Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Joakim, Christoffer och Elin recenserar Dishonored

DISHONORED
(360 (testat), PS3, Windows)
Joakim Sjöberg


Att påstå att min relation till smygande i spel skulle vara god, ja det skulle verkligen vara att fara med osanning. Senast var det Deus Ex: Human Revolution som lades till handlingarna ofärdigt i frustration över löften som aldrig infriades. Ändå återkommer jag till genren om och om igen i hopp om att trivas, i hopp om det där spelet som inte bara lovar möjligheten att blanda smygande med att storma rakt in med vapnen dragna , utan som faktiskt levererar.


Dishonored går ut starkt och sätter tidigt ramarna för upplevelsen. Snabbt en förklaring av att pesten härjar och att du som spelare är livvakt åt stadens kejsarinna. Av namnet på spelet kan man sedan med lillfingret lista ut att något tragiskt kommer inträffa och att du, Corvo Attano, kommer få ta skiten för det inträffade. Sagt och gjort så står man snart där med en död kejsarinna, en kidnappad arvinge och med uppgiften att rentvå sitt namn från stämpeln som mördare.


Dishonored skäms inte över att ha tagit influenser från andra storspel. Vi hittar en spelmekanik från Bioshock, stilistiska drag från Half-Life 2 och berättande som tar bitar från dem båda. Kanske inte så konstigt när utvecklaren, Arkane Studios, plockat in folk som ligger bakom dels Deus Ex och just tidigare nämnda Half-Life 2. Till en början sitter jag med tanken att jag har spelat detta tidigare men ju längre in i det cirka tio timmar långa äventyret jag kommer skapar sig Dishonored en egen identitet. En identitet som sakta men säkert imponerar. Även om det tar sin lilla tid.


Dishonored utspelar sig i ett alternativt London under 1800-talet. Här blandas det mest nedslitna av staden med tekniska framsteg samtidigt som vi får lära oss att pesten härjar fritt. Denna pest sprids såklart av råttor och just dessa har en central del i hur du som spelare tar dig an Dishonored. Tidigt får nämligen Corvo kontakt med en karaktär som enklast kan beskrivas som övernaturlig och genom denne får man möjligheten att tillskansa sig diverse krafter. Dessa krafter ger dig som spelar sedan möjligheten att angripa de stora banorna på vitt skilda sätt. Vill du frammana gigantiska horder av råttor som äter upp dina fiender går det bra. Väljer du istället att använda krafter så som att teleportera dig bakom fienderna för att enbart söva dem går det lika bra. Dishonored sätter valet i spelarens händer och till skillnad från exempelvis Deus Ex går det galant att agera regelrätt mördarmaskin. Även om både krafter och vapnen endast finns i ett begränsat antal så går de utmärkt att blanda på alla möjliga sätt och på så vis snickra ihop en spelstil som passar just dig. Dishonored är, spelmekaniskt, enormt tillfredsställande.


Visuellt är Dishonored verkligen inte någon fest för ögat, i alla fall inte på konsol. Här blandas lågupplösta texturer med en platt ljussättning. Detta tillsammans med en kantig visuell stil på karaktärerna gör spelet rent av fullt med 2012 års mått mätt. Det håller knappt i en jämförelse med det, på Xbox 360, fem år gamla Half-Life 2. Så illa är det.


Det märkes att Arkane Studios har försökt att få till en historia om svek och om återupprättelse. De vill så gärna att man ska känna något för spelets karaktärer. De ger mig som spelare oändligt med valmöjligheter att ta mig an de dilemman jag ställs inför, och ändå känner jag absolut ingenting. Redan ett par timmar in i spelet tappar jag intresset för vad som är ont och gott. Jag handlar istället helt utifrån mig själv och staden med dess invånare, som bara blir mörkare ju mer jag dödar, bryr jag mig inte nämnvärt om.


