LUCIUS
(Windows)
Joakim Kilman
Jag är ett sexårigt barn. Du känner säkert min pappa. Han är en riktig djävul. Alltså bokstavligt talat – han är Satan själv. Av och till kommer han till mig om nätterna och säger åt mig att mörda någon i det stora hushållet på Dante Manor, där jag bor. Det är ett enormt hus som man lätt går vilse i. Skitjobbigt är det. Dessutom är många dörrar låsta tills någon högre makt anser att jag ska få komma in. Helskumt. Här och var hänger dessutom kors som får mig att må dåligt. Men då vänder jag bara på dem så att de blir satanistiska och fina och då mår jag bra igen.
Mitt första offer var en husa, som jag låste in i frysen. Kommissarie MacGuffin, som undersökta fallet, tyckte inte att det var något underligt med det. ”Typiskt för kvinnor i hennes ålder”, sade han och lade ner fallet.
Mitt andra offer var en tönt som jag brände ansiktet av. Det såg fantastiskt komiskt ut. Mitt tredje var vaktmästaren, vars skalle jag, med hjälp av mina telekinetiska krafter, krossade under ett piano. Han blev jävligt snopen.
Min favorit är när jag fick en discoälskande italienare att sticka ansiktet i gräsklipparen. Åh, så vi skrattade, far och jag. Det var synnerligen dråpligt.
Nämnde jag förresten att jag har ett absurt stenansikte? För det har jag. Jag ser inte riktigt klok ut, faktiskt, och dessutom fastnar jag gärna i dörröppningar och så, eftersom jag rör mig så ryckigt. Det kan vara något allvarligt fel på mig, förutom då att jag är djävulens son, förstås.
Mitt liv låter kanske perfekt, bara lustiga upptåg hela dagarna i ända, men faktum är att det suger. Hela tiden tjatar morsan på mig att jag måste hjälpa till i hushållet. Till exempel måste jag gå ut med soporna och sortera tvätt. Nej, jag ljuger inte. Jag sorterar tvätt.
Jag upprepar. Djävulens son sorterar tvätt.
En dag ska jag dräpa kärringen. Tro mig. Ingen undkommer mina krafter! Tja, förutom det faktum då att de bara fungerar när de här mystiska ”högre krafterna” tillåter, förstås. Faktum är att jag känner mig väldigt styrd i min tillvaro. Jag kan alltid bara göra saker på ett vis. Om jag försöker göra det på något annat sätt så funkar det inte. Jag inbillar mig säkert bara, men ibland känns det som om jag är en illa modellerad karaktär i ett sanslöst linjärt skitspel med enormt mycket bortkastad potential, ofrivillig humor och billiga blinkningar till skräckfilmer. Jag inbillar mig som sagt säkert. Men det känns lite jobbigt.
012345678910








Wristcutter • 30 okt 2012 0q
Mycket välskriven recension i vilket fall. Så intressant formulerad att jag blir lite småsugen på att testa spelet betyget under medel.