SPEC OPS: THE LINE
(360 (testat), PS3, Windows)
Christoffer Holmbäck
Ännu en sandstorm piskar utanför byggnaden, ekot från skotska postrockarna Mogwais distade gitarrer ringer i öronen och jag har precis använt gevärskolven för att brutalt och skoningslöst krossa ansiktet på en annan människa. Sex timmar tidigare äcklades jag av att under spelets inledande turtorial tvingas stampa sönder halsen på en sårad och oskadliggjord fiende för att lära mig avrättningssystemet men nu bryr jag mig inte längre. Händelserna i Dubai har långsamt brutit ned mig. Jag har dragits rakt in i krigets vansinne och vill nu bara få till ett slut, så att jag kan ta mig härifrån.
Spec Ops: The Line är inget vanligt krigsspel.
För lite drygt hundra år sedan skrev den polskfödde författaren Joseph Conrad Mörkrets hjärta, en hyllad berättelse om mänskligt förfall som också skulle lägga grunden för Francis Ford Coppolas skildring av Vietnamkriget i Apocalypse Now. I både Mörkrets Hjärta och Apocalypse Now färdas en man längs en flod i ett djungellandskap i jakt på en annan man vid namn Kurtz. I Spec Ops: The Line finns ingen flod och djungeln har ersatts av ett sanddränkt Dubai – som förvandlats från luxuöst skrytbygge till katastrofområde – men det är fortfarande en berättelse om människans inneboende ondska.
Sandstormar skärmar av staden från omvärldens insyn och Förenade Arabemiraten förklarar Dubai som ingenmansland. Delta Force-soldaten Martin Walker skickas tillsammans med två andra soldater in i staden för att hjälpa eventuella överlevande samt lokalisera överste John Konrad. Konrad, en dekorerad krigshjälte, hade befälet över den amerikanska pluton som först skickades till Dubai för att agera räddningsstyrka men som, efter ett misslyckat evakueringsförsök, aldrig återvände.
De tre möts av en stad i ruiner, dränkt av de enorma sandmassor som svept in och ödelagt allt i sin väg. De är schablonbilder av den moderna, testosteronstinna soldaten som agerat huvudroll i otaliga krigsspel. De är överfulla med attityd och dåliga skämt – men allt det kommer förändras.
Den moderna krigsskjutaren som vi lärt känna den är inget annat än en våldsglorifierande dyrkan av hjälterollen, där våldsamma konflikter reduceras till explosionsrika nöjesparker. Det är ansvarslös krigspropaganda som inte ens försöker att behandla ämnet med respekt och vi har fått ta för givet att det är så det kommer se ut, det säljer nämligen alldeles för bra för att motivera en förändring. Med Spec Ops: The Line gör den Berlinbaserade utvecklingsstudion Yager dock ett allvarligt försök att ändra på det. Yager vill säga något om krigets fasor, och det är lika uppfriskande som det är beundransvärt.
Till en början känns allt dock väldigt bekant. Det tar ett tag för handlingen att komma igång vilket får spelet att framstå som ännu ett i raden av välproducerade men ickespektakulära krigsspel som försöker slå sig in på en redan överfull marknad. Det är en kompetent tredjepersonsskjutare men inte mycket mer. Man springer från skydd till skydd, tittar fram, siktar och skjuter. De flesta vapen som kan förväntas dyka upp finns med och arsenalen känns varierad och funktionell. Då det är ont om ammunition faller det sig dessutom naturligt att ta upp nya vapen och experimentera. Det finns tack och lov ingen oändlig fiendegenerering – detta gissel som förpestat genren under lång tid – men spelet tvingar dig ofta till att avancera framåt för att få tag på mer ammunition. Då du tål väldigt lite innebär det här en stor risk, för Spec Ops: The Line är ett förhållandevis svårt spel som straffar den som inte är försiktig och håller sig bakom skydd.
Den funktion som det pratats mest om i ett försök att få spelets strider att sticka ut är möjligheten att använda sanden till sin fördel. Det går till exempel att skjuta sönder fönster för att få sand att välla in och dränka fiender. Dessa situationer uppstår dock nästan bara i samband med hårt scriptade sekvenser vilket får funktionen att kännas lätt gimmickartad. Yager slarvar bort ett inslag med potential. Detsamma kan sägas om staden som allt kretsar kring.
Som skådeplats fungerar Dubai tillfredsställande. Att se en av världens mest spektakulära metropoler i ruiner har sin tjusning men det är knappast något man tänker på mitt i en eldstrid i ett parkeringsgarage eller kontorslandskap som kunde varit hämtat från vilket spel som helst. Det finns vyer som imponerar men i slutändan känns världen nästan outnyttjad. Med tanke på förebilderna borde det ha gått att göra mer, för staden känns sällan unik och blir aldrig en egen karaktär i berättelsen.
Efter ett tag påbörjas dock förändringen som får spelet att växa bortom standardmallarna. I takt med att de tre soldaterna tar sig längre och längre in i staden förändras tonen. Den konflikt som blossat upp är brutal och skrämmande och det överförs på gruppen. Karaktärerna blir påtagligt påverkade av vad som sker och skådespelarnas prestationer växer med uppgiften. Desperationen går att höra i deras röster och reflekteras av deras handlingar.
Vid mer än ett tillfälle sker saker som får mig att uppleva känslor som ett krigsspel aldrig ens varit i närheten av att väcka – den typ av bedrövelse och avsmak som väpnade konflikter borde förmedla. Där den beryktade ”No Russian”-banan från Call of Duty: Modern Warfare 2 misslyckades kapitalt och endast fick mig att skaka på huvudet över Infinity Wards infantila försök till provokation, lyckas Spec Ops: The Line krypa in under skinnet och på allvar skaka om mig. Det är emellanåt ett väldigt stark spel som känns, för genren, näst intill unikt, både i ambition och utförande.
Yager lyckas dock inte fullt ut med sitt berättande. Det råder en ofrånkomlig diskrepans mellan de mer kraftfulla scenerna och alla oändliga actionsekvenser. Ett människolivs värde förlorar lätt sin betydelse när du skjutit ihjäl tusentals. Det finns en inneboende konflikt i att försöka berätta en gripande historia om människans grymhet och samtidigt skapa ett underhållande actionspel och Yager lyckas inte balansera det. Spec Ops: The Line är inte spelmediets motsvarighet till Mörkrets hjärta eller Apocalypse Now, men det är ett modigt försök från en orutinerad studio som ger hopp inför framtiden.
Jag trodde jag var klar med den moderna krigsskjutaren men Yager har visat att det fortfarande finns något att hämta här. Att problemen inte är kopplade till tidsperiod, miljö, eller ens spelmekanik, utan till angreppssätt.
Yager tar krig på allvar, förhoppningsvis vågar andra följa efter.
012345678910
Ricdeau • 9 jul 2012 0q