Nyheter Välj vecka...v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 53v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35

NEW SUPER MARIO BROS 2
(3DS)
Oskar Skog

New Super Mario Bros 2 är det femte Mario-spelet som Nintendo har släppt till sina bärbara konsoler sedan Super Mario Land till Game Boy i slutet av 80-talet.

(Och, nej, vi räknar inte Wario Land: Super Mario Land 3 eller alla konverteringar från andra plattformar.)

Så hur kan jag vara så trött på Mario?

Kanske för att tre av dem har kommit de senaste sex åren. 

Kanske för att Mario har varit med i över 200 spel sedan han skapades och att han är exakt samma karaktär idag som han var den första gången vi såg honom. Och trots att New Super Mario Bros 2 bara är det tredje spelet i New-serien känns det inte det minsta nytt.

Kanske för att Mario är som Volvo.

(Enligt ryktet händer något om man spelar ”ba ba, ba ba ba ba ba ba ba ba ba baaaa ba ba ba ba ba, ba, baaaaa ba, ba, ba ba ba baa ba baa baa baa” på tutan i 1985 års modell av Volvos 240-serie men det har aldrig bekräftats och PG Gyllenhammar håller tyst.)

Trygg och osexig. Pålitlig och snäll.

Livet för män med mustasch. Fråga vem som helst.

(Det enda kända undantaget är Christer Pettersson, men han rakade senare av sig mustaschen.)

New Super Mario Bros 2 är alltså ett sidoscrollande plattformsspel där Bowser kidnappar prinsessan. Mario, pålitlig och snäll som han är, ska rädda henne. Han springer (allra mest) från vänster till höger för att göra det. 

Om man spelar det här för att slå Bowser, utan att bry sig om att hitta hemligheter och ta alla stjärnmynt, är det en resa som är över på en eftermiddag. 

Det är, som i de flesta Mario-spel, när man börjar leta efter nya vägar, nya sätt att ta sig genom banorna och öppna spelets hemligheter som Nintendos bandesign börjar lysa. Det är i den barnsliga nyfikenheten (eller i OCD-behovet av att pröva ALLA rör) som man förstår varför Mario är starkare än alla andra plattformshjältar och varför han överlever när andra dör.

Mario har byggt sin karriär på liken av Sonic och hans vänner.

Det inslag som Nintendo valt att fokusera på, att man ska samla en miljon mynt i spelet, är ingenting som egentligen betyder något för varken spel- eller bandesign. Det blir ett sekundärt mål för de som vill fortsätta spela efter att man hittat allt annat. 

Om man spelar banorna för att maximera antalet mynt genom att dra nytta av guldringar, gyllene guldklot och guldklossarna öppnar också banorna upp sig och spelet blir en större upplevelse än om man bara fokuserar på den (relativt) enkla uppgiften att rädda prinsessan.

Men jag hade hoppats på någonting mer.

Jag hoppades på att det här skulle visa sig vara en originberättelse för Wario. Ett sorts Wario Begins.

När Mario samlat en miljon mynt skulle något gått sönder inom honom. Han skulle börjat älska de hemska pengarna, tanken på dem, vilja ha mer och mer, men eftersom han samtidigt är kommunist (han har gett alla pengar han samlat genom sina spel till staten och han har gjort det med den glädje som bara kan komma genom tvång) skulle hans nya kapitalistiska personlighet skapa en sådan konlikt i honom att en ny personlighet skulle födas och slitas från honom och skapa Wario. Ett fysiskt manifisterande av hans begär.

Det hade varit fantastiskt.

Nu ska jag rädda prinsessan och allt är precis som vanligt igen.

Kanske är det för att allt är så bekant från tidigare spel i New-serien, men det känns som om det här spelet är lite tomt på innehåll. Som om Nintendo också är lite trötta på Mario och inte riktigt bestämt sig för vad de ska göra med honom i New-serien. Men eftersom den säljer så extremt bra är det svårt för dem att släppa taget och istället förlitar de sig på det klassiska förhållningssättet ”det är sen gammalt” för att motivera varför något är som det är och hur argumenterar man mot det?

Så det är med en ständig känsla av déjà vu man tar sig genom världarna. Inte bara från alla tidigare Mario-spel, utan också från varje tidigare värld i spelet. Det följer en mall i upplägget som gör att varje värld innehåller, mer eller mindre, exakt samma mönster. 

(Och det har aldrig funnits en bra isvärld i något plattformsspel någonsin.)

Sedan upptäcker man Coin Rush Mode där man ska ta sig genom tre slumpmässigt utvalda banor från spelet och lyckas samla så många mynt som möjligt. Det är ett fantastiskt spelläge (och det är också här vi kommer att få se Nintendo släppa nytt material till spelet) som ger ett mervärde. Och om bara Nintendo fattat internet tillräckligt mycket skulle de lagt till onlinelistor i det här spelläget. Då hade det varit ett nytt beroende. Nu får vi Street Pass. Det blir lite som att ha highscore på den bästa arkadmaskinen någonsin men eftersom den står hemma hos dig är det inte så många andra som spelar på den och vad är det då värt?

(På samma sätt borde naturligtvis co-op i spelet fungera över internet och inte kräva att man har någon annan i rummet med en 3DS och ett exemplar av spelet.)

New Super Mario Bros 2 är inte lika intressant som Super Mario 3D Land (vilket naturligtvis inte är särskilt lätt då Super Mario 3D Land är det bästa plattformsspelet som Mario varit med i) och det känns som om det nya spelet (och vi) hade mått bra av att vänta ett år till medan Nintendo samlade nya idéer och inspiration.

Men då hade inte Nintendo fått en miljon nya mynt nu.

Om du letar efter ett bärbart Mario är det Super Mario 3D Land som du ska köpa. Det gör något nytt, känns spännande, det använder faktiskt 3D-effekten (som inte gör någon skillnad i det här spelet) och är nära nog perfekt utformat för formatet.

New Super Mario Bros 2 är roligt, men du vet exakt hur det börjar, hur det slutar och precis allt som händer däremellan innan du ens startat det. 

Du har spelat det här sedan du var barn. Egentligen oavsett om du är född 1980 och började med NES eller om du föddes 2000 och Nintendo DS var din första konsol. 

012345678910