Visserligen kittlar möjligheten att spela om spelet och se hur det hela slutar om jag försöker göra de rätta valen men samtidigt ställer jag mig sällan frågan, vad är det rätta valet? När de moraliska valen oftast handlar om att döda eller inte döda någon är det inte speciellt svårt att lista ut vad som är rätt eller fel. Jag hade önskat en djupare berättelse där det fanns större tveksamhet kring valen man ställs inför. Därför dödar jag allt i min väg, och många i Dishonored förtjänar att dö. Enbart för att de är så fruktansvärt fult gjorda.


Ändå så ger Dishonored mig något som inget annat smygarspel lyckats ge mig, en känsla av valmöjlighet, och med den har jag jävligt roligt. 


012345678910




DISHONORED
(Windows (testat), 360, PS3)
Christoffer Holmbäck


Kort innan spelets release pratade Harvey Smith om vikten av att skapa något eget och inte kopiera vad som redan finns på hyllorna. Det är en fin filosofi som fler borde eftersträva. Harvey Smith och Arkane Studios har också gjort väldigt mycket för att få Dishonored att kännas unikt. Men trots det är det svårt att inte jämföra spelet med andra verk. För redan från första stund är mycket väldigt bekant.


Smith har tidigare arbetat med spel som System Shock och Deus Ex, och det märks. För även om Dishonored står på egna ben är arvet från nämnda spel tydligt. Det behöver inte var något negativt i sig, men det blir lätt problematiskt när påminnelsen från andra spel mest får dig att längta efter dem – eller deras mer moderna efterföljare – i stället. För även om jag uppskattar Dishonored får det mig mest bara att längta lite extra mycket efter en uppföljare till Deus Ex: Human Revolution.


En av huvudanledningarna till varför spelet ändå sticker ut är dess steampunkestetik, och staden Dunwall är också en rätt speciell plats. Till sin hjälp att bygga staden har Arkane haft Viktor Antonov, men hans berömda industridesign känns igen lite väl mycket från en annan stad som han hjälpt till att ta fram: City 17 från Half-Life 2. Men Dunwall inte bara ser ut som ett viktorianskt City 17, den låter som det också. En likhet som förstärks av att Corvo Attano är samma typ av stumma avatar som Gordon Freeman är.


Dishonored är dock ingen shooter. Det går förvisso att angripa spelvärlden på ett väldigt aggressivt sätt, men som actionspel är Dishonored högst mediokert – och jag vill hävda att det är fel sätt att spela på. Dishonoreds styrka ligger i att hitta olika vägar, lägga upp attackplaner och sedan utföra dem med stor precision (eller att försöka göra det, sådär en tio gånger, innan sagda precision uppnåtts). Då är spelet både roligt och spännande. Hur många försök det än tar så är det extremt tillfredsställande att tragla sig igenom en bana utan att ha blivit upptäckt, och veta att det dessutom funnits flera andra sätt att göra det på. Valfriheten som präglar många platser i spelet förtjänar att hyllas.


Att spelet fungerar så bra beror, lite överraskande, till stor del på fasadklättringen. Att hoppa runt i ett förstapersonsperspektiv brukar sällan fungera bra men Corvo har en tydlig fysisk närvaro i spelvärlden och fångar lätt tag i olika ytor. Det gör det smidigt att förflytta sig över hustak, hoppa mellan lufttrummor eller blinka (spelets teleporteringskraft) in genom fönster. Det bidrar starkt till frihetskänslan.


Dishonored är välgjort, men en aning torr och platt upplevelse med en svag historia som inte klarar av att bära spelet. Det är svårt att skaka av sig känslan av att mycket av potentialen gått förlorad på vägen. Ambitionen är beundransvärd men Arkane lyckas alldeles för sällan leva upp till den. Det är god förströelse, men jag hade hoppats på mer. 


012345678910




DISHONORED
(PS3 (testat), 360, Windows)
Elin Ekberg


När kejsarinnan utsätts för ett attentat är det inte svårt att läsa in vad som försiggår i livvakten Corvo Attanos huvud. Alla har vi någon gång känt ”åh, det kommer att bli en sådan morgon.” Corvo Attano fritas, givetvis och tvekar inte när han blir erbjuden hämnd på dem människor som har förstört hans liv. 


