HOTLINE MIAMI
(Windows)
Joakim Kilman
Rummet rör sig omkring mig. Färgerna är inte konsekventa. Inget är konsekvent. Exakt vad jag gör här förstår jag inte. Jag vet knappt vem jag är. Vilka de var som ligger överallt omkring mig på golvet vet jag inte heller. Jag vet bara att jag är kladdig om händerna. Det blir ofta så när man dunkar någons ansikte upprepade gånger mot golvet.
Jag gömmer mig bakom en djurmask. På så vis kan jag säga att jag släppte fram djuret i mig. Det var inte jag som gjorde det, egentligen. Det var det djuriska i mig.
Jag är kladdig om händerna, och det finns inget sätt att tvätta bort det.
I Jonathan Söderströms nya spel mördar man människor. Snabbt, rått och kallt. Man vet inte riktigt varför, annat än att telefonsvararen säger åt en att göra det. Så man lyder. Man tar sin Delorean, lyssnar på fantastisk electronica och så åker man till en plats full med offer som bara väntar på att skördas.
Hotline Miami förmedlar ett trasigt 80-tal, genom ett febrigt, disigt filter. En dåsigt psykotisk mardröm klädd i pixlar, och tonsatt med tung, pumpande elektronik. Överallt i spelvärlden dräller det av vapen. Alla är ute efter att döda dig, och du är ute efter att döda dem. Helst på så våldsamma och effektiva vis som möjligt, för fler poäng. Man vill ju bli rankad högt på den neonglänsande high score-listan.
Hotline Miami ger mig lite samma känslor som Syndicate (originalet) gjorde en gång i tiden. En total avsaknad av empati. I Miami finns ingen nåd. Bara trasiga psyken och våld. Ju mer spelets narrativ vecklar ut sig, desto mer kommer jag att tänka på Oliver Stones trippade film Natural Born Killers. Fast med skillnaden att Hotline Miami lyckas mycket bättre med sitt syfte. Det lysande slutet (det sista kapitlet är inte det sista) befäster spelet som ett av de bäst berättade i år, tillsammans med Thirty Flights of Loving.
Att dö är en lika stor del av spelet som att döda. Det påminner om Super Meat Boy i det avseendet. Man hamnar nästan i trans där man om och om igen får skallen bortblåst, bara för att försöka igen. Efter en stund ser man inte ens våldet. Blodet. Det blir till en del av de ständigt skiftande bakgrundsfärgerna. Neonpixlarna flyter samman och blir till en diffus dimma.
Tills man klarar nivån, och musiken lugnar ner sig. Kvar är bara en ambient, hotfull slinga. Och döda kroppar. Överallt döda kroppar. Man börjar gå tillbaka till bilen. Händerna är kladdiga. I hjärnan snurrar tankar som inte riktigt går att få fason på. Känslan av maktlöshet är påtaglig. Även om jag till sist är den som går levande ur striden så kan jag inte vinna.
Få spel gestaltar bättre känslan av total förvirring och alienation. Ännu färre gör det med en så osviklig känsla för stil som det lika underhållande och obehagliga Hotline Miami.
012345678910
HOTLINE MIAMI
(Windows)
Benny Holmström
Jag gillar Quentin Tarantinos filmer. Utöver hans nonsensdialoger är det de fullständigt hänsynslösa actionscenerna jag diggar mest. Döden kommer snabbt och oväntat, hårt och brutalt. Vem minns inte den fullständiga shocken man kände under slutscenen i Reservoir Dogs?
Hotline Miami är den scenen. Fast hela tiden. Borta är livsmätare, pulserande svaga punkter och hälsopaket. I dess plats finns bara ren brutalitet, en skör tråd som när som helst kan brista, och ofta gör det. När man går in i ett rum är striden över på en sekund. En hagelsvärm, ett baseballträ i någons kranium eller en köttyxa i axeln. Tempot är fullständigt sinnessjukt. Inget annat spel har fått mig att känna så här tidigare. Och jag älskar det.
