Nyheter Välj vecka...v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 53v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35

KINGDOM HEARTS 3D: DREAM DROP DISTANCE
(Nintendo 3DS)
Elin Ekberg

Drömmen om oberoende fick läggas på hyllan för en stund när jag på klantigt manér lyckades köra över mig själv med en gaffeltruck. Läkaren rekommenderade stillasittande. Som om jag hade varit förmögen till annat. Den yngsta av mina bröder behandlade mig som en drottning dagarna därpå, bar in saft på mitt rum och såg till att jag hade tillräckligt många kuddar under foten. Det är inte alla förälskelser som kommer omedelbart. Faktum är att jag aldrig har spenderat så mycket tid åt att verkligen gå in för att hata ett spel som när jag med gipsad fot satt och försökte ta mig förbi Trickmaster i Alice i underlandet-världen i det första Kingdom Hearts. 

Men envisheten har jag fått från mamma. Trots min brors alla erbjudanden att ta över kontrollen tackade jag nej. Jag vet inte vem som hade det värst. Jag som inte kunde ta mig två meter ifrån sängen utan hjälp eller han som tvingades sitta bredvid mig och gång efter gång bevittna det ena misslyckade försöket efter det andra. 

Kingdom Hearts, serien som inte vill bli stor, firar tioårsjubileum. Jag kommer aldrig att glömma säljaren som inte ville sälja spelet till mig. Han sade att jag inte skulle låta mig luras av Disneykaraktärerna, att det nog var för svårt. Han förstod dock inte riktigt hur jag fungerade. Jag accepterade utmaningen. Kingdom Hearts och jag fick ett speciellt förhållande. Det var det första spelet jag verkligen satt och gjorde precis allting i, letade skatter, samlade dalmatiner och besegrade alla gömda superbossar. Det skulle komma att ta flera somrar innan jag vann över Sephiroth och hans Sin Harvest, men jag gjorde det till slut.

Kingdom Hearts var det perfekta spelet, den allra vackraste av sagor och hade såväl själ som hjärta. Tio år senare står vi med hela sju spel i serien, men endast en ordentlig uppföljare. Men det är så nära nu att jag nästan kan känna smaken av jordgubbe i munnen. Var gång jag räknar ner dagarna, skurar under badkaret och sätter på mig mina tigertofflor hoppas jag att jag ska transporteras tillbaks till den gången när nattens timma fick mig att känna mig som den enda människan i världen och tårarna inte var långt borta när jag bevittnade slutsekvensen. Underbara Birth By Sleep har varit närmast drömmen, hittills. 

Kingdom Hearts 3 är så nära nu att bara föraningen är som ögonblicket innan du placerat sugröret i glaset och strax ska få gotta dig i Strawberry Milkshake. Kingdom Hearts 3D: Dream Drop Distance är som hela det här ögonblicket. Förväntan, spänning samtidigt som det är väldigt noga med att inte skämma bort några smaklökar. För spelet ägnar beundransvärt mycket tid åt att inte berätta någon historia överhuvudtaget. Egentligen blir det aldrig mer än en tjugo timmar lång trailer, en som lär få fans att författa öppna brev till Tetsuya Nomura av slaget ”ursäkta, men har du inte tagit en lite för lång lunch nu?” 

Mörkrets furste, Xehanort, är i antågande. För att ha en chans att möta hotet väljer Sora och Riku att ta ”Mark of Mastery Exam” för att själva bli Keyblademästare. Vilket ger oss en utmärkt ursäkt att på nytt resa runt i välbekanta Disneyvärldar och hänge oss åt de flyktiga besvär som de olika Disneykaraktärerna har. Några ställen är nya, andra har vi sett förut. Mellan världarna gör Tetsuya Nomura sitt främsta för att fånga upp nyinvigda spelare genom att sammanfatta tidigare delar i serien. För fans blir det en chans att fräscha upp minnet. På så vis är Dream Drop Distance Nomuras sätt att säga ”okej, lyssna. Det här är historien så här långt, hänger ni med? Bra, för nu jävlar kör vi!” När handlingen äntligen, efter en si så där tjugo timmar, tar far går det bra undan och till och med de mest inbitna lär sitta ”öhm?” och fråga sig vad som hände långt efter att Tetsuya Nomura är klar. 

Det är nästan så att det känns som att Tetsuya Nomura tagit mallen från Final Fantasy XIII-2 och kalkerat rakt av, både sett till historieflum och spelmekanik. Saken är dock att det inte är en särskilt tokig mix. Bortsett från berättandet, då. Manuset känns ibland som att det är en lycklig liten åttaåring som sitter och trycker in den ena fantastiska idén efter den andra. Det finns en scen i Dream Drop Distance som är så där härligt talande och våra hjältar frågar sig ”kan han verkligen vara så smart?” och jag som betraktare inte kan låta bli att skratta åt hur i helskotta efterkonstruerat allt känns. Samtidigt är det här lite av charmen kring Kingdom Hearts. Det är en nonsenshistoria, men det är en älskvärd nonenshistoria och en där jag har väldigt svårt att inte bry mig om karaktärerna. 