Scenen, en dystopisk industriell hamnstad vid namn Dunwall, är en mörk plats där pest, korruption och kriminalitet tävlar om vem som kan skörda flest liv. På gatorna ligger smittade, invirade i vita täcken, som en ständig påminnelse att vem som helst, när som helst, kan börja blöda ur ögonen. I skydd av gränderna ger till och med stadsvakterna sig på ensamma kvinnor. Allt är visserligen inte av ondo. Kejsarinnans dotter Emily håller invånarnas hopp uppe och är den strimma av ljus som finns i en tid av hopplöst mörker. Bara hon får återse tronen igen kommer allt att bli bra. Frågan är dock om en nyckfull ung flickas oskuldsfullhet kan överleva en värld full av monster. 


Och kan du återställa balansen utan att själv bli ett?


Dishonored är, på så vis, din upplevelse att forma som du själv vill. 


Som om Bioshock och Hitman fått ett kärleksbarn. 


Det går att spela igenom banorna utan att ha ihjäl en enda person. Undviker du att lämna en radda lik efter dig belönas du, förutom med lättillgängligare vägar som inte består av helt galna och köttsugna gnagare, med ett lyckligare slut på berättelsen. Betänk då att Dishonored inte är din historia utan först och främst Emilys och Dunwalls. Väljer du att sprida kaos längs vägen väntar inget ljus i slutet av tunneln. Förvänta dig snarare en ren och skär käftsmäll. 


Att hålla sig i mörkret och metodiskt smyga igenom utrymmen är dock ingen lätt uppgift ens för den som verkligen försöker att inte döda patrullerande vakter och kommer att kräva ett stort antal svordomar och quick saves från din sida. Spelet är fullt av vakter, banditer, förståsigpåare, hundar, mackapärer, vakttorn och grindar som alla gör sitt allra yttersta för att hindra din framfart. 


Och alltid är det något som får syn på dig. 


Oavsett hur väl du planerar att ta dig från en sida av rummet till en annan får du nästan räkna med att saker och ting kommer att gå fel. Det oberäkneliga bäddar för många lustiga situationer, som vid den gången när jag lyckats smyga förbi fem vakter för att slutligen få den dörr jag är på väg in i uppsmälld i ansiktet på mig av en städerska. Vi kan väl säga att den bruden vart lika förvånad som jag. Att jag sekunden därpå råkade separera kvinnans huvud ifrån kroppen genom att trycka på fel knapp gjorde inte saken desto bättre när vakterna dök upp. Förklara dig ur det här. Typ. Särskilt när du står och håller i huvudet i famnen. 


Av den anledningen känns det ganska skönt att Arkane Studios lagt så stor fokus på striderna, och då särskilt svärdsduellerna. Vanligtvis när det ska till att vinklas ur personens ögon får jag en känsla av att det liksom inte spelar så stor roll vad jag står och viftar med, att det där svärdet lika gärna skulle kunna bestå av den där stekpannan från Trassel, en kratta eller dammsugarslang (fråga inte). Dishonored får mig att känna mig som Jack Sparrow. Det är nästan så att ledmotivet för Pirates of the Carribean går igång i mitt huvud. 


Utrustad med armborst, pilar av både det ena och andra slaget, går det också alldeles utmärkt att söva vakter från avstånd. Corvo har dessutom magi att tillgå, kan till exempel på eget bevåg frammana glupska råttor, ta över djur och människor, bli osynlig korta sträckor och färdas såväl vertikalt som horisontellt. Vilket vi alla kan, egentligen men Corvo gör det med ljusets hastighet. 


Friheten som erbjuds är enorm och bäddar för helt vitt skilda spelstilar vilket även speglar av sig i uppdragen. Under ett pågående uppdrag blev jag påkommen mitt under ett försök att rädda en högt uppsatt officerare från att bli giftmördad. Tanken, att skifta glas, gick om intet när alla i huset istället gav sig av för att leta upp mig. Jag hade glömt att stänga en dörr efter mig vilket ledde till att ett lik som jag gömt hittades. Men eftersom alla var så upptagna med att jaga i fatt mig så glömde folk bort att skåla med varandra. Uppdraget lyckades, fastän jag utfört det på ett annat sätt än vad utvecklarna hade tänkt sig. 


