Nyheter Välj vecka...v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 53v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35

POKÈMON CONQUEST
(Nintendo DS)
Oscar Nygren

Det är inte helt lätt att föreställa sig hur diskussionen gick på Nintendos huvudkontor, när någon presenterade idén till vad som så småningom blev Pokémon Conquest. Spontant ser jag framför mig hur Miyamoto stirrar tomt över ett bord, med trötta ögon. Han skakar på huvudet. Satoru Iwata flyger ur sin stol: ”Pokémon i ett strategirollspel, som utspelar sig i historisk miljö?!” Det skallrar i konferensrummets glasdörrar när han fortsätter gasta om hur speldesignern som höll i pitchen inte visar någon som helst respekt för ett av företagets allra starkaste varumärken.

Så gick det förstås inte till, för vid det här laget har Pokémon Conquest redan smugit sig ut i butikshyllorna. Uppslaget är fortfarande märkligt – utanför Japan har rollspelsserien Nobunaga's Ambition sannolikt inte särskilt stor publik – men någon på Nintendo tilltalades tydligen av tanken på denna otippade crossover.

Det gjorde jag också. 

Sedan jag först hörde om den här korsbefruktningen har jag varit försiktigt optimistisk. Jag var en av många tioåringar som hängde på leksaksbutikernas lås när Pokémon gjorde entré på Gameboy strax innan millennieskiftet. Den där kärleken är till stor del intakt idag. Med över sexhundra olika monster att träna, alla unika till såväl utseende som förmågor och egenskaper, och en stabil sten-sax-påse-dynamik finns här ett underbart djup att dyka ner i. De stelbenta turordningsbaserade striderna framkallar dock allt fler ovälkomna gäspningar för varje ny installation och får mig att längta efter den där försenade revolutionen i serien. 

Ett gediget sidospår med en strategisk vinkel borde ha potential att skapa den där taktiskt spännande Pokémon-upplevelsen, som originalen spelmässigt inte fullt ut klarar av att leverera. Detta tomrum hoppades jag att Pokémon Conquest skulle fylla, med hjälp av en tydlig fokus på jättelika, spännande bataljer.

Mina första timmar som krigsherre i Japan lämnar mig dock besviken. Som nybliven ledare för en liten provins är mitt mål att ena alla stater i riket, vilket enligt sägnerna ska få en legendarisk pokémon att uppenbara sig. Så jag sätter igång och värvar krigare, fångar monster och samlar guld för att bli mäktig nog att invadera mina grannar på kartan. Spelet är indelat i två distinkta delar; en där jag får hantera mina tillgångar och avgöra vad mina enheter ska spendera sin närmaste månad med och en där jag får spela ut striderna. 

Det dröjer innan jag får tillgång till alla funktioner – till exempel kan jag inte fånga vilda pokémon förrän efter säkert fem timmar – och jag börjar snart längta efter större kontroll och svårare utmaningar. Jag blir dock väntande länge och jag märker knappt av när den sömniga inledningen tonar ut. Plötsligt har jag hunnit avverka en betydande del av äventyret och fortfarande har det inte uppstått någon spänning i striderna. De har bara blivit långsammare och mer utdragna. Inte heller suger rollspelsfixandet med min armé kvar mig i de lugna partierna. Att detaljstyra mitt land mellan striderna blir bara mer och mer omständligt, i takt med att jag utvidgar mitt rikes gränser. Snart känns det som att jag kastar bort min tid, när jag förbereder mig för nästa stora anfall – det tycks ändå räcka om jag tar med mig monster av rätt typ. Mer än så krävs det inte av min taktiska nerv. 

Där den lovande mixen mellan Pokémon och strategi tråkar ut mig i längden förvånas jag över hur väl titelns båda varumärken lyckas med att samsas under samma tak. Jag hade tidigare aldrig ens hört talas om Nobunaga's Ambition och föreställde mig att Nintendos fickmonster skulle fara illa av den långa tidsresan tillbaka det feodala Japan. Men mina fälttåg har knappt hunnit börja innan jag vant mig vid att se Pikachu och Charmander kommenderas av animesoldater i samurajmundering. De känns nästan lika hemma i den historiska inramningen, som de gör i sin mer futuristiska hemvärld. 

Faktum är att jag önskar att jag hade fått utforska platserna jag erövrar närmare. Det är synd att distansen till spelvärlden är så stor. Jag hade gärna strosat runt på städernas gator, gjort utflykter i vildmarken och verkligen fått uppleva detta annorlunda Pokémon-universum. Den chansen missar dock utvecklarna och jag får nöja mig med att titta på kartor över mitt rike och drömma mig ned på marknivå, till den härliga japansk-klingande musiken. 

Och för mig når Pokémon Conquest inte mycket längre än så. Under mitt äventyr väntar jag mig hela tiden att en värld av möjligheter och strategiskt djup just är på väg att öppna sig framför mig. Så jag fortsätter harva mig fram genom fältslag som aldrig blir särskilt spännande. Jag är nitisk när jag tar hand om mina krigare mellan striderna och ägnar timmar åt långtråkigt pillgöra, bara för att vara redo när stunden är inne. Men den kommer inte. Till slut tvingas jag acceptera att jag hoppats på för mycket från denna avstickare. 

För det är en bra idé, trots allt, att kombinera Pokémon med mer strategiska element. Men utvecklarna kastar bort all den potentialen. När jag stänger min DS sneglar jag bort mot mitt exemplar av Pokémon Black, som står i bokhyllan. Plötsligt framstår de där statiska gamla striderna som en oas av okomplicerad underhållning. När stridssystemet i ett strategirollspel inte lyckas roa mig mer än så, då är någonting uppenbart fel. 

012345678910