EN STARK RESA
World of Warcraft: Mists of Pandaria
Av Johan Olander och Mattias Frost
Strax söder om den virvlande Maelstrom har en mystisk dimma skingrat sig och en hittills okänd kontinent uppenbarat sig. Vi har rest till Pandaria för att se vad all uppståndelsen handlar om.
Johan är en gladlynt undead death knight som sprider död och elände kring sig. Han har spelat World of Warcraft till och från i flera år och är rejält taggad på expansionen. Mattias är en butter goblin-magiker som också spelat WoW sedan urminnes tider, men som tydligt kan se de första sprickorna i den ståtliga MMO-fasaden. Inte minst för att han nyligen föll som en fura för Arenanets Guild Wars 2.
När Pandaria upptäcks vill förstås både Horde och Alliance göra anspråk på den åtråvärda landmassan. Likt herpes blommar den gamla konflikten upp och det är blott en tidsfråga innan saker går snett. Efter en turbulent luftballongfärd kraschar våra äventyrare ner i det grönskande landskapet som utgör området The Jade Forest. Träd och växter böljar fram och det asiatiska temat är tydligt.
“World of Warcraft var grafisk imponerande redan innan och Pandaria känns som ytterligare ett steg i rätt riktning. Får väl erkänna att hela den är asiatiska panda-grejen är rätt snygg”, säger Johan. Mattias nickar instämmande: “Jag undrar om Blizzard visste just hur smart det var att designa World of Warcraft i den relativt simpla grafiska stil de till slut valde? Att det här i grund och botten bygger på ett snart åtta år gammalt spel är svårt att tro när vi står i den här fina miljön.”
Johan fortsätter: “Jag har haft samma känsla med Starcraft. Tycker fortfarande den grafiska stilen är klart acceptabel – även med dagens mått mätt.”
Stridigheter mellan Horde och Alliance pågår för fullt runt omkring våra äventyrare. Båda fraktionerna har hittat nya bundsförvanter – Horde har närmat sig apfolket Hozen och Alliance har ställt sig bredvid fiskfolket Jiniyu. Johan och Mattias spottar i nävarna och antar sina första uppdrag för att hjälpa Horde och aporna till seger. För den som rest genom Azeroth förut är det sig likt. Döda fjorton pungbjörnar och samla tjugo njurstenar. Det dröjer inte länge förrän irritationens bistra uttryck finner sin väg in i Mattias uppsyn:
"Vad är det här för elände? Med Guild Wars 2 i färskt minne känns det som ett gigantiskt kliv bakåt att återigen behöva ta en kölapp för att kunna döda fienderna jag behöver för mina uppdrag, och att behöva tävla med andra spelare för att plocka föremål och resurser skapar riktigt rutten stämning!"
"Fast jag tar hellre det än att springa runt för att vara ensam med alla npcs. Visst hade det varit ultimat om Blizzard körde på samma system som Arenanet gör i Guild Wars 2, men kan inte påstå att det stör mig särskilt mycket. Spelet känns betydligt mer levande nu. Och dessutom finns det en hel del uppdrag som sticker ut rätt rejält", svarar Johan.
Ett särskilt trevligt uppdrag är en berättelse om flera personer, som återberättas genom att spelarna får uppleva händelsen ur karaktärernas perspektiv. Våra hjältar tar kontroll över olika figurer som utför en rad saker. Ett fräscht och intressant grepp som gör att man faktiskt bryr sig om handlingen, till skillnad från quests som levereras i enbart textformat. Just detta exempel innefattar en kärlekskrank apa som heter Riko. Varningslamporna som det står BOLIBOMPA på blinkar rött och illavarslande, men Johan och Mattias bryr sig egentligen inte särskilt mycket. Blizzard vet vad de sysslar med och hantverksskickligheten är så stor hos genrens tungviktare att de kommer undan med smått tramsiga händelser emellanåt. Mattias gillar det hela (lite mot sin egen vilja) men hoppas ändå att det hela vägs upp av mer mörker längre fram under resans gång. Mörker av Wrath of the Lich King-kaliber.
