Nu är LEVEL 75 äntligen ute! Vårt stora E3-nummer ger dig tillgång till världens största spelhändelse på helt nya sätt. Vi skriver om alla de bästa spelen (76 stycken närmare bestämt), men vi analyserar också trenderna, listar våra favoriter, ritar diagram och diskuterar höjpunkter.
Ett av de nya inslagen i vår E3-bevakning är Thomas Wiborghs personliga skildring av mässan. Den är redan omtalad, och vi bjuder här på ett utdrag ur den långa artikeln, för att ge dig en försmak av vad du hittar i LEVEL 75. Mycket nöje!
Heltäckningsmatta. Jag glider fram över ett oändligt hav av mjuk, luftbubblig, böljande heltäckningsmatta.
Med jämna mellanrum punkteras det av en plasmavägg, en liten ö av nylonmatt eller svettglansig hud, ännu ett hårdplastmonument till någon av våra dyrkade polygongudar.
Strömmar av kött rör sig i den digitala skärgården. Från en skärm till en annan, från solskenet till mörkret inomhus via läskkylarna och pizzaugnarna.
I mina öronkanaler samlas nedsamplad granateld med östeuropeisk techno och ett orimligt högljutt telefonsamtal på vad jag tror är portugisiska. Jag förstår lika mycket som Max Payne. Någonstans är någon upprörd. Parkeringsplatserna är slut. Deras automovel blir förmodligen stående. I downtown LA får de behålla sina navkapslar i en halvtimme.
E3 är inte så mycket en plats, eller en händelse, som det är en bubbla i tid och rum. Jag börjar blåsa den redan på Arlanda och den rymmer ett helt universum av spel, människor och vanor som inte existerar i min vardag. För varje dag växer den sig större och större, tills den mot slutet av veckan börjar kännas som verkligheten. Men efter tio besök på lika många år vet jag bättre. E3 är en illusion, och hur vacker den än är, hur fullständigt omsluten jag än känner mig, är det alltid en lättnad när bubblan till slut spricker.
Den här dagen är som alla dagar på E3. Det är en insulinbergochdalbana. En ständig klappjakt på spelintryck, sockervatten, utvecklarcitat. För att inte tala om wifi, denna enda hårdvaluta i ett sammanhang där allt kretsar kring sekundsnabb rapportering, tydliga åsikter, stenhårda sågningar och euforiska hyllningar. Tusentals fingertoppar smattrar mot svarta Macbook-tangenter i pressrummet. Jag sitter nedsjunken i en fuskskinnfåtölj, omgiven av surrande elektronik. Strömsladdarna ringlar som exotiska pvc-ormar längs väggarna. Eluttagen är vattenhålen som vi flockas kring. Jag ser en Facebookvän, en outtröttlig holländsk speljournalist vid namn Jan. Han hukar sig över en blekt flimrande skärm. Mark Zuckerberg (eller Aaron Sorkin?) skulle beskriva honom som jacked in. Själv beskriver han sitt tillstånd som i zonen. Bara tio minuter, sen pratar vi, säger han. Deadline. Okej, svarar jag och vet att jag är i ett annat möte i en annan del av mässhallen om fem. Allt går snabbt. Det är viktigare att vara effektiv och social än korrekt och sanningsenlig. Jag sveper en halvliter energidryck från uppstickarna Nos som har parkerat utanför den södra mässhallen med tält, ljudsystem och ett par dussin obekymrade cheerleaders från lokala talangscouter. De är långbenta, raka i ryggen. Som fullblod i en hjord av mulor. Hjärtat slår lite snabbare. Av energidrycken, inte kvinnorna. Känner det i fingrarna. Hur kan kolsyran nå dit? Nu har mitt wifi i telefonen dött igen. Roamar fram ett telefonnummer och ser dollarsedlar med vingar flaxa över retinaskärmen.
Igår var presskonferensdagen. Den bästa dagen. Fyra presskonferenser på tio timmar. Fem bussresor. 25 000 människor. En bunt ihopknycklade papper med unika streckkoder. Hundratals människor som inte fick mailet, inte hann registrera, inte borde vara här, men verkligen vill. Diskussionerna bryter ut som små verbala svampmoln i den mumlande folkmassan. I am promise to be on list, försöker någon med skolengelskan som enda retoriskt vapen. Känner igen desperationen i deras blickar från krogköer där bara social status står på spel. Här är det mer än så. Frilanspengarna. Någon redaktörs gillande. Eller – gud förbjude – resan till nästa års E3. Samtalen eldas på av koffein och socker snarare än krogköernas alkohol. Tonen är lika intensiv, marginellt mer rationell. Gesterna större. Men det är förstås andelen inblandade sydeuropéer också.
