ONE PIECE: PIRATE WARRIORS
(PS3)
Benny Holmström
Hej. Jag heter Benny Holmström och jag är Loading-redaktionens självutnämnda animeexpert. Jag har slutfört över 250 titlar och anser mig ha rätt bred kunskap i ämnet.
Ändå har jag aldrig sett One Piece. Konstigt, jag vet. One Piece är ett gigantiskt fenomen i Japan och har till och med lyckats penetrera det popkulturella medvetandet i väst. Men jag är lite rädd för evighetslånga serier fullproppade med fillers (One Piece är uppe i över femhundra halvtimmesavsnitt) och känner att jag hellre spenderar min tid på mer fokuserade upplevelser.
Så jag vågar påstå att mitt perspektiv är rätt unikt – jag är insatt i det som One Piece är och vill vara (shōnen!) men jag har ändå aldrig sett serien, eller ens läst mangan. Det här kommer dock att ändras illa kvickt. One Piece: Pirate Warriors har gett mig blodad tand.
Spelet handlar om den energiske ynglingen Monkey D. Luffy och hans strävan efter att bli piraternas kung. För att uppnå sitt mål måste han slå karismatiska skurkar i ansiktet med gigantiska gumminävar. Luffy är nämligen gjord av gummi (han åt en konstig frukt när han var liten) vilket gör striderna väldigt spektakulära. Spelet är en Dynasty Warriors-klon (inte för att jag någonsin spelat Dynasty Warriors, men ändå) vilket innebär gigantiska strider med hundratals deltagare. Det handlar mycket om crowd control, om att cirkla runt motståndarna, samla ihop dem i en klunga och slutligen släppa loss en superattack som utrotar mindre samhällen.
One Piece: Pirate Warriors är överdrivet på det där sättet som bara japanerna kan komma undan med. Karaktärsdesignen pendlar mellan gullig och fruktansvärd, och röstskådespelarna (bara japanska här, kids!) sprudlar av energi när de skriker namnet på sina superattacker. Luffys besättning är en brokig skara av mer eller mindre udda individer, som renhumanoiden Chopper, transvestiten Bon Clay och skelettet Brook (som älskar att påpeka att han faktiskt är död). Alla mer eller mindre älskvärda på sitt eget lilla vis.
Det är här behållningen i spelet finns – i källmaterialet. För själva spelmomenten är inget att hurra över. Striderna saknar precision och plattformssekvenserna består mestadels av frustrerande QTE-hamrande (utvecklarna ska dock ha en eloge för att man faktiskt kan hoppa över dessa partier om man vill). Nivåerna blir snabbt monotona när samma spelmoment repeteras om och om igen.
Bossarna är förvisso alltid underhållande att möta, men det har mer med inramningen att göra än den faktiska spelmekaniken. Det är också festligt att man får spela som andra karaktärer mellan varven (var och en av dem tillägnas också en kort sidokampanj som återanvänder miljöer från huvudäventyret) men striderna känns ändå alltför likartade i längden.
Ungefär här skulle det kännas tryggt att påstå att One Piece: Pirate Warriors är "för fansen" och sätta punkt. Men grejen är ju att jag inte är ett One Piece-fan, och ändå har jag roligt när jag spelar. Förvisso är handlingen superkomprimerad, men WTF-faktorn är desto högre när sinnessjuka personligheter introduceras på rullande band utan någon synlig logik. Dessutom är grafiken väldigt fin – färgerna och miljöerna påminner ofta om ett högupplöst The Legend of Zelda: The Wind Waker – och mellansekvenserna är alltid ett nöje att titta på. Ibland blir jag till och med lite rörd av handlingens mer dramatiska avsnitt, men det tillskriver jag nog min animeknarkande hjärna istället för genuint välutförd dramaturgi.
Om du uppskattar den japanska shõnen-kulturen är One Piece: Pirate Warriors väl värt en titt. Men om du spyr lite i munnen vid blotta åsynen av skrikande småpojkar och powerlevels över 9000 gör du bäst i att leta någon annanstans. One Piece: Pirate Warriors står och faller med ditt intresse för källmaterialet. Något spelmekaniskt under är det inte tal om.
012345678910

















Roronoa • 24 sep 2012 0q