Den som utforskar varje skrå, tjuvlyssnar på människors samtal och går i förbund med gangsters väntar antalet alternativa lösningar. Beslut du tar på en bana kan påverka förhållanden du möter på en annan. Dishonored är ett spel som uppmuntrar att du själv testar dig fram, men som samtidigt inte är rädd för att hålla dig i handen när du vill det. Direktiven du får inför varje bana är tillräckliga för att ta dig fram till mål, men då går du också miste om mycket. På banorna finns uppgraderingsmöjligheter, som antingen erövras genom att du utför extrauppdrag för karaktärer av tvivelaktig natur eller letar gömda runor som finns lite varstans. Det mesta går att slipa till ytterligare, vare sig det rör sig om förbättrad smygkapacitet, fler råttor till tekalaset eller att bli säkrare på att sikta med armborstet. 


Med tanke på den distinkta korta spellängden är möjligheterna att experimentera beundransvärd. Som en tight upplevelse värd att återkomma till ser jag inte speltiden som någon direkt nackdel. Spelmekaniken engagerar mig, som vanligen dör av tristess vid tillfällen när en spelutvecklare ska ställa mig bakom en låda och tvinga mig att vänta på att vakten ska gå förbi. Där jag i senaste Deus Ex till slut tröttnade, plockade fram hagelbrakaren och lämnade polisstationen utan att ett enda vittne kunde rapportera om saken vill jag här göra rätt för mig. 


Inte för min skull.


För Emilys.


Atmosfären i Dishonored är värd sina Bioshock-referenser. Liksom i den förlorade staden i vattnet består Dunwall av resterna av en blomstrande civilisation. Den grafiska, lite tecknade, stilen gör staden kontrastfullt vacker. Bakom igenbommade fönster har pesten tagit livet av en mamma och två barn. Knappt något ljus släpps in i rummet, utan dammpartiklarna får nöja sig med en svag strimma. Invirade i vitt är offren det enda inslag av färg som lämnats kvar. Liksom i Rapture bygger till stora delar av upplevelsen på en intressant bakgrundshistoria som hamnat lite i skymundan. Av den anledningen tycker jag att det är synd att Arkane Studios inte lagt krut på tillfredsställande regi. Själva historieberättandet blir lite stelt och opersonligt. Det gör dock inte så mycket. När invånarna i Dunwall inte verkar göra annat än att tala om att de vill lämna staden kan jag inte slita mig därifrån. 


012345678910

Relaterade bilder

Oskar Skog23 okt 2012Visningar: 3014 

Taggar: Dishonored, Arkane Studios, Bethesda Softworks, Harvey Smith, Viktor Antonov

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

jobbig23 okt 2012q

Så här cirka veckan efter att ha spelet igenom spelet har hypen och erfarenheten lagt sig lite. Det är inte lika bra som jag hade hoppats på men helt klart letar det upp sig på top 5 2012 spel för tillfället med en 8a som betyg. För tillfället ser listan ut som följande (ej numrering), dock ligger Max Payne 3 och The Walking Dead i toppen.

Max Payne 3
The Walking Dead
Journey
Dishonored
-

Dennis Nyh23 okt 2012q

Toppen trippelrecension. Tackar!

Jag är väldigt sugen på spelet, men undrar lite kort om smygandet är lika tillfredsställande och fulländat som det är i Thief-spelen (eller åtminstone på god väg), och om man i så fall kan ta sig an utmaningen att inte döda någon över huvud taget, utan att samtidigt verka tossig. Uppskattar en kort-kort kommentar, om någon av er tidigare spelat Thief. [cute]

Hur det än är så tror jag att själva miljön och den artistiska designen är tillräckligt för att jag ska vilja spela detta. Ett Bioshock- och Half-Life 2-doftande spel, fast med mindre pang-pang, låter helt rätt i mina öron.

