Slender finns att testa i en betaversion. Ni hittar länkar till spelet här.
SLENDER (BETA)
(PC)
Benjamin Knopman
Vänd dig inte om.
En liten flicka vandrar genom en dunkel skog. Natten är somrigt ljus och på det rödbruna himlavalvet gnistrar otaliga stjärnor. Någonstans kuttrar en fågel. Det skulle kunna vara en magisk julinatt då älvor dansar i dimman, om det inte vore för de kalla kårarna som kryper längs ryggraden.
Flickan andas snabbt likt ett skrämt djur, men ändå vandrar hon plågsamt sakta genom det oändliga havet av träd. Deras bleka stammar får hjärnan att måla upp onämnbara hemskheter i varje skugga.
Plötsligt ser hon något. Ett hus? När flickan går närmare märker hon att något hänger på den slitna träväggen. Det är en teckning. Målad av ett barn, kanske någon i hennes ålder.
Och orden som står klottrade över den med spretiga kråkfötter får blodet att isas i hennes ådror.
”Inga ögon. Ser alltid.”
Plötsligt förändras stämningen i skogen. Flickans synfält flimrar till, öronen fylls av statiskt brus.
Sedan hör hon fotstegen.
Först tror flickan att fantasin spelar ett spratt. Hon börjar gå, men snart inser hon att någon följer henne. När hon tar ett steg, tar någon ett steg. När hon stannar, stannar någon. Gåshuden får skinnet att knottra sig, och i ett fatalt ögonblick gör hon misstaget att vända sig om.
Och där står han.
En utmärglad gestalt, iklädd mörk kostym, med långa smala armar hängande längs sidorna. Och ansiktet. Herregud, ansiktet! Han har inget ansikte. Där näsan, munnen och ögonen borde vara finns endast slät hud.
Flickan stirrar stumt in i hans tomma anlete – och i min nedsläckta lägenhet på den finska landsbygden skriker jag av skräck likt ett vettskrämt barn.
Liksom otaliga före mig har skrikit när de ställs inför den fruktansvärda varelse som är Slender Man.
Det handlar om skräcken för det okända. I filmer och böcker – eller spel, för den delen – är monstret aldrig så skrämmande som timmarna innan man ser det. Den finlandssvenska skräckförfattaren Stefan Nyman, som har skrivit den gastkramande boken Anna är online, sade en gång till mig:
”För mig är det alltid en slags antiklimax när monstret dyker upp. Fast det kanske har 5000 dreglande huggtänder och är från helvetet självt så skrämmer det ändå inte lika mycket som bara de små skymtar man fått av det tidigare.”
I Slender kommer aldrig det här ögonblicket. Den hemlighetsfulla gestalten i svart är själva manifestationen av rädslan för det okända. När man väl blickar in i hans släta ansikte får man inga svar, utan i stället fungerar det som en spegel. Det reflekterar den fruktansvärda tomheten, intigheten som vi så desperat flyr undan när vi fyller våra liv med spel, tv-serier, musik, fester, livet.
Slender Man fick sin början i en Photoshop-tävling på nördnästet Something Awfuls diskussionsforum. Tanken var att redigera in skräckinjagande varelser på vanliga fotografier för att sedan använda dem för att sprida förundran bland personer intresserade av paranormala fenomen. I samband med det här föddes den magre mannen som visar sig på lekplatser och skolutflykter ögonblicket innan katastrofen inträffar. En man som har jagat människan sedan urminnes tider, som finns avbildad på pyramiders väggar, som agerat motiv för tyska medeltidskonstnärer, som än i dag kan sträcka ut sina långa armar för att rycka barn ur deras föräldrars trygga famn.
I gratisspelet Slender har Michael J. Hadley tagit myten om Slender Man och byggt en liten interaktiv indieskräckis kring honom. I rollen som en 8-årig flicka ska man utforska en skog ur förstapersonsvy i jakt på åtta papperslappar. Upplevelsen beskrivs bäst som en korsning mellan The Paths skogspromenader och den utsatta paniken från Amnesia med skillnaden att Slender är mer minimalistiskt, på gott och ont. Där The Path vill säga något – låt vara om det handlar om våldtäkter eller växtvärk – vill Slender bara skrämma dig sanslös.
En känsla som är nog så eftertraktansvärd i en tid där Resident Evil och Dead Space har förvandlats till testosteronstinn actionsåpa, Silent Hill för en kvalitetsmässigt lika ryckig tillvaro som en zombiejuksköterskas gångstil och Flashback-mannen Paul Cuissets återkomst Amy mest var skrämmande på grund av sin förbluffande uselhet.
Eftersom Hadleys spel fortfarande befinner sig i betastadiet är det dock långt ifrån perfekt. Fastän Slender Man är en genuint obehaglig figur – om än inte av Pyramid Head-klass – blir skogen man vandrar genom snabbt såväl liten som lite väl bekant. Grafiken är långt ifrån vacker och spelets vana att automatiskt stänga av sig när man dör mister snabbt sin chockfaktor och blir enerverande.
Men under en fruktansvärd halvtimme är Slender världens mest skrämmande spel. Och när jag efteråt lägger mig för att sova får jag inte en blund. I stället ser jag mig olustigt om i den välbekanta lägenheten, och med ens tycks allting främmande, mer hotfullt.
Jag tänker att det bakom varje myt finns ett korn av sanning. Att någon av de otaliga fejkbilderna på den gänglige mannen i svart kanske ändå inte är konstgjord. Jag tänker på de symptom ett möte med Slender Man sägs skapa – paranoia, minnesförlust, hosta, sömnsvårigheter (!). Jag minns en rad jag läste någonstans om att personer som är speciellt rädda för honom, kommer han att uppsöka.
Och jag stirrar in i väggen, livrädd för att vända mig om.
Vänd dig inte om.
Han kanske står bakom dig i detta nu.
Cress • 10 jul 2012 0q
måste testa beta spelet. :D