Men Hotline Miami är inte bara en hyllning till ultravåld. Handlingen är förvånansvärt intressant, och jag känner redan att en omspelning är på sin plats för att verkligen förstå allt. Estetiken är inget mindre än fantastisk, likaså musiken. Hotline Miami osar karaktär ur varje por. Om du tycker att moderna spel är alltför likartade måste du bara prova det här.
Med det sagt så är inte spelet utan brister. Träffdetektionen är lite off ibland, och jag kände aldrig att kontrollen klickade till hundra procent. Det är även lite lustigt hur fienderna fullständigt ignorerar sina döda kamraters kroppar, bara för att omedelbart reagera så fort jag sticker näsan genom en dörröppning. Dessa klagomål åsido är Hotline Miami högst rekommenderat åt alla som söker korta och intensiva adrenalinruscher.
012345678910
HOTLINE MIAMI
(Windows)
Oskar Skog
Hotline Miami får mig att vilja titta på Drive och lyssna på John Maus.
Hotline Miami är inte som Drive.
Det är som den 30 sekunder långa hissekvensen i Drive, om och om igen.
Och med lika bra musik.
Det är det uttjatade Bungie-citatet, det om att varje spelsekvens ska vara 15 sekunder långt, fast sant.
Hotline Miami gör mig sjuk, den audiovisuella upplevelsen sätter mig i något transliknande tillstånd som jag inte vill vara i, där det känns som om hela världen börjar luta. Som de där ögonblicken man ångrar det sista glaset vin.
Det är snabbt, det är trial & error, det är så våldsamt att jag nästan inte klarar av det, trots att det bara är pixlar som sprängs, och någonstans ler jag lika mycket som jag hatar mig själv för att jag gör det.
Det är, och det här är inte för stora ord, det bästa spelet som gjorts i Sverige. Det är bara att gratulera Jonathan Söderström och Dennis Wedin.
Jonathan Söderström har alltid haft en intressant karriär, så där indie som andra bara drömmer om, med en "jag står i ett hörn och ser svår ut"-attityd som jag inte bara kan uppskatta, utan också känna igen från mig själv.
Varför prata med andra?
De säger ju aldrig något intressant.
Men efter Hotline Miami får Jonathan vara beredd på att andra ska komma fram och störa honom i hans indiebubbla.
De kanske till och med kommer att ta i hand och säga "tack".
Eller krama om honom och säga "fan va bra du är".
Som jag kommer. Om jag ser honom igen.
Och fler borde lyssna på John Maus.
Jag hoppas att Jonathan gör det.
012345678910
HOTLINE MIAMI
(Windows)
Axel Allen
Jag har aldrig tidigare spelat några av Cactus indiedarlings som satt hans namn på kartan. Aldrig utforskat de lummigt, inbjudande skogarna i Norrland eller shmupat mig igenom armén av beväpnade människoögon i Clean Asia! Men trots detta, kan jag ändå inte låta bli att skaka av mig känslan att Hotline Miami är Jonathan Söderströms mest ambitiösa och säregna projekt till dato.
Spelet fullkomligt dryper i blod, avlägsna kroppsdelar och en psykotisk iskall kompromisslöshet. En köttig och morbid gäng-epos, där människoliv inte tas utan raderas på det mest vidriga sätt. Här snackar vi inte om beställningsmord av det diskreta slaget, utan en regelrätt avrättning av en svärm gangsters och en blodig nydekoration av banorna. Allt ifrån baseballträ och samurajklingor till de mest förödande automatvapen sätter sina blodiga spår i de fiender man stöter på. Råkar du inte ha ett vapen? Inga problem, låt dina fingrar sköta det hela genom att begrava de i ögongroparna på personen i ditt hårda grepp. Det är ett rått, smaklöst och fullkomligt motbjudande våld jag bevittnar och det hela får mig att känna mig äcklad snarare än cool.