Guendolin23 okt 2012q

Kindo:

utmaningen att inte döda någon över huvud taget, utan att samtidigt verka tossig


Alla utom "Key targets" vilka är de som man av storyskäl ska döda.

Kindo:

Ett Bioshock- och Half-Life 2-doftande spel, fast med mindre pang-pang, låter helt rätt i mina öron.


Precis vad spelet är. Med väldigt bra designade banor.

Christoffer Holmbäck23 okt 2012q

Guendolin:

Alla utom "Key targets" vilka är de som man av storyskäl ska döda.


Nej, du behöver inte döda någon faktiskt. Det finns alternativa sätt.

Kindo:

och om man i så fall kan ta sig an utmaningen att inte döda någon över huvud taget, utan att samtidigt verka tossig.


Jag dödade knappt någon och blev nästan aldrig upptäckt och det var då spelet var som roligast.

Men det är inte riktigt lika mycket fokus på smygande som i Theif-spelen, och det är också lättare att smyga i Dishonored, framför allt med tanke på teleporteringskraften.

Men sen fastnade jag aldrig riktigt för Theif-serien heller. Dom spelen var nog lite för hardcore för mig.

Joakim Kilman23 okt 2012q

Jag är nog på samma linje som Christoffer. Något svalare dock. Jag kan inte låta bli att se Dishonored som ett fattigmans-Bioshock.

Det har bra idéer, och jag tror att en uppföljare skulle kunna få till det riktigt bra.

Linus Lekander23 okt 2012q

Så det påminner om System/Bioshock, Half-Life 2 och Deus Ex i spelmekanik och på ytan, men där finns ingen lika intressant underliggande tematik som i nämnda spel? Bara en mans hämndsaga förlagd i ett alternativt historiskt London?

Christoffer Holmbäck23 okt 2012q

Mushboom:

Bara en mans hämndsaga förlagd i ett alternativt historiskt London?


Plus lite övernaturligt mumbojumbo och gamla tråkiga twistar som syns på flera mils håll.

Den enda behållningen i själva storyn är väl relationen till flickan.

Christoffer Holmbäck23 okt 2012q

tigersuit:

Jag tycker Dishonored verkar vara ett bättre Bioshock. Bioshock har dock tyngre stämning, men gameplaymässigt är bioshock så jävla fel.


Bioshock är bättre på stämning och underliggande teman och story, medan Dishonored är ett roligare spel att spela.

blisZ23 okt 2012q

Får ju veta lite om Corvo (typ att han är från samma ställe från som Daud och massa annat från böckerna) också och Hjärtat Dold text: (Som är The Empress)

Joakim Sjöberg23 okt 2012q

Christoffer Holmbäck:

Den enda behållningen i själva storyn är väl relationen till flickan.


Som tyvärr märks av alldeles för lite :(

Christoffer Holmbäck:

Bioshock är bättre på stämning och underliggande teman och story, medan Dishonored är ett roligare spel att spela.


Kunde inte sagt det bättre själv!

Joakim Kilman23 okt 2012q

tigersuit:

Jag tycker Dishonored verkar vara ett bättre Bioshock. Bioshock har dock tyngre stämning, men gameplaymässigt är bioshock så jävla fel.


Nja.

I Bioshock brydde jag mig. I Dishonored får jag en del roliga leksaker, men man gör inget fantastiskt med dem, direkt. Konceptet är bra, men utförandet känns lite väl tunt. Och jag bryr mig inte, vilket gör det svårt med motivationen att ta sig vidare i spelet.

Linus Lekander23 okt 2012q

Christoffer Holmbäck:

Den enda behållningen i själva storyn är väl relationen till flickan.


Joakim Sjöberg:

Som tyvärr märks av alldeles för lite :(


Låter som att jag kommer tycka ungefär som Kilman ifall jag ger mig på det i så fall. Bidar nog min tid till Bioshock Infinite istället när det snarare är de bitarna jag efterfrågar som jag hoppades skulle ha funnits i detta.

Joakim Kilman23 okt 2012q

tigersuit:

förlorad potential.


Förlorad potential - laget runt!

