Nyheter Välj vecka...v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 53v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35v 34v 33v 32v 31v 30v 29v 28v 27v 26v 25v 24v 23v 22v 21v 20v 19v 18v 17v 16v 15v 14v 13v 12v 11v 10v 09v 08v 07v 06v 05v 04v 03v 02v 01v 52v 51v 50v 49v 48v 47v 46v 45v 44v 43v 42v 41v 40v 39v 38v 37v 36v 35

DISHONORED
(360 (testat), PS3, Windows)
Joakim Sjöberg

Att påstå att min relation till smygande i spel skulle vara god, ja det skulle verkligen vara att fara med osanning. Senast var det Deus Ex: Human Revolution som lades till handlingarna ofärdigt i frustration över löften som aldrig infriades. Ändå återkommer jag till genren om och om igen i hopp om att trivas, i hopp om det där spelet som inte bara lovar möjligheten att blanda smygande med att storma rakt in med vapnen dragna , utan som faktiskt levererar.

Dishonored går ut starkt och sätter tidigt ramarna för upplevelsen. Snabbt en förklaring av att pesten härjar och att du som spelare är livvakt åt stadens kejsarinna. Av namnet på spelet kan man sedan med lillfingret lista ut att något tragiskt kommer inträffa och att du, Corvo Attano, kommer få ta skiten för det inträffade. Sagt och gjort så står man snart där med en död kejsarinna, en kidnappad arvinge och med uppgiften att rentvå sitt namn från stämpeln som mördare.

Dishonored skäms inte över att ha tagit influenser från andra storspel. Vi hittar en spelmekanik från Bioshock, stilistiska drag från Half-Life 2 och berättande som tar bitar från dem båda. Kanske inte så konstigt när utvecklaren, Arkane Studios, plockat in folk som ligger bakom dels Deus Ex och just tidigare nämnda Half-Life 2. Till en början sitter jag med tanken att jag har spelat detta tidigare men ju längre in i det cirka tio timmar långa äventyret jag kommer skapar sig Dishonored en egen identitet. En identitet som sakta men säkert imponerar. Även om det tar sin lilla tid.

Dishonored utspelar sig i ett alternativt London under 1800-talet. Här blandas det mest nedslitna av staden med tekniska framsteg samtidigt som vi får lära oss att pesten härjar fritt. Denna pest sprids såklart av råttor och just dessa har en central del i hur du som spelare tar dig an Dishonored. Tidigt får nämligen Corvo kontakt med en karaktär som enklast kan beskrivas som övernaturlig och genom denne får man möjligheten att tillskansa sig diverse krafter. Dessa krafter ger dig som spelar sedan möjligheten att angripa de stora banorna på vitt skilda sätt. Vill du frammana gigantiska horder av råttor som äter upp dina fiender går det bra. Väljer du istället att använda krafter så som att teleportera dig bakom fienderna för att enbart söva dem går det lika bra. Dishonored sätter valet i spelarens händer och till skillnad från exempelvis Deus Ex går det galant att agera regelrätt mördarmaskin. Även om både krafter och vapnen endast finns i ett begränsat antal så går de utmärkt att blanda på alla möjliga sätt och på så vis snickra ihop en spelstil som passar just dig. Dishonored är, spelmekaniskt, enormt tillfredsställande.

Visuellt är Dishonored verkligen inte någon fest för ögat, i alla fall inte på konsol. Här blandas lågupplösta texturer med en platt ljussättning. Detta tillsammans med en kantig visuell stil på karaktärerna gör spelet rent av fullt med 2012 års mått mätt. Det håller knappt i en jämförelse med det, på Xbox 360, fem år gamla Half-Life 2. Så illa är det.

Det märkes att Arkane Studios har försökt att få till en historia om svek och om återupprättelse. De vill så gärna att man ska känna något för spelets karaktärer. De ger mig som spelare oändligt med valmöjligheter att ta mig an de dilemman jag ställs inför, och ändå känner jag absolut ingenting. Redan ett par timmar in i spelet tappar jag intresset för vad som är ont och gott. Jag handlar istället helt utifrån mig själv och staden med dess invånare, som bara blir mörkare ju mer jag dödar, bryr jag mig inte nämnvärt om.

Visserligen kittlar möjligheten att spela om spelet och se hur det hela slutar om jag försöker göra de rätta valen men samtidigt ställer jag mig sällan frågan, vad är det rätta valet? När de moraliska valen oftast handlar om att döda eller inte döda någon är det inte speciellt svårt att lista ut vad som är rätt eller fel. Jag hade önskat en djupare berättelse där det fanns större tveksamhet kring valen man ställs inför. Därför dödar jag allt i min väg, och många i Dishonored förtjänar att dö. Enbart för att de är så fruktansvärt fult gjorda.

Ändå så ger Dishonored mig något som inget annat smygarspel lyckats ge mig, en känsla av valmöjlighet, och med den har jag jävligt roligt. 