E3-dagarna är 14 timmar långa och börjar innan solen har hunnit torka nattdaggen från stjärnparaden på Hollywood Boulevard. Jag släpar mig framåt med en Starbucks-bunke i vänsterhanden, metropasset i den högra, iPhone i bakfickan, ett mindre kommunikationscenter som skär in i axeln. Klockan är nollsexnågonting och vi är inte ens tidigt ute. Tälten utanför presskonferenserna monterades upp tidigt igår.
Los Angeles tunnelbanesystem består av ett par ensliga linjer i matchande kulörter, från Long Beach till San Fernando Valley. I en stad där alla åker bil – till jobbet, till gymmet, hem från krogen – betyder metropasset att du är fattig, straffad, missbrukare, en märkvärdig hippie med socialistvärderingar eller all of the above. Det är en städad miljö, men en olycklig sådan. Blickarna är fixerade i marken. Man kan ana hur problemen mals ett par extra varv bakom de glasartade fasaderna. Tandbrygga, ex-fru, midjemått, diagnos, skattesmitning. Next stop, 7th Street. Change here for Long Beach.
Släpande fötter, kaffe, rasslande öronsnäckor. Tågbyte. Mer av samma. Om zombieutbrottet skedde här skulle jag inte lägga märke till det. Kanske är jag patient zero.
När vi närmar oss syns det, känns det. Basgångarna får marken att vibrera. Köerna ramar in hela kvarter. LAPD har spärrat av delar av motorvägen. Microsoft hjälper till. En helikopter surrar envetet ovanför oss. Allt det här för tv-spel. Serious business.
I kön väntar ett halvt liv av samlade bekantskaper. Norska dagstidningar, brasilianska MTV, tatuerade livsstilsmän från Amsterdam som gör Jackass med en svag nyans av spel. En gång slog de sönder ett hotellrum för att sedan göra ett sobert inslag om någon tredjepersonsskjutare. Det är också en slags nisch.
Vi hälsar och nickar. Fist bump. Bakfulla leenden och kaffespeedade handslag där hälften av fingrarna missar sina mål och trasslas ihop som garnnystan.
En armada av grönklädd eventpersonal scannar utskrivna mail, jag får ett armband i tjock skimrande hårdplats av en leende kvinna i hårt knuten hästsvans. Welcome, enjoy the show, kvittrar hon på sydstatsmål och jag ler trött bakom mina solglasögon.
Galen Center är fullsatt en halvtimme innan utsatt tid. Microsoft spelar amerikansk indie. Passande för ett Seattle-företag ändå. De borde spelat grunge. Eller kanske skär det sig mot den krassa kommersialismen. Cobain hade inte spelat här för tio miljoner dollar medan han var i livet.
Ljuset sänks, sorlet blir till jubel, sökljusen sveper över publiken och under ett par timmar är jag i himmelriket. Ordet presskonferens är ett hån mot en tillställning med underhållningsvärde stort nog för att klistra miljontals människor vid sönderkomprimerade livestreamar och Twitter-refererat. Jag bidrar till bruset. Kommenterar allt jag ser. Någon brevid mig gör samma sak på sitt språk. Han är sitt lands Thomas Wiborgh, fast med hästsvans och tribaltatueringar. Kanske är det vad som krävs för att vara jag i den delen av världen. Vi är alla resultatet av våra omständigheter.
Ljudnivån är inte bara uppskruvad – till Galen Center når inte folkhälsoinstitutets långa arm – utan också plågsamt obalanserad. Diskanten piskar mina trumhinnor. Jag placerar en fingertopp över öronöppningen och väntar tills covenantskeppen har passerat himlavalvet på duken framför mig. Ett halvt liv av technofester och distad liverock har aldrig lyckats driva mig till att självreglera volymen på det här viset, men spelvärlden har uppenbarligen ett djupt rotat hävdelsebehov.
Du såg lönenivåerna som avslöjades i domstolsmålet mellan Activision och Infinity Ward. Alla på scen är stenrika. Ändå har alla på scen för stora kläder. Kavajer som slutar på halva låret. Byxor med jättelika gubbslag i något slags svävande vakuum runt benen. Det märkvärdiga corporatemodet får 50-åriga företagsledare att se ut som små pojkar som stulit pappas kostym. Det är bedårande.
Vi applåderar, skrattar åt de minimala missarna, hoppas på framtida memes. Det känns som att sondmatas med intryck, och någonstans i min hjärna – förmodligen i direktanslutning till belönongscentrat – finns den neurologiska motsvarigheten till en överbelastad gåslever. Fast istället för majs har den pumpats full med exploderande helikoprar, pilbågar och knivmord. Uppenbarligen årets måsten i spel. I alla spel.
Gillade du vad du läste? Köp i fall LEVEL 75 i din tidningsbutik, på App Store, på Google Play eller direkt i din webbläsare!
![[bigsmile]](/gfx/smilies/bigsmile.gif){kind=small}
![[love]](/gfx/smilies/love.gif){kind=small}
Infinity Times Two • 2 jul 2012 0q