Joakim Kilman23 okt 2012q

Hakola:

Fast Dishonored är ju tio resor sämre än Bioshock. Alla dagar i veckan.


FIXED ;)

Joakim Kilman23 okt 2012q

Hakola:

>:(


Sorry.

Dishonored är helt okej. Jag förstår inte riktigt hyllningarna, men det är ett stabilt spel. Det saknas något viktigt, dock.

Joakim Kilman23 okt 2012q

Hakola:

Tror inte vi någonsin kommer komma överens om annat än XCOM. ;D


Men det är bättre än inget <3

PC-Spelare23 okt 2012q

Hyllningarna jag hört om det spelet har varit för:

1. Hur det är anpassningsbart för olika spelstilar.
2. Hur ens aktionerna och val påverkar de efterföljande nivåer.
3. Hur mycket detaljer och frihet det finns, som gör att speltiden skiljer från 6h för hela spelet till 10h för en enskild nivå.

Stämmer det så låter det ju som ett ganska trevligt spel, även om storyn inte är den bästa. Får testa det här själv när jag har tid

Bioshock gillade jag inte alls för att det kändes så rent actionfokuserat, men jag har lite förhoppningar om det här.

snoppkaparN23 okt 2012q

Gillade spelet, varvat det två gånger, körde en gång utan döda någon sen all out killin. Gillar det men det var för kort.

Dennis Nyh23 okt 2012q

Tack för vidare kommentarer. Omöjligt för mig att bestämma mig som det är nu, dock... haha. [crazy]

Elin Ekberg24 okt 2012q

Pc-spelare, nu är handlingen inte direkt dålig utan mest lite tafatt utförd. Det stämmer dock att dina handlingar på en bana speglar av sig på en annan. Dödar du vakter, skurkar etc möter du, förutom fler vakter, zombies och råttor. Sedan finns det lite större val som spelar in, beroende på vem du väljer att hjälpa eller inte. Och ska du hitta och göra allt sitter du lätt ett par timmar på varje bana.

Dishonored tog mig på sängen.
Nej, berättelsen kommer aldrig längre än till otillfredsställande, men det kommer inte i vägen för ett riktigt roligt upplägg. Ett av årets överraskningar. Det är inte lika bra som Witcher 2, men jag är säker på att jag kommer att nämna båda i samma veva om någon i slutet av året skulle fråga vilka spel som varit mina favoriter under 2012.

Joakim Sjöberg24 okt 2012q

För mig känns Dishonored mer som en kul grej i väntan på AC3 eller Halo 4. Det är för intetsägande och för oengagerande för att vara i närheten av att vara ett av årets bästa spel för mig. En överraskning att det var så bra? Nja, det var inte direkt som när man spelade Batman AA och bara tappade hakan...

Tafel24 okt 2012q

Kul med recensioner som inte förbehållslöst hyllar detta spel.

Jag befinner mig på spelets sista bana och visst, spelet har en skönt flyt och är ganska kul att skutta runt i men att de misslyckas så totalt med storyn är väldigt synd.

Sedan förstår jag inte detta som har stått att läsa i många recensioner, att det begränsade antalet runor skulle göra att man måste prioritera. Det är helt enkelt inte sant. Alla mina skills förutom tre (som jag inte vill ha eftersom jag anstränger mig för att inte mörda folk) är maxade.

Elin Ekberg24 okt 2012q

Joakim, nu fick inte Batman mig att tappa hakan direkt, men personligen håller jag nya projekt högre än uppföljare vi har sett många gånger tidigare. Att jag personligen längtar efter Halo 4, tycker att det ska bli spännande, beror mest på 343 Industries.

För mig var Dishonored en stark upplevelse.

Joakim Sjöberg25 okt 2012q

Elin Ekberg:

Joakim, nu fick inte Batman mig att tappa hakan direkt


Batman AA var väl ingen uppföljare iof. Men ja det är kul att nya serier kommer och det behövs annars står vi där om ett par år med Halo 7 och Call of Duty 44.