Och egentligen, om vi ska förenkla det, handlar Kingdom Hearts inte mer än om ett par sympatiska puckon som springer runt och letar efter varandra. I Dream Drop Distance manifesteras detta genom det andra ordet i titeln, ”Drop”. Eftersom Sora och Riku springer runt i samma världar vore det ju tokigt om de liksom aldrig stötte på varandra. Av den anledningen befinner de sig i parallella universum, olika versioner av samma värld, som du när som helst du vill kan hoppa emellan. För dig som spelat Birth By Sleep är systemet välbekant. Trots att du besöker världarna med vardera karaktär blir det inte repetitivt då Sora besöker en del av Disneyhandlingen, medan Riku en annan, vilket gör att de för det mesta vistas i olika omgivningar. Skillnaden ligger i att du har en tidsbegränsning i hur länge du får spela i en alternativ version innan spelet tvingar dig att spela i den andra. Det är ett intressant system, som dock inte är helt utan irritationsmoment. 

För när tiden tar slut blir du avbruten precis där du befunnit dig. Står du och bara har ett fåtal slag kvar på en boss får du vackert spela om den vid det senare skede när du är tillbaka. Fast då har den full hälsomätare igen. Och tro mig. Nog finns det kluriga bossar alltid. Nu har ingen boss i den här serien hållit mig lika ockuperad som Trickmaster eller Sephiroth från det första spelet, men visst bjuder Dream Drop Distance på otyg att svära över. Och nya kreativa ord lär du uppfinna när det äntligen börjar gå bra för dig och du förlorar genom att tiden tar slut. Bossarna i Kingdom Hearts är sällan några lätta historier. Knapphamrandet och skillsmejandet upphör med ens och istället kräver striderna taktik och finess (åtminstone av det slag att du bör flytta på dig mellan varven). Vissa av deras slagkombinationer är så där ”jag hatar dig”-härliga att de aldrig tycks ta slut. Dock underlättas bataljerna av det nya ”Flow”-systemet, som i princip låter dig bete dig som en ettrig liten Yoda på speed i sättet du kan studsa omkring på väggar, lyktstolpar och fiender. Hade du problem med kameramannens arbete innan Dream Drop Distance är det ingenting emot vad du kommer att ha efter. 

Den andra stora nyheten, som Nomura tagit rakt av från Final Fantasy XIII-2, är Dream Eaters, gosedjurssöta och livsfarliga djur som gör dig sällskap i striderna. De fiender du möter går numera att samla på och slåss med. Och det är lika beroendeframkallande här som det var i Final Fantasy XIII-2. Att springa runt och samla nödvändiga ingredienser för att skapa den där ponnyn med fladdermusvingar jag aldrig fick som barn blir snabbt ett sådant där inslag som får bra många timmar att försvinna. Monstren går att uppgradera, fotografera och misshandla med en högtryckstvätt. Med andra ord ett omedelbart substitut för alla oss som aldrig lyckats hålla en kaktus vid liv. 

Jag skulle till och med vilja gå så långt som att påstå att Dream Eaters är vad som ger spelet karaktär, något som jag kan tycka saknas i några av spelets Disneyvärldar. Dream Drop Distance är förvisso teknisk briljans och ett ständigt fyrverkeri av färger. Jag kan dock inte hjälpa att känna att omgivningar och miljöer emellertid känns lite sterila. Ta Ringaren i Notre Dame som exempel. I filmen är staden full av liv och rörelse men under samma scen i Dream Drop Distance är festivalen helt tom på människor. Visst är det Disney. Men det är Disney efter att alla kameror har stängts av och statisterna har gått hem. Ibland finns illusionen där och allt ser ut som tecknad film men lika ofta är världarna bara sämre upplagor av originalen. 

Kingdom Hearts 3D: Dream Drop Distance når aldrig riktigt lika högt som Birth By Sleep på grund av sin avsaknad av ordentligt driv i berättelsen. De många spelmässiga nyheterna gör dock Dream Drop Distance till en fröjd att spela. Bara att resa runt i de olika världarna, utforska hemligheter och samla erfarenhetspoäng under spelets läckra inramning transporterar mig nästan tillbaka till den gång då de enda som tycktes vara vakna om nätterna var jag och Sephiroth, som i sin tur visade sig ha bra mycket mer att bjuda på än Sin Harvest. 

När Dream Drop Distance är som allra bäst sitter jag och myser till Disneymagi, gapar och gormar över bossar som fuskar och önskar livet ur min elefantkudde. Stunder som dessa får det mig till och med att glömma att det jag spelar är en portabel sidohistoria. Spelets dalar får mig däremot att längta tillbaka till när handlingen inte bestod av mer än att leta efter kidnappade Disneyprinsessor, Sora förvandlades till en delfin i Den lilla Sjöjungfrun-världen och Kingdom Hearts kändes som den perfektaste av sagor. Pusselbitarna till den fulländande avslutningen är för stunden alldeles för utströdda bland de många sidospelen för att jag på riktigt ska våga drömma. Dream Drop Distance är ett steg i rätt riktning, det har själ men det är inte alltid som det bär med sig hjärta. En utmaning var det som lade grunden för min förälskelse. Frågan är, Tetsuya Nomura, om du antar min? Kan du göra Kingdom Hearts helt igen? 

012345678910