WAR OF THE ROSES
(Windows)
Johan Olander
För den spelare som föredrar omgångsbaserade multiplayer-spel finns det många alternativ. Red Orchestra 2, Gotham City Impostors och Team Fortress 2 är några av dem. De som velat leka riddare med lans har haft det betydligt svårare, och varit förpassade till Half Life 2-modden Age of Chivalry (Mount & Blade räknas inte in här).
Tills nu.
Paradox Interactive är utvecklaren som mestadels riktar in sig på de spelare som tycker Demons Souls är för mesar och föredrar att spendera första veckan i ett spel med att försöka förstå vad det är man ska göra.
Tills nu (och lite innan).
Tillsammans med svenska Fatshark (Krater etc) har de gett sig i kast med att göra spel av Rosornas Krig. Ett inbördeskrig som utspelade sig i England mellan 1455 och 1485. Husen Lancaster och York slogs under blodiga former om rätten till kungatronen. Spelet baserat på denna händelse är inte fullt lika blodigt och storslaget. Istället för 50 000 man som inget hellre ville än att få pelvis krossad av ett tvåhandssvärd; är vi upp till 64 spelare som genom de sju olika kartorna försöker hamna längst upp på en poängtabell. Man kan fråga sig om någon av de tusentals soldater som stupade, någon gång innan deras sista andetag tänkte: “Det här kommer bli ett bra spel.”.
Antagligen inte.
Det är inte svårt att tänka på Call of Duty när man ser utformningen av spelet. Vi har de olika klasserna, som är allt från tunga riddare till de lite mer lätta bågskyttarna. Erfarenhetspoäng delas ut efter att fått in ett skadande slag eller hugg. Avrättar du din knockade motspelare belönas naturligtvis detta med extra klirr i den kassa som du använder för att skapa din alldeles egna klass. Precis som i Call of Duty får vi även här så kallade perks, vilket är förmågor man väljer och anpassar efter sin egna spelstil. Även fast War of the Roses inte är närheten av att lika hektiskt som dess gelikar, får vi även här dras med rasistiska utspel från medspelarna och en allmänt kass attiyd. Jag saknar en knapp för att anmäla mina motspelare. Tro mig, det behövs.
Man kan inte klaga på mycket med det här spelet. Det är roligt att med huvudsakligen musens två knappar svinga svinga sitt svärd mot andra och att få göra slut på ens enerverande motspelare med sköldens nederkant ger en skön känsla. Gameplayet är när man väl kommit över att det inte är tonårsaction väldigt stabilt. Visst finns det buggar, men utöver att jag en gång ramlade genom marken och att server browsern flippade finns det inte mycket att klaga på. Men det känns tomt. De två lägena conquest och team deatchmatch blir i längden fattigt.
Vill du ha medeltida röj till en billig peng finns det inte mycket att tveka på. Är du innehavare av alla Arn-filmerna på bluray är War of the Roses ett måste.
012345678910
WAR OF THE ROSES
(Windows)
Joakim Kilman
Fatshark är inte helt lätta att förhålla sig till. De har ofta väldigt bra och lovande koncept, men slutprodukten lever sällan upp till förhoppningarna. Krater är väl det tydligaste exemplet på detta. Å andra sidan gör Fatshark ganska bra spel, så man kanske ska vara nöjd med vad man får istället för att låta bilden av vad som kunde ha varit fördunkla sinnet.
War of the Roses är ett typiskt Fatshark-spel. Det kallas för medeltidssimulator (det är det inte), och försöker sig på att skildra gamla tiders fältslag på ett realistiskt vis. Det här innebär att soldaterna är allt annat än oövervinnerliga, och att spelet är svårt att bemästra.
Det ligger nog närmast till hands att jämföra med Red Orchestra-spelen, även om War of the Roses har en helt annan spelkänsla. Grundhållningen att känslan av realism ska gå före explosiv action är dock likartad.
War of the Roses känns dock inte realistiskt alls. Vapen, utstyrslar och historiska platser är säkert autentiska. Men själva slagen är ungefär som man kan vänta sig av ett onlinespel av den här sorten. En salig röra av folk som vevar frenetisk med armarna. Stridssystemet är enkelt att förstå, men svårt att använda i praktiken. Man kan göra lite olika sorters svingar med svärdet, och det gäller att tajma sina hugg och slag. Det påminner faktiskt lite om den gamla bruna svärdsvingarsimulatorn Die By the Sword. Fast roligare. För War of the Roses är roligt att spela.
Själv föredrar jag att använda pilbågen, så jag slipper ha folk vevandes i ansiktet på mig. Det är ganska roligt att smyga upp på ett tak och pricka en intet ont anandes riddare i bakhuvudet med en välriktad pil eller två.
Spelet har en del problem. Det finns bara två spellägen (team deathmatch och conquest) och inte så många kartor heller. Spelet är roligt att köra en match eller två då och då, men att sträckspela det blir snabbt långtråkigt. Inte heller känner jag att uppgraderingssystemet i spelet gör mig peppad att spela mer. Jag hade föredragit om man fått utrusta sin karaktär som man vill utan att först ha spelat i timtal och åter timtal för att skaffa nog med erfarenhetspoäng och guld.
En annan aspekt jag inte är så förtjust i är att man kan ge upp istället för att dö (men effekten är densamma). Man får extra erfarenhetspoäng av att avrätta motståndare som ligger och dör, men alla bara ger upp hela tiden. Då sätter de sig på knäna och gnyr ”I yield!”, vilket gör att man bara vill slå dem ännu mer. Men det kan man inte.
Var det verkligen så det gick till i verklighetens rosornas krig? Ett slagfält fullt med engelsmän på knä som skriker ”jag ger mig”! Det hade jag velat se.
012345678910
Voffla • 9 okt 2012 0q