012345678910

DISHONORED
(Windows (testat), 360, PS3)
Christoffer Holmbäck

Kort innan spelets release pratade Harvey Smith om vikten av att skapa något eget och inte kopiera vad som redan finns på hyllorna. Det är en fin filosofi som fler borde eftersträva. Harvey Smith och Arkane Studios har också gjort väldigt mycket för att få Dishonored att kännas unikt. Men trots det är det svårt att inte jämföra spelet med andra verk. För redan från första stund är mycket väldigt bekant.

Smith har tidigare arbetat med spel som System Shock och Deus Ex, och det märks. För även om Dishonored står på egna ben är arvet från nämnda spel tydligt. Det behöver inte var något negativt i sig, men det blir lätt problematiskt när påminnelsen från andra spel mest får dig att längta efter dem – eller deras mer moderna efterföljare – i stället. För även om jag uppskattar Dishonored får det mig mest bara att längta lite extra mycket efter en uppföljare till Deus Ex: Human Revolution.

En av huvudanledningarna till varför spelet ändå sticker ut är dess steampunkestetik, och staden Dunwall är också en rätt speciell plats. Till sin hjälp att bygga staden har Arkane haft Viktor Antonov, men hans berömda industridesign känns igen lite väl mycket från en annan stad som han hjälpt till att ta fram: City 17 från Half-Life 2. Men Dunwall inte bara ser ut som ett viktorianskt City 17, den låter som det också. En likhet som förstärks av att Corvo Attano är samma typ av stumma avatar som Gordon Freeman är.

Dishonored är dock ingen shooter. Det går förvisso att angripa spelvärlden på ett väldigt aggressivt sätt, men som actionspel är Dishonored högst mediokert – och jag vill hävda att det är fel sätt att spela på. Dishonoreds styrka ligger i att hitta olika vägar, lägga upp attackplaner och sedan utföra dem med stor precision (eller att försöka göra det, sådär en tio gånger, innan sagda precision uppnåtts). Då är spelet både roligt och spännande. Hur många försök det än tar så är det extremt tillfredsställande att tragla sig igenom en bana utan att ha blivit upptäckt, och veta att det dessutom funnits flera andra sätt att göra det på. Valfriheten som präglar många platser i spelet förtjänar att hyllas.

Att spelet fungerar så bra beror, lite överraskande, till stor del på fasadklättringen. Att hoppa runt i ett förstapersonsperspektiv brukar sällan fungera bra men Corvo har en tydlig fysisk närvaro i spelvärlden och fångar lätt tag i olika ytor. Det gör det smidigt att förflytta sig över hustak, hoppa mellan lufttrummor eller blinka (spelets teleporteringskraft) in genom fönster. Det bidrar starkt till frihetskänslan.

Dishonored är välgjort, men en aning torr och platt upplevelse med en svag historia som inte klarar av att bära spelet. Det är svårt att skaka av sig känslan av att mycket av potentialen gått förlorad på vägen. Ambitionen är beundransvärd men Arkane lyckas alldeles för sällan leva upp till den. Det är god förströelse, men jag hade hoppats på mer. 

012345678910

DISHONORED
(PS3 (testat), 360, Windows)
Elin Ekberg

När kejsarinnan utsätts för ett attentat är det inte svårt att läsa in vad som försiggår i livvakten Corvo Attanos huvud. Alla har vi någon gång känt ”åh, det kommer att bli en sådan morgon.” Corvo Attano fritas, givetvis och tvekar inte när han blir erbjuden hämnd på dem människor som har förstört hans liv. 

Scenen, en dystopisk industriell hamnstad vid namn Dunwall, är en mörk plats där pest, korruption och kriminalitet tävlar om vem som kan skörda flest liv. På gatorna ligger smittade, invirade i vita täcken, som en ständig påminnelse att vem som helst, när som helst, kan börja blöda ur ögonen. I skydd av gränderna ger till och med stadsvakterna sig på ensamma kvinnor. Allt är visserligen inte av ondo. Kejsarinnans dotter Emily håller invånarnas hopp uppe och är den strimma av ljus som finns i en tid av hopplöst mörker. Bara hon får återse tronen igen kommer allt att bli bra. Frågan är dock om en nyckfull ung flickas oskuldsfullhet kan överleva en värld full av monster. 

Och kan du återställa balansen utan att själv bli ett?

Dishonored är, på så vis, din upplevelse att forma som du själv vill. 

Som om Bioshock och Hitman fått ett kärleksbarn. 

Det går att spela igenom banorna utan att ha ihjäl en enda person. Undviker du att lämna en radda lik efter dig belönas du, förutom med lättillgängligare vägar som inte består av helt galna och köttsugna gnagare, med ett lyckligare slut på berättelsen. Betänk då att Dishonored inte är din historia utan först och främst Emilys och Dunwalls. Väljer du att sprida kaos längs vägen väntar inget ljus i slutet av tunneln. Förvänta dig snarare en ren och skär käftsmäll. 

