PAPO & YO
(PS3)
Joakim Kilman
De flesta kan nog relatera till den otrygghet som alkohol i kombination med föräldrar leder till för barn. Även om de inte blir våldsamma, vilket ändå få blir, så är det fortfarande obehagligt för många barn att se personlighetsförändringen.
Vander Caballero har tagit fasta på detta i sitt självbiografiska spel Papo & Yo. Det handlar om hur man ska kunna hantera att den som ska stå en närmast är den som gör en mest ont. Det handlar om att växa upp med en missbrukande och våldsam far. Det är just som självbiografiskt experiment Papo & Yo är intressant. Att någon vill berätta om, och försöka sätta fingret på, sina känslor och upplevelser i spelform är inget vi ser dagligdags i spelvärlden.
Därför är det synd att Papo & Yo inte är fullt så lyckat som det borde vara. Att spelet är övertydligt stör mig inte. Jag ser det som ett barnspel för vuxna. Det är metaforer sedda genom ett barns febriga fantasier. Jag kan inte låta bli att jämföra med Spike Jonzes mästerliga filmversion av Till vildingarnas land, som har lite av samma konsekventa barnperspektiv.
Papo & Yo har även samma sorts magiska realism som man kan se i Jonzes film. Spelet andas lätt av Gabriel Garcia Marquez litterära utsvävingar, och audiovisuellt har det en tydlig sydamerikansk estetik. Spelet utspelar sig i en magisk version av en brasiliansk favela (som vi nyligen såg i ett helt annat sammanhang i Max Payne 3). I den här miljön får vi följa pojken Quico, hans robotvän Lula, en mystisk flicka som både hjälper och retas med Quico – och så klart monstret.
Spelmekaniskt är Papo & Yo ett pusselspel, med vissa plattformshoppande inslag. Pusslen är enkla, och fungerar bäst när de är visuellt hänförande, som när man staplar hus på varandra, eller rider på en tusenfoting gjord av byggnader. I övrigt är pusslen mest utfyllnad, tyvärr.
Papo & Yo är ett spel som hade vunnit på att tona ner det spelmässiga, likt Journey, eftersom det uppenbarligen inte funnits nog med bra pusselidéer för ett helt spel. Även plattformshoppandet kan ibland irritera, eftersom kontrollen är en aning sladdrig.
Spelets allra största problem har dock att göra med relationen mellan pojken, Quico, och hans monster. Om Minority hade skippat en del pussel till förmån för sekvenser där vi interagerar med monstret på andra sätt än slänger nötter åt honom, så hade tematiken blivit emotionellt starkare. Visst kan vi sparka boll med monstret, men det är för lite av den varan. Som spelare får vi aldrig på allvar någon chans att skapa ett band till det. Och det är en stor miss.
Det andra stora problemet är våldet. När monstret äter grodor blir det ursinnigt och börjar jaga Quico. Det här borde vara skräckinjagande och obehagligt, och till viss del är det också så. Men i längden, särskilt mot slutet, blir det mest bara irriterande på grund av bitvis bristande nivådesign och kontrollproblem. Våldet går från att handla om någonting viktigt till att vara ett milt störningsmoment i ett spel.
Med andra ord så är Papo & Yo inget tekniskt mästerverk. Grafiken är dock bitvis riktigt vacker, trots att den är relativt primitiv. Särskilt mot slutet, i en sekvens där omvärlden tycks rämna fullständigt, är det väldigt effektivt.
Jag skrev tidigare att jag ser på Papo & Yo som ett barnspel för vuxna. Det är kanske inget spel som barn kan spela på egen hand och förstå, men jag ser det som att spelet främst vänder sig till lite äldre barn, att spela tillsammans med någon vuxen. För en vuxen kan metaforerna te sig lite väl uppenbara, och slutet är inte det klimax som utvecklarna kanske velat, eftersom alla de förklaringar som kommer där är uppenbara från första bildrutan ändå.
Med det inte sagt att metaforerna och tematiken inte fungerar. Det gör de. Men det är inte på Gabriel Garcia Marquez-nivåer, direkt. Spelet lämnar mig med en uppgivet vemodig känsla, vilket känns märkvärdigt passande.
Det gör ont i ett barn att se sina föräldrar fara illa. Och det är där smärtpunkten i Papo & Yo ändå finns. Hur mycket smärta de som står en närmast än orsakar en så finns där alltid något som gör såren än djupare. Medkänslan, och inte minst skulden över att inget kunna göra för att bota eller trösta. Att man inte räcker till.
012345678910
helvete • 28 aug 2012 1q
spelet verkar intressant