Nyheter Välj vecka...v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 53v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34

DEADLIGHT
(Xbox 360)
Tobias Söderlund

Jag tror det handlar om förväntningar.

När man vuxit upp i en tid där människor likt Jordan Mechner och Eric Chahi utamanat spelmediet, där Prince of Persia och Another World förändrat vårt sätt att se på spel och dess möjligheter att berätta något för oss, är det inte så underligt.

Det handlade om en ny form av realism, driven av ettor och nollor som i nya kombinationer fick våra digitala alter egon att bete sig som riktiga människor. Som placerade i främmande världar tog oss med på resor som vi över 20 år senare inte har släppt taget om.

Chahi ville aldrig skriva något på våra näsor. Det var vår upplevelse som stod i centrum, vår frihet att tolka intrycken lite så som vi ville. Att den ofrivillige protagonisten Lester var rödhårig handlade lika mycket om att en mörkhårig Chahi inte ville se sig själv dö på skärmen, om och om igen, som att färgen skapade en kontrast mot den mörka bakgrunden.

Att Deadlights Randall Wayne är som han är är för att det är så vår samtid har dikterat att en manlig hjälte i ett liknande sammanhang skall te sig.

En skäggig karlakarl som hatar mest allt och alla, bortsett från familjen som har är beredd att skydda in i döden. Med en röst så whiskeydrucken att dess rossel kan flytta berg. Till ytan känslokall, men under ytan självklart ett känslomässigt vrak.

Och de få flickor som tar utrymme i anspråk får antingen kulor placerade lämpligt i pannan, eller strippas på sina kläder av dominanskåta män som tycker om att titta på lite naken hud med en ytterst förnedrande attityd à la 28 dagar senare.

En film som Deadlight för övrigt tycks ha inspirerats lite väl mycket av.

Infektionen som sprider sig över världen och förvandlar de flesta levande ting till zombie-liknande varelser, här kallade för Skuggor.

De överlevandes strävan att ta sig till den falska trygheten, som här basuneras ut av en armé som kallar sig The New Law, vidare via resan ned under stadens gator.

Det var så den började gro på allvar, denna skeptiska känsla.

Deadlights hela existensberättigande bygger nämligen på sådant vi redan är bekanta med.

Vare sig det handlar om dess faktiska gameplay, lånat direkt från Another World och Flashback, huvudkaraktären modellerad efter den namnlöse mannen Viggo Mortensen porträtterar i The Road eller det allt annat än sparsamt kommersiellt nyttjade zombie-tema Deadlights apokalyptiska 80-tal har doppats i.

Till och med den visuella inramningen går att beskriva så enkelt som den man finner i Shadow Complex korsbefruktad med Limbos silhuett-komplex.

Det här hade inte behövt vara ett problem ifall Deadlight hade levererat något som engagerar mer än korta stunder.

Må så vara att det är svårt att nämnvärt kritisera hantverket i sig. Visst har vi ett par tröstlösa buggar – där knapptryck slutar registreras ordentligt i spelets absolut mest intensiva skede – som leder till otaliga omotiverade dödsfall och ett stegrande ogillande gentemot några just lite för långa laddningstider. Men det är svårt att värja sig mot all den kärlek som lagts ned i alla små detaljer.

Små Game & Watch-inspirerade handhållna konsoler att spela på. Saker som konstant händer där i bakgrunden som skapar en känsla av en klart mer levande värld.

Men med hänsyn till att vi har att göra med en resa som inte är mycket mer än två timmar lång krävs det mer än ett fåtal scener av briljans – Waynes hallucinationer som manifesterar den faktiska storleken av den outtalade rädsla han bär inom sig är stundtals så mäktiga att handkontrollen faller ned i knät tillsammans med hakan – för att Deadlight skall nå någon högre grad av relevans.

Och det finns dessutom en påtaglig obalans i tempot, där annars så simpla pussel som banar väg för ett skönt flyt övergår till otydliga bromsklossar som känns lika malplacerade som dåligt designade inslag av sämsta trial and error-slag.

Inte ens spelets uppmuntran att undvika konfrontation med Skuggorna håller tätt då det är svårt att inte bli övermannad av deras omfattande antal. Inom kort har man både en yxa och pistol till hands, men de räcker inte alltid till för att hålla situationen i shack.

Deadlight lever helt enkelt inte upp till de, möjligen lite för högt, ställda förväntningarna trots det oerhört stabila fundament spelet står på.

Den stora skillnaden mellan Another World och Deadlight är att förstnämnda spel hade en vilja att driva mediet framåt och låta upplevelsen primärt vara spelarens, där Deadlight inte vill mycket annat än att hylla dåtiden med hjälp av samtidens teknik och attityd – hur stereotyp, styrd och således förutsägbar den än må vara.

Vi kommer inte minnas Deadlight om 20 år.

Inte ens om en månad. 

012345678910