DANCESTAR PARTY HITS
(PS3)
Benny Holmström
När jag skriver spelrecensioner brukar jag ofta inleda med att sätta fingret på ett särdrag, ett spelmoment, en känsla eller en situation. Någonting som verkligen skiljer spelet från den omedelbara konkurrensen, som ska få läsarna att bli intresserade att läsa vidare, samtidigt som de får reda på det mest väsentliga redan i det första stycket. Själva essensen. Spelets anledning att existera.
Att jag valt att inleda recensionen av Dancestar Party Hits på det här sättet säger också allt man behöver veta om spelet. Det har inga särdrag. Inga originella spelmoment, ingen distinkt känsla och inga unika situationer som skiljer det från resten av dansspelen på marknaden (och detta säger jag trots att min erfarenhet av genren inte sträcker sig längre än pinsamma E3-presentationer och svettiga quick looks på Giant Bomb).
Vi får 40 slätstrukna popsånger (du kan förmodligen gissa dig till en handfull av dem) och medföljande dansrutiner. Du betygsätts efter hur väl du följer den anonyma dansaren på skärmen. Du kan köra träningspass (tre låtar på raken), dansa med andra, ladda upp videor på nätet och skapa dina egna dansrutiner. Punkt. Det här är allt du får, varken mer eller mindre.
Till spelets försvar kan jag dock säga att det är väldigt funktionellt. Man kan förvisso fuska en hel del (ett medfött problem i och med att spelet bara spårar Move-kontrollen och struntar i vad du gör med resten av kroppen) men rörelserna avläses korrekt och exakt, och om du har problem med att få spelet att fungera beror det troligtvis på att kameran inte ser dig. Jag spelade under varierande ljusförhållanden men hade aldrig några problem. Dancestar Party Hits är ett spel som inte lägger några krokben för spelaren, och är därmed lätt att dra fram när vänner och öl är på besök.
Jag ska inte sticka under stol med att jag inte gillar genren. Jag gillar episka rollspel med storslagna berättelser och fnyser gärna åt sådana här bagateller. Men jag kan inte hjälpa att dras med i gunget när Hollaback Girl rullar in på skärmen (håll käften, jag älskar Gwen Stefani) och det känns faktiskt rejält i kroppen efter tre raka träningspass, speciellt för en otränad lufs som jag. Som en lite roligare form av motion. Fast det är ändå bara motion.
012345678910





parantes • 21 okt 2012 1q