Använder du mobil?
Tryck här för att besök vår mobilanpassade nyhetssajt!
Nej tack!

Nyheter

Vi spelar den andra säsongen av The Walking Dead

THE WALKING DEAD - SEASON 2
Episod 1 och 2
Linus Lekander och Emma Kujansuu


I den här artikelserien har vi tänkt diskutera fenomenet The Walking Dead under tiden som den andra säsongen pågår.


Vi tänkte göra det lite mer ingående än vanligt, med tonvikt på berättelsen, karaktärerna och besluten snarare än de speltekniska detaljerna.


Det sistnämnda sparar vi till recensionen av säsongen som helhet.


Det finns naturligtvis SPOILERS för de två första episoderna av den andra säsongen i den här texten.


Eftersom det här är ett format som vi planerar att använda oss av för kommande episoder får ni gärna ge oss era synpunkter på upplägget i kommentarsfältet.


EPISOD 1 – ALLMÄNNA INTRYCK


Linus: Den andra säsongen kunde inte ha börjat starkare. Den karaktärsutveckling som det pratades om redan i föregående delar har nu börjat synas på allvar i Celementine. I skildringen av en överlevares födelse visar Telltale att Square Enix har väldigt mycket kvar att lära.


Emma:
1


SPELARENS NYA ROLL


Linus: Det här är ju den andra säsongens stora förändring, och jag måste säga att jag blev förvånad över hur mycket det påverkar mig som spelare. Det handlar inte bara om ett skifte av utseende och karaktärsdrag på avataren, utan om en ny förväntad roll att spela inför de andra karaktärerna. Istället för den ständige medlaren och potentielle ledartypen spelar man som den elvaåriga flickan som behöver bevisa för människorna omkring henne att deras förutfattade meningar om henne är allt annat än rättvisa (Clementine reder sig rentav bättre än vad många av de vuxna gör). Det är ett perspektivskifte som faktiskt får det att kännas som ett nytt spel snarare än bara "mer av samma fast ur någon annans ögon". Inte minst på ett känslomässigt plan.


Emma: Lee är borta och tryggheten hans karaktär förde med sig till handlingen blott ett minne. Att stå ensam i en värld full av inte bara döda människor, utan även levande människor som i många fall kan misstas för döda på grund av deras kalla hjärtan, är inget jag själv skulle klara av. Hur kan då en elva år gammal flicka fortsätta framåt? Precis som Linus säger så är Clementine inte bara fortfarande vid liv, utan har även kvar sitt hjärta på rätt ställe och beter sig mer mänskligt än vad någon annan lyckas med. Hur kan det komma sig? Det Lee förde med sig i första säsongen har Clementine tagit sig an på sitt egna sätt och resultatet är mer än en nagelbitare. Det är en historia som slår allt annat. Och då menar jag allt. 


DEN FÖRSTA CHOCKEN


Linus: Omids död så snart in i den första episoden var inget annat än brutal. Det var ett sådant där ögonblick då bröstkorgen fylldes av förnekelse och jag startade om kapitlet, flera gånger, i hopp om att kunna rädda honom. Kanske kunde man strunta i att tvätta ansiktet? Kanske kunde man ta pistolen med sig när man gick efter vattenflaskan i toalettbåset? Kanske fanns det något sätt att övertala rånaren eller ge tecken åt genomsnälle Omid att ge sig iväg? Det gick förstås inte. Utkomsten av situationen var oundviklig: innan den andra säsongen tog fart skulle Clementine och jag berövas det sista uns av trygghet vi hade kvar. Först i egenskap av mordet på Omid, sen i förlusten av Christa. Det är ett stålbad olikt något annat jag har upplevt i ett spel.


Emma: Clementine. Det är inte lilla Clem längre. Något har hänt. Med samma keps men något helt annat inuti blir jag helt ställd när första episoden startas upp framför mig. Nu kan det inte bli värre, tänker jag för mig själv men det är klart det kan det. Precis som för Linus är det Omids död som även tar död på mig. Pang. Inga gränser. Christa försvinner. Absolut inga gränser. 


NYA ANSIKTEN


Emma: Ny säsong, nya människor, men samma minnen och samma outhärdliga tvivel på nya bekantskaper. Vilka personligheter förväntade jag mig egentligen möta? Vårt första möte slutar med att de låser in mig i ett skjul för att dö. En perfekt start på en nödvändig vänskap alltså. Osäkerheten i denna grupp jag kommit till sjuder av undertryckt smärta och ånger. Var ska jag platsa in i denna redan sammansvetsade men utspridda grupp?


