FORZA HORIZON
(360)
Christoffer Holmbäck
Wub wub wub wub...
Det vibrerar kraftigt i högtalarna när jag glider ut över gruset.
Punktering?
Nej, det är bara wobblebasen från radion. Det spelas dubstep i Forza Horizon och musiken tävlar med min turbomatade Toyotamotor om vilket som låter mest – musiken vinner.
Forza Motorsport har som serie alltid försökt fånga in både simentusiasten och fartvilden som saknar bromsförmåga, men det är först med Forza Horizon som Microsoft på allvar försöker nå den riktigt breda massan.
Ur marknadssynpunkt är Forza Horizon extremt väl genomtänkt. Efter fyra hyllade spel är serien otroligt viktig för Microsoft och när det nu stundar en ny generation hårdvara behövs det mjukvara från start som kan sälja maskiner. Turn 10 har utvecklat Forza-spel i högt tempo de senaste åren men behöver tid för att vara redo att lansera Forza Motorsport 5 samtidigt som nästa Xbox, men varumärket är starkt nog för att klara av att hantera ett spelsläpp varje år.
Så Microsoft ger en nybildad studio – startad av människor med mängder av erfarenhet från racinggenren och spel som Project Gotham Racing, Grid, Dirt och Split Second på meritlistan – uppgiften att avlösa Turn 10 och utveckla ett nytt Forza, som skiljer sig från huvudserien. Ett briljant drag, för även om spelet skulle misslyckas så kan det, i egenskap av att vara ett sidoprojekt av en annan utvecklare, inte dra ned huvudseriens anseende. Och om det blir framgångsrikt, ja då sitter Microsoft helt plötsligt på två starka bilspel.
Det känns därför fullständigt logiskt att bli välkomnad av hårda electrobeats, unga lättklädda människor och färgglada fyrverkerier. För det här är ett helt annat Forza, utformat efter en helt annan tanke.
Låter det oroväckande?
Var lugn, det är det inte, för Microsoft gav uppdraget till helt rätt människor.
Playground Games må vara debutanter i sammanhanget men de besitter all nödvändig kunskap för att skapar en intensiv racingupplevelse – och bygga intressanta spelvärldar.
De inhägnade asfaltsbanorna har slängts ut och ersatts av Colorados vidsträckta landskap. En plats full av motorleder, stadsgator och grusvägar som ber om att få uppleva något aningen mer spännande än en miljömedveten Prius-ägare som blir omkörd av en stressad pendlare i en fallfärdig Mondeo.
Vägarna är förvisso inte levande i sig, men Colorado som plats är det definitivt. Här finns inslag av liv och rörelse som Forza Motorsport aldrig varit i närheten av. Och i centrum för allt finner vi Horizon-festivalen. En stor fiktiv bilfestival som hålls varje år, och där du nu tänker bli ny mästare.
Det är ingen dum idé, att låta spelet kretsa kring ett stor evenemang av den här typen. Det skapar en kontext som känns trovärdig – fast i verkligheten hade polisen knappast uppskattat en stor motorfestival som går ut på att köra i hisnande fart på öppna landsvägar – och Playground har gjort mycket för att skapa en enhetlig värld där allt är kopplat till festivalen.
Radiopratare diskuterar de senaste händelserna, dina motståndare snackar skit mellan loppen, mekanikern ber dig vara försiktig med den gamla klassiker som han precis restaurerat åt dig och när du börjat vinna några lopp kommer fotograferna fram. Det är en rätt stor töntvarning på det mesta, men ändå ganska charmigt, och bidrar till att göra spelet levande.
Synd bara att det är så tydligt gjort med en manlig publik i åtanke. Bilscenen har en snedvriden könsfördelning ändå, och det blir inte bättre av att man som utvecklare anspelar på dessa tråkiga konventioner. Det hade krävts så lite för att till exempel lägga in två avatarer, en manlig och en kvinnlig. Men i stället reduceras du i spelet till den tråkiga vita mannen som förväntas dregla över tjejer i väldigt korta byxor. Det är både onödigt och ansvarslöst och känns mest förolämpande mot mig som spelare. Så billig är jag inte.