Blizzard bjuder kanske inte till en början på mörker, men något som likväl uppskattats av de undertecknade är Pet Battles. Men istället för glada färger och epilepsiframkallande animation får vi med hjälp av Azeroths inhemska fauna bygga upp ett stall av diverse små djur, och med deras hjälp slå andra djur. Som ni ser på videon ovan (där Mattias slaktar Johan -Mattias anmärkning) är reglerna extremt simpla. Samla på dig ett gäng djur i stil med Core Hound, råttor, fiskar och varför inte en mal? Slåss med de insamlade djuren och ge dem mer erfarenhet att kunna klå svårare motstånd. Varje strid ger erfarenhetspoäng och dina slagskämpar nya förmågor med vilka de kan bli mer uthålliga, eller mer benägna att inte dö när du slåss mot en ful liten goblin. Säga vad man vill om var inspirationen kommer ifrån, men detta gör att “end game” i World of Warcraft fortsätter att vara överlägset jämfört med dess konkurrenter. Det skänker även en hel del nostalgi att få bege sig tillbaka till utkanten av Undercity för att hitta motstånd i rätt level. Att utforska Azeroths alla skrymslen och vrår känns plötsligt väldigt motiverat.
Problemen med Pet Battles är inte många, men att det är en del av spelet som kommer behöva en hel del utveckling står tidigt klart. Det finns i nuläget inga rankade turneringar, och utöver achievements har man ingen direkt nytta av det – men det är förbaskat roligt! Inte nog med att man vill fånga alla, få är de som inte kommer stanna upp i sitt levlande för att istället fokusera på de små djuren. Har man tur, kan man under sina resa hitta mer, eller mindre ovanliga djur. Alla med sina egna specialattacker. Om Blizzard väljer att finslipa på denna del av spelet kommer i alla fall båda undertecknade sitta som klistrade framför tangentbordet. Och en våra hjältar har en revansch att ta ut.
Efter mycket möda (och väldigt stort besär) lyckas Johan och Mattias slita sig från pet battles och beger sig istället till Pandarias första instans – Stormstout Brewery. De beger sig dit för att hjälpa Chen Stormstout reda ut vad som har hänt med det anrika familjebryggeriet. Så fort de fem äventyrarna kliver innanför portarna förstår de att något inte står rätt till. Det är lite svårt att sätta fingret på exakt varför, men beväpnade apor som super och slåss kan ha med saken att göra.
Första bossen är en förvuxen apa som heter Ook-Ook. Han och hans undersåtar bröt sig in i bryggeriet för att dricka öl och FESTA HÅRT. Därför måste de givetvis dö. Ook-Ook är trots stor pondus en väldigt enkel boss. Utöver tunnor som behöver undvikas bjuds det inte på någon större utmaning.
“Det känns som om Blizzard har sneglat på konkurrenter som Tera och The Secret World för att lära sig om det här med att höja tempot och kräva att spelarna undviker faror i större utsträckning”, säger Mattias och får en tunna i huvudet.
“Tyst nu”, säger Johan på ett sätt som inte gör sig i skrift.
När Ook-Ook slår i backen träder en armé av apor fram och börjar … dansa. Ganska konstigt.
Sedan en tid tillbaka är “kort och koncis” Blizzard designfilosofi när det kommer till instanser. Stormstout Brewery är inte något undantag. Två bossar och 30 minuter senare har vi rusat igenom hela byggnaden. Snabbt och smidigt på bekostnad av den episka känslan från de äldre instanserna.
“Nu är jag trött i benen” konstaterar Mattias och lägger sig i fosterställning utanför portarna.
“Okej, då tar vi paus”, bestämmer Johan och gör upp en lägereld.
Men äventyret är långt ifrån slut. Det finns fler områden att utforska, skojfriska figurer att stifta bekantskap med och bossar att dräpa. Dessutom finns det challenge modes och scenarios för de som tagit sig till maxlevel. Detta, ett slutgiltigt betyg och lite till, kommer ni få läsa mer utav i nästa artikel.
![[cool]](/gfx/smilies/cool.gif){kind=small}
Boggus • 5 okt 2012 1q