Att hålla sig i mörkret och metodiskt smyga igenom utrymmen är dock ingen lätt uppgift ens för den som verkligen försöker att inte döda patrullerande vakter och kommer att kräva ett stort antal svordomar och quick saves från din sida. Spelet är fullt av vakter, banditer, förståsigpåare, hundar, mackapärer, vakttorn och grindar som alla gör sitt allra yttersta för att hindra din framfart. 

Och alltid är det något som får syn på dig. 

Oavsett hur väl du planerar att ta dig från en sida av rummet till en annan får du nästan räkna med att saker och ting kommer att gå fel. Det oberäkneliga bäddar för många lustiga situationer, som vid den gången när jag lyckats smyga förbi fem vakter för att slutligen få den dörr jag är på väg in i uppsmälld i ansiktet på mig av en städerska. Vi kan väl säga att den bruden vart lika förvånad som jag. Att jag sekunden därpå råkade separera kvinnans huvud ifrån kroppen genom att trycka på fel knapp gjorde inte saken desto bättre när vakterna dök upp. Förklara dig ur det här. Typ. Särskilt när du står och håller i huvudet i famnen. 

Av den anledningen känns det ganska skönt att Arkane Studios lagt så stor fokus på striderna, och då särskilt svärdsduellerna. Vanligtvis när det ska till att vinklas ur personens ögon får jag en känsla av att det liksom inte spelar så stor roll vad jag står och viftar med, att det där svärdet lika gärna skulle kunna bestå av den där stekpannan från Trassel, en kratta eller dammsugarslang (fråga inte). Dishonored får mig att känna mig som Jack Sparrow. Det är nästan så att ledmotivet för Pirates of the Carribean går igång i mitt huvud. 

Utrustad med armborst, pilar av både det ena och andra slaget, går det också alldeles utmärkt att söva vakter från avstånd. Corvo har dessutom magi att tillgå, kan till exempel på eget bevåg frammana glupska råttor, ta över djur och människor, bli osynlig korta sträckor och färdas såväl vertikalt som horisontellt. Vilket vi alla kan, egentligen men Corvo gör det med ljusets hastighet. 

Friheten som erbjuds är enorm och bäddar för helt vitt skilda spelstilar vilket även speglar av sig i uppdragen. Under ett pågående uppdrag blev jag påkommen mitt under ett försök att rädda en högt uppsatt officerare från att bli giftmördad. Tanken, att skifta glas, gick om intet när alla i huset istället gav sig av för att leta upp mig. Jag hade glömt att stänga en dörr efter mig vilket ledde till att ett lik som jag gömt hittades. Men eftersom alla var så upptagna med att jaga i fatt mig så glömde folk bort att skåla med varandra. Uppdraget lyckades, fastän jag utfört det på ett annat sätt än vad utvecklarna hade tänkt sig. 

Den som utforskar varje skrå, tjuvlyssnar på människors samtal och går i förbund med gangsters väntar antalet alternativa lösningar. Beslut du tar på en bana kan påverka förhållanden du möter på en annan. Dishonored är ett spel som uppmuntrar att du själv testar dig fram, men som samtidigt inte är rädd för att hålla dig i handen när du vill det. Direktiven du får inför varje bana är tillräckliga för att ta dig fram till mål, men då går du också miste om mycket. På banorna finns uppgraderingsmöjligheter, som antingen erövras genom att du utför extrauppdrag för karaktärer av tvivelaktig natur eller letar gömda runor som finns lite varstans. Det mesta går att slipa till ytterligare, vare sig det rör sig om förbättrad smygkapacitet, fler råttor till tekalaset eller att bli säkrare på att sikta med armborstet. 

Med tanke på den distinkta korta spellängden är möjligheterna att experimentera beundransvärd. Som en tight upplevelse värd att återkomma till ser jag inte speltiden som någon direkt nackdel. Spelmekaniken engagerar mig, som vanligen dör av tristess vid tillfällen när en spelutvecklare ska ställa mig bakom en låda och tvinga mig att vänta på att vakten ska gå förbi. Där jag i senaste Deus Ex till slut tröttnade, plockade fram hagelbrakaren och lämnade polisstationen utan att ett enda vittne kunde rapportera om saken vill jag här göra rätt för mig. 

Inte för min skull.

För Emilys.

Atmosfären i Dishonored är värd sina Bioshock-referenser. Liksom i den förlorade staden i vattnet består Dunwall av resterna av en blomstrande civilisation. Den grafiska, lite tecknade, stilen gör staden kontrastfullt vacker. Bakom igenbommade fönster har pesten tagit livet av en mamma och två barn. Knappt något ljus släpps in i rummet, utan dammpartiklarna får nöja sig med en svag strimma. Invirade i vitt är offren det enda inslag av färg som lämnats kvar. Liksom i Rapture bygger till stora delar av upplevelsen på en intressant bakgrundshistoria som hamnat lite i skymundan. Av den anledningen tycker jag att det är synd att Arkane Studios inte lagt krut på tillfredsställande regi. Själva historieberättandet blir lite stelt och opersonligt. Det gör dock inte så mycket. När invånarna i Dunwall inte verkar göra annat än att tala om att de vill lämna staden kan jag inte slita mig därifrån. 

012345678910