Nyheter Välj vecka...v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 53v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35

BORDERLANDS 2
(PS3, 360, Windows)
Oscar Nygren

Jag minns första gången jag hörde talas om Duke Nukem Forever. Kanske var jag sju och sanningshalten i informationen jag tog del av var sannolikt blaskig och utspädd. Som bäst. I Dukes nästa spel skulle det, enligt min kompis storebror, finnas över fyrtio olika vapen. Det var fyra gånger så många som i Doom och Quake och med hjälp av mycket enkel matematik kunde mitt sjuåriga jag således räkna ut att Forever skulle bli fyra gånger bättre än dessa klassiker. Minst.

Mycket var mer och bättre, såklart, och det skulle dröja tills 2002 innan Halo med nästan brutal tydlighet bevisade för mig felaktigheten i detta räknesätt. Men som sjuåring hade jag förmodligen svimmat (eller börjat brinna) vid blotta tanken på det spel som skulle släppas över tio år senare (och före Duke Nukem Forever, märk väl) och som vi idag känner som Borderlands.

Med Borderlands omfamnade Gearbox många av de designmässiga värderingar jag förvarade närmast hjärtat som liten. Det var jättelikt, uppkäftigt och bjöd på en ändlös rad av pistoler, gevär och kanoner.

När jag åter ikläder mig rollen som en vault hunter i del två förstår jag genast att utvecklarna inte har vikt många centimeter från det inslagna spåret. På så gott som alla punkter är detta en naturlig fortsättning på originalet. Under inledningstimmarna tyder det mesta på att upphovsmännen i snart tre år levt med ett enkelt mantra tatuerat bakom ögonlocken. Varje blinkning har påmint dem om målet för deras tvåa: Större och snyggare!

Och sanningen är att jag ganska snart blir orolig över detta intryck. Någonstans i bakhuvudet skaver den där gamla Bungie-lärdomen obekvämt mot vad Borderlands 2 uppvisar under sina första timmar. Planeten Pandoras tecknade snölandskap är magiska och det råder ingen tvekan om att detta är en avsevärt mer påkostad produkt än föregångaren. Men när jag hämtat mig från de första intrycken av den vackra grafiken börjar jag urskilja allt fler rester från det första spelets fulare sidor. Striderna känns lätt stela och har fortfarande svårt att mäta sig med de bästa renodlade FPS-spelen och det dröjer flera nivåer innan jag får börja använda min karaktärs specialförmågor. Dessutom är inledningen linjär och tvingar mig igenom ett par utdragna och oinspirerade uppdrag.

Jag känner hur det börjar bli svårt att undertrycka en gäspning. Då skärper sig Gearbox. Som om de tagit en laddningsskärms välbehövlig timeout får upplevelsen plötsligt nytt liv och blir spännande och engagerande. Det är när jag kliver genom portarna till rebellstaden Sanctuary som allting förändras och de riktigt betydande skillnaderna från föregångaren börjar uppenbara sig. Borderlands var ett till stor del ganska tomt och dött spel. Påfallande ofta interagerade man med spelvärlden genom anslagstavlor och datorskärmar. I uppföljaren är gatorna fulla av människor. Statisterna pratar strunt och kittlar fram ett skratt eller två. Här finns också en hel bunt affärer och saker att titta på och förundras över. Men framförallt träffar jag här massor av biroller i handlingen, som genomgående visar sig vara både välskriva och välspelade. Och alla tycks ha någonting som de behöver hjälp med.

Om man skulle bestämma sig för att rusa igenom äventyret utan att ta sig an de många sidouppdrag som man bombarderas med av vänner och ovänner på Pandora, skulle man gå miste om flera av det här spelets allra starkaste ögonblick. Efter över 15 timmar med Borderlands 2 har jag fortfarande inte stött på en enda sidosyssla som framstått som dussinartad eller oinspirerad. Varje uppdrag tycks bjuda på någonting unikt, i form av en häftig boss, en rolig referens eller bara en spännande ny inblick i spelvärlden och dess invånares liv. Det känns verkligen som att det finns någonting värt att upptäcka i vartenda hörn av Pandoras vidsträckta landskap den här gången. 

Under de följande timmarna börjar allt fler spelmoment lysa starkare. Vapnen jag hittar blir mer och mer intressanta och jag låser i stadig takt upp nya förmågor som gör min karaktär mer specialiserad. Snart börjar det också dyka upp nya påhittiga fiender som kräver att jag tänker om. Allt detta bidrar till att striderna känns mycket roligare och snart har de nästan helt skakat av sig den där obekväma stelheten.

Men helt fläckfri är inte denna uppföljare, även sedan Gearbox blivit varma i kläderna. Stundtals kan rollspelsinslagen skära sig fult med FPS-inramningen, framförallt på grund av hur stor betydelse spelarens level har för utmaningsnivån. När jag springer genom en plats där fienderna är mer än fem nivåer svagare än min karaktär behöver jag knappt hålla ett halvt öga på datorskärmen för att komma fram helskinnad, vilket är ett tråkigt problem under de segare sekvenserna av backtracking. Några minuter senare står jag öga mot öga med ett par svårare fiender och plötsligt dör jag gång på gång. Ständigt känns spelet antingen för lätt eller för svårt och det tycks inte spela någon större roll hur vasst mitt avtryckarfinger är – utmaningen grundar sig allra mest på min utrustning och level.

Med det första Borderlands bjöd Gearbox på en intressant och fullspäckad hybrid mellan action och rollspel. Den var dock inte utan sina problem. Med tvåan lyckas de göra någonting verkligt imponerande. Deras nya spel är visst både större och snyggare, men samtidigt är det på så gott som alla punkter också bättre. I varje liten beståndsdel har utvecklarna givit en vitaliserande kvalitetsinjektion. Det gör en jättelik skillnad. Borderlands 2 är gigantiskt men samtidigt fullt av liv och djup. Den här gången förlåter jag gladeligen svackorna i upplevelsen. För jag vill fortsätta upptäcka Pandora. Jag vill se vyerna och träffa invånarna. Jag vill veta vad som kommer att hända under nästa uppdrag. Och sist men absolut inte minst vill jag givetvis klämma och känna på alla häftiga pistoler.  

012345678910