Menade inte att förringa din upplevelse av Dishonored på något sätt :)

viverrid25 okt 2012q

Förstår inte riktigt hur folk fungerar.

Kategori 1: Half-life 2, Bioshock och Deus Ex (det första iaf) anses som några av de bästa spelen i världen.
Folk vill ha mer av dessa. Finns enbart ett fåtal.

Kategori 2: Sen finns det dussintals Call of Duty-, Gears of War- och Uncharted-spel som formligen släpps i drivor.
Dessa säljer i mängder. Vissa hyllar (pga kul, spännande), vissa hatar (pga dålig story, copy/paste-löpande-band-utveckling osv).
Uppföljare och kopior får oftast höga betyg (minst 7/10, men det är ofta i lägsta laget).

Sen kommer ett spel (Dishonored) som bygger på ett fåtal väldigt omtyckta spel (HL2, Bioshock och Deus Ex).
Storyn är inte jätteintressant, men storyn i kombinationen med spelvärlden och berättelserna är iaf mer sammanhängande och intelligent utförd än någon av klychorna i Kategori 2 ovan.
Det som ni verkar ta upp som nackdelar är att Dishonored bygger på spelen i Kategori 1. Men inte fan ser man speciellt ofta att nån kritiserar hur skamlöst spelen i Kategori 2 bygger på en väldefinierad mall som man bara behöver anlägga en bullshitstory som ingen kommer minnas efter spelets credits rullat.

Varför är det så dåligt just i Dishonoreds fall, där utvecklarna har haft en egen vision och velat skapa ett spel i samma anda som spelen i Kategori 1?
Varför är spel som bygger på spelen i Kategori 2 så otroligt jävla förlåtna överallt?

Joakim Kilman25 okt 2012q

viverrid:

Men inte fan ser man speciellt ofta att nån kritiserar hur skamlöst spelen i Kategori 2 bygger på en väldefinierad mall som man bara behöver anlägga en bullshitstory som ingen kommer minnas efter spelets credits rullat.


Gör man inte? Jag tycker mig läsa sådan kritik rätt ofta.Om inte annat så skriver jag sådan kritik rätt ofta.

Christoffer Holmbäck25 okt 2012q

viverrid:

Förstår inte riktigt hur folk fungerar.


Det blir aldrig lätt att förstå när man generalisera så grovt.

viverrid:

Men inte fan ser man speciellt ofta att nån kritiserar hur skamlöst spelen i Kategori 2 bygger på en väldefinierad mall som man bara behöver anlägga en bullshitstory som ingen kommer minnas efter spelets credits rullat.


Det gör man ju visst. Har du kollat recensionerna av senaste Medal of Honor (för att ta ett väldigt aktuellt exempel)?

viverrid:

Varför är spel som bygger på spelen i Kategori 2 så otroligt jävla förlåtna överallt?


Det är dom inte. Det finns ju jättemånga spel som bygger på dessa mallar som sågas till både höger och vänster och folk är i allmänhet trött på t ex CoD-kloner.

Men det går ju inte att såga alla spel bara för att andra gjort något liknande förut, precis som man inte automatisk bör hylla något bara för att det är nytt. Utförande har rätt ofta med saken att göra. Du får det att låta som om allt har med inovationsgrad att göra.

Med det sagt, Dishonored är hyllat nästan överallt och fick här 7,7 och 9 i betyg vilket är jättehögt, så jag ser inte ens problemet.

Du bör nog se över din definition av "så dåligt".

Joakim Kilman25 okt 2012q

Christoffer Holmbäck:

Du får det att låta som om allt har med inovationsgrad att göra.


Plus då att Dishonored knappast är ett under av innovation heller (möjligen om man jämför med just CoD, men då är ju allt innovativt). Det har dock ett antal intressanta inslag som jag verkligen uppskattar.

Christoffer Holmbäck25 okt 2012q

Joakim Kilman:

Plus då att Dishonored knappast är ett under av innovation heller (möjligen om man jämför med just CoD, men då är ju allt innovativt). Det har dock ett antal intressanta inslag som jag verkligen uppskattar.


Nä precis.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.