens första dam ryggen åt såväl eldsprutande reptiler som svärdssvingande paladiner. Med ena ögat riktat mot himlavalvet, och det andra mot Star Wars-trilogin, doppade Kodama den nyfödda rollspelsgenren i rymdens kyliga svärta. Fram kom Phantasy Star, som skar genom konvention efter konvention likt en fräsande ljussabel. 

Redan i det interstellära eposets öppningssekvens inträffade något som än i dag skulle generera chockhöjda ögonbryn: hjälten stupade och hans syster Alis tvingades axla världsalltets öde på sina späda skuldror. Med brännande tårkanaler inledde 1988-års Femshep en pixelperfekt 8-bitsodyssé genom tre hemlighetsstinna planeter i sällskap av tre oförglömliga hjältar: den talande katten Myau, urstarke samt urgeneriske Odin och bishonen-magikern Noah, vars gnistrande ögon rymde eoner av vishet.

Med Phantasy Star gick Rieko Kodama dit ingen man tidigare hade gått. Och jag följde henne till galaxens yttersta rand, krampaktigt greppande min Laconian Axe. 

GUN SMOKE (NES)
Johan Olander
Jag vet inte när jag spelade Gun Smoke för första gången, men antagligen var det i Fristad hos mina kusiner. Utöver alla spel som använde sig utav zappern, så var detta mitt favoritspel (Nej, man kunde inte använda zappern till det). Den då tuffa variationen av vapen och häftiga fienden skänkte ett extra leende till mitt redan strålande anlete. 

Nu när min samling av spel till Nintendo Entertainment System åter igen börjat växa, så funderar jag ofta på att köpa det här. Men är det lika bra nu som då och spelar det egentligen någon roll? Är det här samlandet av nostalgiska prylar ändå inte bara ett sätt att äga det man inte fick som liten pojk?

Vi säger så här: Gun Smoke var ett av de bästa spelen som kom till NES och det finns inget annat spel jag hellre skulle ha med på en lista över de bästa spelen 1988.

Punkt. 

METROID (NES)
Linus Lekander
Mitt första möte med Metroid ägde rum efter att jag hade klarat Metroid Fusion till Game Boy Advance och därefter kopplat in den sistnämnda till handkontrolluttaget på min Nintendo Gamecube som i sin tur hade Metroid Pime igång i skivläsaren och därmed låste upp den bonus som tillät mig att spela NES-originalet. Inte så mycket besvär för att bygga sig en tidsmaskin trots allt.

Och det jag då möttes av, i min resa tillbaka till 1988, var urmodern till så mycket av det jag idag håller kärt i spelvärlden. Vibrerande atmosfäriska ljudslingor sprungna ur ett ljudchips begränsningar. Rymdvistelser med fokus på den totala känslan av isolation de bör medföra. Och dessutom en alldeles egen genrebenämning, som det delar med en viss annan första del i en spelserie, släppt till samma konsol i samma skede...
Bubblare: Castlevania, Kid Icarus

Eric Lindholm
Jag skulle få välja ett spel på min 8-årsdag. Att köpa ett spel på 80-talet var en helt annan upplevelse än vad det är idag. Information om spelet fanns i bästa fall i form av ett omdöme (läs: reklam) i Nintendoklubbens medlemsblad, som släpptes ungefär en gång i kvartalet. Vanligtvis fick man hålla till godo med att se någon enstaka screenshot i de årliga reklambroschyrer som fanns i alla leksaksbutiker samt att titta på spelets baksida och försöka läsa sig till vilken sorts spel det var man höll i sin hand. Eftersom jag är uppväxt med både svenska och engelska så var det inte några problem för mig att läsa på baksidan trots att det stod på engelska. Men ärligt talat, hur ofta ger texten på baksidan en rättvisande bild?

Nåväl, jag skulle få välja ett spel. Nintendospelen låg i en låst glasdisk i butiken där köpet skulle ske, och det måste varit bilden på omslaget som gjorde att jag fastnade för Metroid. Eftersom jag aldrig hade hört talas om det innan och inte hade en aning om vad det var för spel så måste det varit omslaget. Samus står i sin klassiska gula dräkt och vid den tidpunkten hade nog inget i spelvärlden varit så stenhårt. Tillsammans med det rymdklingande namnet Metroid fanns det ingen möjlighet för mitt 8-åriga jag att värja mig. 

Spelet var på många sätt allt jag ville (och vill) ha i ett spel: bra musik, utforskande, en cool hjälte och perfekt spelkontroll. Att det inte fanns någon kartfunktion och att man inte riktigt visste var man befann sig eller var man skulle gjorde inte så mycket, på 80-talet såg jag det inte som dålig speldesign utan som en del i utmaningen. Jag tror till och med att man i manualen uppmanades att ha papper och penna till hands för att kunna rita kartor och anteckna viktiga platser. Metroid fick mig helt enkelt att se annorlunda på spel. Spelhjältar kunde vara coola, spel kunde berätta en historia. På ett sätt som kändes mer "riktigt", mer som en serietidning eller en film och mindre som de spel jag spelat tidigare. 

Jag vet inte riktigt när jag kom ut ur den spelmässiga dimma som Metroid utgjorde. Det var åtskilliga månader senare, och ingenting var sig riktigt likt efteråt. Tack vare Metroid. 
Bubblare: Kid Icarus, Castlevania

Stefan Norlander
Min första kontakt med Samus Aran inträffade någon gång under slutet av 80-talet. På den tiden hade jag inget tv-spel, utan min mamma hyrde ibland ett NES från den lokala kiosken när det regnade. En basenhet är dock ingenting utan spel, så det hyrdes såklart några sådana också. Ett av dem var Metroid.

