Nyheter Välj vecka...v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 53v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34

TEKKEN TAG TOURNAMENT 2
(360 (testat), PS3)
Elin Ekberg

Vi behöver prata Dark Souls, From Softwares minst sagt svårtillgängliga fantasyepos. I de mörka själarnas land möter vi inte ett gränssnitt som håller oss i handen. Att sänka garden, ens för en stund, är detsamma som att få huvudet avklyvet. Dark Souls, eller ”de små framstegens” spel, är en form av självskadebeteende. Belöningen, den som väntar efter att du satt ner foten på nyvunnen och outforskad mark, är precis lika omättlig. Segerns sötma får oss att kännas oss oövervinnliga. 

Tekken Tag Tournament 2 är Dark Souls fast för fightingspelsentusiasterna. Åtminstone sett ur en icke fightingspelsentusiasts ögon. En gång i tiden handlade spel enbart om just den här känslan – att verkligen besegra spelet och det utan att utvecklarna pekar åt vilket håll du ska gå. Det inte särskilt lättillgängliga gränssnittet lurar säkerligen nybörjaren till att hoppa in i slagsmålsarenorna på en gång. Men liksom alla de vägar som leder dig fel i Dark Souls blir konsekvensen alltid densamma, total förödmjukelse. Tekken Tag Tournament 2 är inte ett lätt spel. Redan ett par nivåer upp är det datastyrda motståndet så där pass härligt drygt att det kan sätta igång en ström av aldrig sinande slagkombinationer som till synes är helt omöjliga att ta sig ur. 

Märk att jag säger ”till synes” och minns att intrycket kommer ifrån en som brukar skryta om att hon är jävligt bra på Soul Calibur, men strategiskt valt den där delen till den där konsolen som ingen har idag när det är upp till bevis. För oss som generellt inte slukar genren, men som ändå har fem titlar hemma i hyllan, introduceras ”Fight Labs”, ett sorts träningsläge för den ovane. Här står det visserligen ganska klart att steget från ”tryck framåt för att gå framåt… har du förstått? Vill du testa igen?” till att gå segrande ur dusten mot slutbossen är en bra bit att gå. Mindre sömndrucket hade det varit om möjligheten funnits att kunna hoppa över ett eller två snäpp. Berättelsen om den lilla roboten är charmig dock och att navigera förbi minor samtidigt som Bengt ifrån grillen står och lubbar missiler emot dig fungerar vilken söndag som helst. 

Precis som i fallet med Marvel vs. Capcom 3 väljer du två kämpar när du ska slåss. Det går att spela som en, vilket ger dig något bättre stats, men motståndet kommer fortfarande att använda två. Tag-funktionen fungerar lika ypperligt som i Capcoms fyverkerifrosseri och känslan av att få till en särskild slående slagkombo för att i slutändan avsluta matchen med båda dina kämpar på banan är av slaget att du kommer titta runt i rummet i besvikelse över att ingen sitter där i beundran. 

Trots det stora antalet karaktärer att välja mellan är balansen emellan dem god. Här finns inga fuskiga katter som alltid tar hem segern, som det finns i Blazblue, varpå bordsgrannen din hellre ställer sig ute i köket än fortsätter att spela med dig. Den brokiga skaran består idag av allt från dinosaurier, änglar, troll, cyborgs från framtiden och svensken Lars. Och vill du så går det alldeles utmärkt att spöka ut ditt val ytterligare i affären där allt från frisyrer till klänningar kan justeras. Samt, om du har den läggningen, förvandla ditt alter ego till en Power Ranger. Pengar får du ifrån matcherna och blir snart ett sådant där tidsfördriv som låter sluka mer tid än vad du är villig att erkänna för umgängeskretsen en fredagskväll. Vill du att din vita ryttare ska hålla i en maskrosblomma? Inga problem. Går det dåligt kan du alltid skylla på blomman sedan.

Visuellt är mycket sig likt. Publik ser, liksom alla sportspel överlag, ut som att de klistrats dit av någon Little Big Planet-fantast. Inför varje match trycker utvecklaren upp vad som ser ut som fuktskadade Ken-dockor i ansiktet på mig, vilket på tu man hand får mig att undra vilken konsolgeneration som kommer att få den här genren att imponera rent grafiskt. Att Tekken Tag Tournament 2 släpps i slutet av maskinens livstid är inget som direkt gör sig påmint även om det som bjuds absolut är funktionellt. Matcherna är smidiga och det går undan i bästa fall. De skinande rustningarna i Soul Calibur 5 (det här är inte ett erkännande att jag sitter hemma och nöter det också, så ni vet), Namcos andra paradittitel, känns allt för avlägset när jag misstänker att till och med de med fetisch för naken hud kommer att vilja klä på sina karaktärer. 

Som Nintendo brukar upprepa är teknik förstås inte allt. Som mest underhållande blir det när jag möter mänskligt motstånd och ges möjligheten att kittla soffgrannen i nacken (visst tillåtet). Tekken har alltid fungerat ypperligt väl för hemmakvällar oavsett antalet gäster och Tekken Tag Tournament 2 är inte det svarta fåret i det här sammanhanget. Jag vet inte hur många gånger jag suttit och samtalat med en person som själv anser sig för cool för tv-spel, men som ändå efter flertalet minuter avslöjar att Tekken är hur kul som helst. Det är lite som i fallet med Angry Birds – alla spelar det, men ingen titulerar sig själv spelare. Hemma i soffan är Tekken den där serien som alla kan roas av. Buttonsmashing som begrepp föddes antagligen här, någonstans bland kladdiga chipsfingrar och gott sällskap.

På så vis fungerar Tekken Tag Tournament 2 som vilket sällskapsspel som helst. Karaktärerna på skärmen gör ”saker” utan att du för den sakens skull behöver ha någon koll vilka knappar du trycker på. För den som vaggas in i falskt mod väntar onlineläget. Det är förstås inte lika kul att inte kunna sitta och göra grimaser åt din motståndare på plats, men anser du att du har vad som krävs för att slå igenom internationellt kan du testa ifall det blir en krock av verklighetsuppfattningar eller inte. Namco har satsat helhjärtat på sitt community under utvecklandet av Tekken World Federation där fans kan träffas, utbyta erfarenheter samt se över statistik. Framtida turneringar utlovas, men också nya utmaningar vilket för den uppkopplade i alla fall kan ses som en morot. 

Gränssnittet i Tekken Tag Tournament 2 innebär att ansvaret att göra någonting av utmaningen är upp till dig. Det innehåller timmar av ren frustration när ingenting går som du vill. Gradvis märker du dock att du tar dig en rond längre för var gång, en kombo efter en annan börjar fastna och så sitter du sedan där och ler stort åt avslutningssekvensen. En gång i tiden handlade spel enbart om just den här känslan, den som får oss att känna oss oövervinnliga.

Och till skillnad mot Soul Calibur 5 finns här inte mycket till kampanj för den ensamme spelaren. 

Det är därför som vi behöver prata Dark Souls. 

012345678910