INVERSION
(Xbox 360 (testat), PS3, Windows)
Johan Olander
Det är inte svårt att imponera på mig som spelkritiker. I grund och botten är jag samma lilla kille som satt framför 50-hertzteven och väntade på att mamma skulle fixa varm choklad och mackor med smör för 20 år sedan. Det mesta slinker ner och kraven är inte särskilt höga på det jag spelar. Men jag har några punkter och tänkte applicera dem på Inversion.
1. Handling
Vanguard har blivit invaderat av ett Locust-liknande gäng som kallas för Lutador. Protagonistens fru har blivit dödad och dottern bortrövad. Man ska rädda dottern och samtidigt få reda på varför Lutadore-gänget beter sig så illa åt.
Ok, utvecklaren Sabre Interactive har knappast anlitat Cormac Maccarthy eller George R.R. Martin för jobbet – men jag köper handlingen.
2. Underhållning
I Gears of War-serien som Sabre Interactive helt öppet kopierar belönas jag som spelar med spektakulära strider, barnsligt roliga oneliners och storslagna mellansekvenser. Inversion försöker underhålla mig med låg gravitation, som visserligen är ganska intressant till en början, men blir en stor gren i ögat när det vankas eldstrider. Visst, det kan vara roligt (ibland) att kasta bilar på fiender, men det mesta känns uppenbart ditplacerat att jag som obstinat spelkritiker väljer att använda de traditionella vapnen istället. I grund och botten är det en sämre version av Gears of War.
3. Buggar.
Till en början var Inversion ett acceptabelt tidsfördriv, men längre in i spelet började irriterande buggar och företeelser uppenbara sig. Halvvägs in i spelet slutade handgranaterna att fungera, min karaktär höll dem bara i sin hand och kunde inte använda dem till annat än som stressbollar.
En boss jag stött på ungefär fyra gånger, vilket är tre gånger för mycket (eftersom den är tråkig och alltid ska bekämpas på samma sätt) slår med sin kättingpiska igenom föremål jag gömmer bakom – utan att de går sönder, men piskan gör fortfarande skada. Senast jag mötte på samma boss frös hela min Xbox strax innan han dog vilket resulterade i ett mindre sammanbrott.
4. Känslor
När jag spelar, måste spelet på något sätt väcka känslor inom mig. Det kan vara vad som helst, men i actionspel brukar det gott och väl räcka med känslan av att vara “awesome”, men än en gång misslyckas Sabre Interactive. Min karaktär kan knappt hantera handgemäng, vilket resulterar att jag allt som oftast blir dödad av indoktrinerade människoslavar med högafflar.
Man kunde hoppats på att de i alla fall lyckats väcka känslor med alla de vuxna som hänger från taken inlandade i tyg – men icke! En axelryckning senare försöker man plöja igenom en hord av fiender för att åtminstone få en glimt av ljuset i tunneln.
5. Originalitet.
Man kan debattera att det inte går att göra ett spel i samma genre utan att kopiera, men i fallet Inversion tror jag ingen kan ifrågasätta dess slående likheter med Gears of War-serien. Vapnen är till och med lika. Men det mest uppenbara är att fienden ser ut som en liten mänskligare version av Locust – de kommer till och med upp ur marken, men med hjälp av borrmaskiner istället för vanliga hål (som man även här måste spränga).
6. Helhet
Trots att ha misslyckats på de flesta punkter, är helheten ändå det viktigaste. Inversion är inte en ren katastrof. Visst är avsaknaden av lokal co-op ett väldigt stort minus, speciellt eftersom man ständigt har med en snortråkig AI-kompanjon som får Coletrain att framstå som AI-kompanjonernas okrönte konung. Men det är helt godkänt gameplay och lite nyfiken är man på att få reda på varför Lutadore-gänget invaderat ens hemstad.
Hade Sabre Interactive sneglat mindre åt Epics håll och försökt göra de lite intressantare att använda sig av gravitation hade det varit ett helt okej spel, men just nu är det bara en blek kopia fylld av outnyttjat potential.
012345678910











Solmannen • 17 jul 2012 0q
Jag brukar ju digga sådana här taskigt genomförda grejer (tex Damnation) så jag skulle nog lugnt kunna roa mig i soffan med detta även om jag får göra min egen kopp varm choklad och limpsmörgåsar med ost på.