EN STARK RESA - DEL 2
World of Warcraft: Mists of Pandaria
Av Johan Olander och Mattias Frost
Förra gången vi såg våra hjältar så befann de sig utanför Stormstout Brewery. Mattias låg och snarkade och Johan stretchade de delar av sina lår som inte ruttnat bort. Kort därefter uppstod en konflikt i den dynamiska duon. Johan ville åka och titta på fåglarna i Valley of the Four Winds och Mattias ville bli världens bästa pet-jägare. Så med tårfyllda ögon gick de åt olika håll, utan att blicka bakåt (trots att de ville).
En tid passerade.
Nutid. Vale of Eternal Blossom. Shrine of Two Moons. Bartendern Skye häller upp två glas plommonvin som Johan girigt tar emot. Han går till bordet där den välbekanta goblin-magikern sitter med de små benen fritt dinglande från stolen. Trots sin fobi för allt under 150 centimeter sätter han sig mitt emot den välkände lille vätten.
“Det var länge sedan”, säger Johan.
“Ja. Flera dar, lol”, säger Mattias. “Hur har du haft det?”
“Du känner mig. Klackarna i taket och huvudet på kudden.”, svarar Johan lite smålurigt. Han fortsättter: “Ärligt talat har jag mest hängt i Valley of the Four Winds och dödat saker. Annars har den mesta av tiden gått åt till att vänta på en grupp till någon instans. Vad har du hittat på Matte?”
“Jag har gjort lite av varje, Jonte. Först gav jag mig ut för att samla ALLA PETS. Det gick så där. jag gillar systemet i sig och det är sjukt beroendeframkallande – en stund. Det saknas tyvärr en hel del djup för att jag ska orka engagera mig ordentligt och bli världsmästare. Varför inte ge oss massor av svulstig statistik i pvp-matcherna, med rankingsystem och grejer? Vi vet ju att Blizzard behärskar den typen av arrangemenang. Mitt Pet battle-intresse ligger med andra ord på en trivsam nivå där jag spelar kortare stunder någon gång ibland.”
“Problemet är att det inte finns mycket mer att göra än att samla alla pets och levla upp dem. Hade gärna sett någon officiell tävling, eller turnering”, svarar Johan och tillägger: “Samtidigt är ‘gotta catch ‘em all’ en bra motivator, men knappast något som jag kommer plöja ner all min fritid i.”
“Sant. Och när jag insåg detta så började jag fokusera mer på instanserna istället. Jag gillar dem – de är välgjorda och stämningsfulla upplevelser. Men det känns samtidigt så fruktansvärt välbekant hela tiden. Som om jag har gjort det förut, fast med annan grafik.”
“Ska jag vara ärlig är det inget som stör mig nämnvärt. Är en ‘tank & spank’-kille och nöjer mig med grafiskt intressanta bossar som inte kräver särskilt mycket mer än uthållighet. Dessutom blir instanserna en enda sörja när man kör med folk som ska springa igenom dem.”, säger Johan.
“Vad tycker du att Mists of Pandaria som helhet då?” undrar Mattias och kastar glaset i väggen (det var inte någon vägg, utan en söt liten pandaren som började sin dag med något blött i ansiktet).
“Jag vet inte riktigt, men antagligen kommer vi vara av olika åsikt. Pandaria är en riktigt schyst kontinent, de fem nya levlarna skänker många timmars spelande (om man inte hetsar), uppdragen är varierande och Pet Battle-systemet känns av någon anledning fräscht”, säger Johan.
“Det intressanta är att vi har väldigt olika utgångspunkt här. Du återvänder efter en lång frånvaro, taggad till tusen. Jag har spelat konstant sedan vaniljversionen med blott ett fåtal pauser som sträcker sig bortom en månad. Jag ser absolut värdet i många av expansionens aspekter, till exempel Pet Battles, det nya systemet för cooking där man får göra mängder av quests och leka Harvest Moon med bonden Yoon, samt challenge modes för de som gillar en saftig utmaning. Men det saknar den där lilla gnistan som krävs för att göra WoW riktigt spännande igen. Det är mer av samma, på gott och ont”, konstaterar Mattias.
Johan höjer rösten: “Samtidigt måste vi enas om ett officiellt betyg och jag kan väl hålla med dig om att den där gnistan saknas. Jag har trots allt under de senaste två månaderna spelat extremt mycket och det känns som det klingade av kring släppet av Mists of Pandaria. Wrath of the Lich King känns fortfarande som den bästa expansionen och Death Knight är en tuffare klass än munk...”
“Jag gillade också Wrath of the Lich King men sätter The Burning Crusade högst upp på prispallen. Det var en expansion som byggde vidare på det som var bra men samtidigt vågade göra fundamentala förändringar som påverkade spelet positivt. Blizzard vågade helt enkelt chansa lite, vilket lönade sig. Kanske något att ha i åtanke inför nästa expansion. Men nu skulle vi sätta ett officiellt betyg eller vad jiddrade du om?”
“Ja.”
“Då gör vi det.”
012345678910
Keske • 16 okt 2012 0q