TOKYO JUNGLE
(PS3)
Oskar Skog
Det är som att vara ett litet barn igen.
Jag är i videobutiken med min mamma. Det är i början på 80-talet. Vi ska hyra Moviebox. Mamma tror inte att VHS-bandspelare är en bra grej så vi har ingen hemma. Hon är pedagog.
Jag går bland hyllorna och letar. En halvtimme senare är jag färdig, jag har valt filmer beroende på hur häftiga omslagen är.
Minns ni vad som var häftigt när man var 10 år? Det är i den här åldern många börjar lyssna på hårdrock bara för omslagens skull.
Mamma skriker lite när hon ser filmerna jag valt och leder mig till barnfilmsavdelningen istället.
Så här är Tokyo Jungle. Som mamma.
I det här spelet finns det massor av djur. Krokodiler, kycklingar, lejon, schimpanser och dinosaurier är några av dem.
Och så tvingas man välja mellan att vara en liten ful hund eller en hjort när man startar spelet.
Som att köpa ett Metal Gear Solid-spel och upptäcka att man måste spela som Raiden.
I Tokyo Jungle handlar det om att överleva. Som kött- eller växtätande djur går man runt i staden och letar mat. Man smyger undan farliga rovdjur och attackerar de som är mindre. Eller äter något grönt, om man är sådan. Man hittar en partner och får barn och gör om samma sak ad infinitum.
Här är Tokyo Jungle på många sätt fantastiskt. Att upptäcka världen och hur den fungerar är intressant, fullt av ögonblick och möten man kommer att minnas och det är fulsnyggt på ett sådant där sätt att det uppstår komik i olika situationer.
Den typen av spel vi en gång älskade Japan (och PS2) för.
Men speldesignen är så trasig att den (nästan) dödar allt det som spelet bygger upp.
För att låsa upp kapitel i äventyrskampanjen måste man spela överlevnadsläget och hoppa fram och tillbaka mellan de två delarna. Problemet är att äventyrsdelen hela tiden känns som en tutorial. Som en övning inför överlevnadsläget.
Som man redan spelar. Som man redan behärskar.
Att de valt att låsa så många djur är också dumt. Om man klarar av att spela Tokyo Jungle med en liten ful hund kommer man inte plötsligt att hitta mer utmaning i att spela som en dinosaurie. Hade man haft möjligheten att fritt välja djur, att hoppa mellan dem och se hur de passade in i världen skulle det varit mycket bättre.
Repetitionen blir så stor att det inte hjälper att nynna på Destiny's Childs "Survivor" för att bryta tristessen. Är jobbet tråkigt spelar det ingen roll hur bootylicious man själv är. Vilket leder till att Tokyo Jungle blir en upplevelse där belöningen aldrig riktigt känns värd besväret.
Som att hyra en dum tecknad barnfilm och upptäcka att bandet inte är tillbakaspolat när man kommer hem.
Man gör något annat istället.
Som jag: då och nu.
012345678910
Fröken Keke • 14 sep 2012 0q