För att krönas som kung över Horizon-festivalen måste du samla armband, och det gör du genom att vinna olika lopp runt om i Colorado. Varje lopp ger poäng – och pengar – och när du fått ihop tillräckligt med poäng får du ett nytt band – och nya lopp dyker upp på din karta. Det finns dessutom massor av sidoaktiviteter att göra, som att tävla mot flygplan, slå hastighetsrekord vid fartkameror, samla driftpoäng, hitta övergivna bilar i gamla lador eller bara köra upp till en annan bil för lite hederlig streetracing. För hållbarhetens skull hade det dock inte skadat med ytterligare några moment.
Men det går annars ypperligt att bara glida omkring och titta på utsikten. Det finns flera olika stationer som du kan teleportera mellan, en funktion som jag, framför allt till en början, inte använt mig mycket av. Det är roligare att köra på egen hand, möta soluppgången vid horisonten och kanske stanna intill vägkanten för att ta en bild i fotoläget. Playground må ha offrat bilduppdateringen från Forza Motorsport – den ligger nu på stabila 30 bilder per sekund i stället för 60 – men, även om det gör ont i racingsjälen att erkänna det, så är det svårt att inte tycka att det var värt det när jag ser vad Playground kunnat göra med den där extra kraften. Horizon är bedårande vackert när Colorado visar sig från sin bästa sida och införandet av dag/natt-cykeln gör underverk för det grafiska intrycket.
Att uppmuntra till att välja grafik över prestanda må vara lite som att svära i kyrkan, och visst är Horizon lite segare än sin bror, men Playground försöker skapa en annan upplevelse än Turn 10. Racing står förvisso fortfarande i centrum, men presentationen är så mycket viktigare här. Det är därför jag låter musiken vara på – till skillnad från i simulationsfokuserade spel där jag endast vill höra motorns varvtal och däckens kontakt med marken – för jag vill känna basen pumpa samtidigt som jag flyger fram bland höstfärgade lövskogar, dammiga sandvidder och karga berglandskap. Och det känns mer okej när fysiken inte är lika realistisk (sen är delar av soundtracket faktiskt riktigt bra).
Fast körkänslan imponerar oavsett. Allt går lite lättare att göra än i Forza Motorsport, även om du nu måste oroa dig för mötande trafik, men det märks ändå att det är samma fysikmotor som arbetar under huven, och kontrollen över bilarna i Horizon är vida överlägsen den i konkurrerande spelserier som Need for Speed. Att Playground bland annat består av folk från nedlagda Bizarre Creative märks, för inte sedan Project Gotham Racing 4 har arkadracing känts så här bra. Det går faktiskt att tro att du rattar en bil, en illusion som få arkadinriktade spel lyckas upprätthålla.
Fasaden rämnar dock ibland, som när det tar tvärstopp efter en svår kollision med en tunn, halvmetern hög, buske. Världen är tyvärr inte lika öppen och inbjudande som det verkar vid en första anblick. Med fler undangömda platser, hemliga genvägar och fria ytor hade Playgrounds låtsas-Colorado verkligen kunnat bli en ett riktigt bilparadis. Förhoppningsvis får utvecklarna en ny chans med serien för att putsa konceptet än mer.
Det är svårt att tro att Forza Horizon är ett debutspel. Playground Games har under Turn 10:s ledning satt ihop ett imponerande paket som borde kunna tilltala de flesta som är ute efter att köra snabba bilar. Den brittiska studion känns verkligen som den supergrupp den hade potential till att bli när de startade.
Horizon-festivalen måste nog flytta till nästa gång för att även i framtiden kännas spännande, men som regerande mästare kommer jag definitivt återvända för att försvara min titel. Tanken på vad Playground skulle kunna åstadkomma med ny hårdvara är extremt lockande.
012345678910
beamie • 26 okt 2012 0q