Det skiljde sig markant från alla tidigare spel jag hade spelat. Förutom att det var enormt stort så var det även väldigt häftigt att få spela som en rymdman med kanonarm. Det dröjde dock inte länge förrän jag fastnade till vänster på första banan. Jag kunde hoppa dit och ta kulan, men jag klarade inte av att hoppa tillbaka. Det verkade helt omöjligt – tills min syster upptäckte att det gick att rulla ihop till en boll och ta sig ut underifrån. Jag trodde inte det var möjligt, men då blev spelupplevelsen ännu häftigare.

Efter att vi hade lämnat tillbaka spelet berättade jag om det för en kompis. För att illustrera exakt hur häftigt det var trädde jag en rulle hushållspapper över armen och låtsades skjuta medan jag exalterat berättade för henne om minsta detalj.

När jag några år senare fick min alldeles egna NES var Metroid såklart ett av de första spel som jag köpte (eller fick?) till konsolen. Det var lika häftigt då som när jag spelade det första gången. Och när jag genom den omtalade koden fick se Samus utan rustning blev spelet ännu ett snäpp häftigare, för Samus var ingen manlig hjälte – Samus var en kvinnlig sådan.
Bubblare: Castlevania, Gun Smoke, Track & Field 2 

TRACK & FIELD 2 (NES)
Christoffer Holmbäck
Idag hade jag sagt ”nej tack” men när det begav sig kändes konceptet lika enkelt som briljant. Det var aldrig tal om en simulering, det köpte vi inte, men det var definitivt ett fysiskt test av vår egna fingerfärdighet. Ett uthållighetsprov för att se hur långt var vi beredda att gå för att vinna. För att ta reda på hur fort vi kunde trycka på en knapp, eller två.

Det var kort, intensivt och väldigt spännande, men framför allt så pass lättillgängligt att alla åtminstone kunde göra ett försök. Storebrodern mot lillasystern, mamman mot pappan, kusinen mot grannen. Att vi sen mest nötte ett fåtal av spelets totalt 15 grenar spelar mindre roll. Track & Field 2 är ett klassiskt sportspel som fungerade i de flesta hem. Idag: olustig sadism. Då: mysig familjeunderhållning. 

Oskar Skog
Det var här ett beroende började.

Det av att trycka på knappar tills fingrar blödde och händer värkte och leendet inte kunde vara större.

Ett beroende som nådde sitt apex flera år senare med International Track & Field innan spelindustrin bestämde sig för att genren behövde utvecklas och det enda man kom på för den var QTE.

HNNGH.
Bubblare: Battle Chess 

POLICE QUEST 2 (DOS)
Joakim Kilman

Sierra har alltid varit bra på att göra otroligt frustrerande spel. Police Quest-serien är inget undantag, snarare de perfekta exemplen på detta. Men till skillnad från till exempel King's Quest så grundar sig frustrationen i Police Quest 2 inte på ologiska pussel, utan tvärtom på en petig realism. 

Följer man inte polisprotokoll till punkt och pricka så är det kört. Det innebär sparken, eller i värsta fall döden. Just därför är Police Quest 2 så fascinerande. Man tvingas fundera över hur man bör agera i egenskap av polis, snarare än i egenskap av spelare. Logiken brister naturligtvis vid några tillfällen, det här är ju trots allt ett Sierra-spel, men överlag är det ett imponerande konsekvent spel.

Sonny Bonds kamp mot den hämndlystne mördaren Baines är underhållande trots alla anala detaljer man tvingas ta hänsyn till. För den som alltid velat ha huvudrollen i en lagom torr 80-talsdeckare är Police Quest 2 oumbärligt. För alla andra är det om inte annat en väldigt unik upplevelse.
Bubblare: Castlevania, Samurai Warrior: Usagi Yojimbo, Caveman Ugh-lympics 

CASTLEVANIA (NES)
Tobias Söderlund
1988 var mycket, men främst ett oerhört fint spelår.

Jag och mor drömde oss bort till andra världar som Metroid och Kid Icarus lade grunden till. Fick för första gången se ett ljuspistolspel ta ut svängarna ordentligt i och med Gumshoe. Förstod shoot 'em up genrens storhet tack vare Gradius. Trodde för en kort stund att jag tyckte att Top Gun var ett riktigt bra spel och slog en tant i huvudet fem gånger för att få ett ljus i The Goonies 2. 

Älskade varenda minut av Zelda 2: The Adventure of Link utan att ens närma mig tanken på att ifrågasätta att det inte alls spelades som dess föregångare. Sprang som en dåre på en plastmatta för att ta mig i mål före en sköldpadda i Athletic World och började sakta men säkert finna charmen med racingspel efter att en vän tvingat mig spela mängder av rundor i R.C. Pro-Am. 

Tragglade mig fram i Miracle Warriors, möjligen det första japanska rollspelet som letade sig till väst. Utforskade planeter, och grottsystem i tre dimensioner i Phantasy Star. Försökte få min ena syster att lära mig engelska så att äventyret Ys: The Vanished Omens skulle bli hanterbart och tog mig hela vägen till Meka Dragon i Wonder Boy in Monster Land, bara för att där åka på dyngstryk.

Och så piskade jag skiten ur Dracula i Castlevania.