PROJECT ZERO 2: WII EDITION
(Wii)
Oscar Nygren
Jag har haft en fråga på tungan ända sedan jag först hörde att en nyversion av Project Zero 2: Crimson Butterfly var på gång till Wii. Den förföljer mig än. När jag trevar mig fram genom denna uppdaterade spökhistoria kommer jag ibland på mig själv med att vilja ropa ut i vardagsrummet:
Varför?
Tecmos nio år gamla skräckpärla var fantastisk redan från början. Den är inte ful eller täckt av fläckar att putsa bort. Samma sak kan däremot inte sägas om seriens två år äldre första del. Varför inte ta sig an den med pigga 10-talsögon istället? Där finns gott om kvaliteter värda att damma av. Men det är alltså inte Himuro Mansion jag har besökt åter under sommaren, utan istället den försvunna japanska by som agerar skådeplats för seriens andra del.
Tvillingsystrarna Mio och Mayu finner sig fångna där genom mystiska omständigheter och de snärjs snart in i den dimmiga byns dunkla förflutna. För att hitta en utväg tvingas flickorna allt längre in i samhället och deras närvaro tycks få andarna från forna invånare att vakna till liv. De hittar en gammal kamera med övernaturliga krafter och i husen finns böcker och anteckningar som redogör för byns märkliga religion och morbida traditioner. De talar om obskyra och blodiga ritualer, i vilka unga tvillingar lär ha spelat huvudroller. Och för varje steg systrarna tar får platsen och dess andar ett fastare grepp om dem.
Det mesta är sig med andra ord likt i Minakami Village. Bortsett från det trasiga spelläget Haunted House och att grafiken gjorts om i en mörkare ton är det svårt att alls urskilja några betydande skillnader från förlagan. Har man Crimson Butterfly i färskt minne kan man avancera nästan på autopilot, då husen och gatorna är oförändrade. De snålt tilltagna nyheterna finns främst i detaljerna. Några filmsekvenser är nya, ibland hittar jag en lins till kameran som jag inte känner igen och när Mio plockar upp föremål måste jag hålla inne en knapp för att få henne att sträcka fram armen. Det är läskigt nästan varje gång.
Men bristen på nytt innehåll gör mig otålig och när jag ställs inför äventyrets första illvilliga gast förstår jag att denna nyversion aldrig kommer att nå upp till originalets höjder. Project Zero-spelen har alltid bjudit på sin genres kanske allra bästa strider. Att försvara sig med hjälp av en kamera är stundtals genialiskt roligt. Där jag på Silent Hills gator stelbent försöker springa ifrån monstren i dimman vill jag i Project Zero dröja kvar för att fånga varenda spöke på bild. Men inte i den här installationen.
Rörelsekontrollerna till Wii gör det omöjligt att uppskatta spelets stridssystem. Jag famlar efter en andra analogspak som jag vet inte existerar. Istället får jag luta wiimoten för att sikta med kameran. Det fungerar utomordentligt illa. I stressiga situationer känner jag mig komplett försvarslös och när ett spöke anfaller måste jag skaka kontrollerna för att ta mig loss. Det är, som alltid, fruktansvärt irriterande. Till slut inser jag att jag står inför ett val; antingen får jag finna mig i att dö otrevligt ofta eller så får jag sluta upp med att försöka ta bra fotografier och istället fegspela. Båda alternativen tilltalar mig föga.
Det hade emellertid varit lätt att rädda Project Zero 2: Wii Edition. Lösningen, som Tecmo (likt alltför många Wii-utvecklare) valt att blunda för, stavas Classic Controller. Denna enkla åtgärd hade kunnat lyfta hela upplevelsen till en nivå värdig originalet. När jag begränsas till lynniga rörelsekontroller skulle det dock inte ens spela någon roll om detta faktiskt var den omarbetade version av seriens första del, som jag så gärna hade velat se. Till och med det spelet var bättre än såhär för elva år sedan. Jag kan faktiskt bara tänka mig ett fall i vilket jag hade övervägt att acceptera den bristfälliga kontrollen. Det vore om den japan-exklusiva fyran, Mask of the Lunar Eclipse, hade lanserats här, eftersom den led av dessa olyckliga missbildningar redan från födseln.
Istället sitter jag alltså i soffan och skriker åt ett spel som egentligen förtjänar bättre. Som är bättre! Tecmo har, med hjälp av en trubbig Wii Remote, stuckit fula hål i sin skräckklassiker och de friska fläktarna är för få och den mörka nya grafiken inte vacker nog för att kunna spackla över de gapande såren.
Resultatet är ett haltande spel – en besegrad hjälte som desperat försöker mobilisera sin styrka för att fäkta mot utvecklarnas oömma behandling. Stundtals blixtrar äventyret till med förnyad kraft, men för det mesta är det tydligt att detta är en fin upplevelse som blivit stympad. Mycket av det som var bra i Crimson Butterfly är bra även här, men rörelsekontrollerna gör den här versionen poänglös. Jag kan bara rekommendera den till Fatal Frame-puritaner och skräckälskare som saknar möjlighet att spela det överlägsna originalet till PlayStation 2 eller Xbox.
012345678910
![[rolleyes]](/gfx/smilies/rolleyes.gif){kind=small}
Sommarregn • 23 aug 2012 0q