Spelets uppifrån-perspektiv känns genuint lämpat för spelets blodiga pixelinferno, som är täckt med ett smutsigt filter som påminner om ett skadat flimrande VHS-band. Samtidigt möjliggör den överblick man får, att spelet stiger i tempo ett antal uppdrag in. För nästan per automatik blir man den brutala mördarmaskinen Cactus verkar vilja man ska känna sig som. Man går bärsärkagång och strimlar allt och alla i ett hetsigt tempo, samtidigt som man något försiktig försöker lägga upp en taktik. Samtidigt är man något vaksam och försiktig då man precis som sina fiendelikar är en träff ifrån att gå miste om livet.
Trots denna skeva och groteska våldsorgie, känns aldrig Hotline Miami uppblåst eller taget ur sitt sammanhang under min genomspelning. Det är ett 80-talets Miami under en rådande historisk våldsvåg jag får bevittna, där människoliv banar fram vägen för kokainets flöde i detta semesterparadis till stad. Att vi alla bär en djurisk instinkt att sprida våld och förödelse runt omkring oss, ibland bara genom att trä på sig en mask. Men att vi ändå stannar upp och börjar reflekterar när tillfället ges. Att vi efter litervis med pixligt blod och hundratals avlägsna kroppsdelar inte har blivit helt förblindade av våldet, och att det är ett tremannaprojekt till spel som får en att börja fundera över detta.
Även det är ganska sjukt, äckligt och något motbjudande.
012345678910
HOTLINE MIAMI
(Windows)
Johan Olander
Den som inte påverkas av det grafiska pixelvåldet i Hotline Miami har problem. Det är som att se på hammarscenen i filmen Drive på repat under tre timmar. Det är ungefär som att färdas tillbaka till barndomen då man satt och bankade näven i soffbordet varje gång man dog i Darkwing Duck.
För varje omstart kommer en ny radda svordomar.
"Jävlar."
"Helvetes jävla kuk."
"Fan."
"Skitarsle i helvetets jävla smör."
Och så fortsätter det. Lite som Demon's Souls på LSD. När poängen räknas upp efter varje avklarad bana sitter jag dock där med ett flin på läpparna. Jag känner mig smutsig för att jag älskar det och samtidigt irritation över att en kille från Hisingen står för ett av årets spel.
012345678910
HOTLINE MIAMI
(Windows)
Christoffer Holmbäck
Går det att älska ett spel endast baserat på dess konstnärliga anslag?
Hotline Miami är en lockande men tillika motbjudande feberdröm med fantastisk estetik och ett hypnotiskt soundtrack som får hjärnans synapser att leverera data i nya, oregelbundna hastigheter.
Hotline Miami är en postmodernistisk metaberättelse med ett slut som får andra våldsspel att kännas billiga.
Hotline Miami är en kort beroendeframkallande fix som får dig att vilja ha mer.
Och för det älskar jag det.
Men det klickar aldrig fullt ut. De där få sekunderna av intensiv action saknar perfektionen från ett Super Meat Boy. Frustrationen som framkallas är inte alls lika hälsosam när mekaniken haltar. Att klara en bana ger snarare en känsla av lättnad än triumf. Tur känns nästan lika avgörande som skicklighet.
Och jag finner inte heller några incitament för att spela en andra gång – trots att jag känner en längtan efter mer. Jag bryr mig inte om poäng, hemligheter eller nya masker och vapen – och så roligt är det inte att slå in huvudet på folk.
Hotline Miami blir bara en enkelriktad resa mot det vassa slutmålet. Inget mer.
Går det att älska ett spel endast baserat på dess konstnärliga anslag?
Ja, men inte förbehållslöst.
012345678910
Jelly • 31 okt 2012 1q
Kriterierna för high-scores verkar inte logiska, du belönas för att spela våghalsigt och dumdristigt, och då är ett mått av tur av betydelse.