Linus: Precis som i Shel's berättelse i 400 Days är det intressant att nu få lära känna en redan existerande gruppkonstellation, där man inte har sin mer eller mindre självklara plats utan istället behöver förtjäna den. Redan från början framstår de här människorna som ett påtagligt stingsligt och spänt sällskap, alla med sina egna personliga bryderier att bära på. Den starka misstro de välkomnar Clementine i gruppen med ger, som Emma redan har påpekat, nya anledningar att ifrågasätta vilka spelets titel egentligen syftar på.


INTRESSANTASTE VALET


Emma: Man glömmer av att det faktiskt är Clementine elva år som upplever denna historia. På ren automatik blinkar jag i många fall bort att det är ur en liten flickas perspektiv jag gör alla val. Jag syr ihop mig själv, jag ger äktenskapsråd, agerar psykolog, är smartare än 90% av alla i hela spelet och blir hela tiden sedd som äldre än jag är. Därför agerar jag också utifrån det genom att gå 100% bitch när Rebecca börjar nedvärdera mig. 


Linus: Efter att ha luskammat ett övergivet läger hittar du en oöppnad konservburk (och efter lite extra besvär en fickkniv att öppna den med). När det har blivit dags att inta måltiden sitter det en hund som du just har stiftat bekantskap med och tittar uppfordrande på dig. Du kan antingen välja att visa medlidande och ge efter eller att uppmana den till att inte tigga och istället äta dina bönor själv. Vad du än väljer blir du överfallen av hunden, som antingen vill ha mer eller bara något alls. Jag hörde till dem som valde att mata den och minns hur oväntad attacken var. Jag hade ju agerat ”rätt”, vilket gjorde händelsen till ett bryskt uppvaknande. En påminnelse om att den postapokalyptiska världen spelar efter sina egna regler och att vi inte kan hoppas på att överföra våra egna uppfattningar om rätt och fel till den.


STARKASTE ÖGONBLICKET


Emma: Det är något med Telltale och eftertexter. Varje gång de börjar rulla uppstår ett stort hål i bröstet och suger in allt som existerat. Kvar blir bara en hög med skräp som kallas jag. Episoden börjar med en rinnande å. Episoden slutar även med en rinnande å. Aldrig förut har lugnt vatten rotat fram en sådan kraftfull orkan. 


Linus: Sexton månader efter Omid. Magen som inte längre var gravid och barnet som ingen talade om.


EPISOD 2 – ALLMÄNNA INTRYCK


Linus: I ett spel som förlitar sig så mycket på atmosfär är det ett välkommet inslag att sällskapet rör sig norrut, mot barrträd och vildmark. Det är miljöombytet, snarare än den nya designen på gränssnittet, som gör den andra säsongen ännu lite vackrare att se på. För varje ny resa blir det också allt tydligare att det är andra människor, inte de vandrande döda, som utgör det största hindret mot att slå sig till ro på en och samma plats. Det är människor som än en gång får mig att föra en ambulerande tillvaro, tillsammans med en grupp som jag ännu inte vet om jag verkligen kan lita på – ett kollektiv som tycks fly lika mycket från sina skuldkänslor som från den person som nu är ute efter dem.


Emma: Jag har väntat på att 400 Days ska göra sin entré i kontexten, och nu äntligen. Det tar en stund innan jag förstår vem som står framför mig. Är det inte hon som... vid fältet...? Jo. Såklart det är. Jag borde lärt mig vid det här laget att Telltale aldrig lämnar något åt slumpen. Den där slumpen ja. Alla detaljer, små som stora som binder ihop till en helhet. Denna säsong må ha en annan stämning än den föregående, men det betyder inte att den är sämre. Snarare tvärtom. Precis som Linus säger är även miljön annorlunda. Det är uppfriskande att vandra i skogen istället för på ödelagda gator i storstäder. Mer logiskt om inte annat. 


GAMLA ANSIKTEN


Emma: Ni vet vad jag måste skriva. Det tog en millisekund. En millisekund innan det började bränna bakom ögonlocken och de där välkända Telltale-tårarna kändes. Att många antagligen inte sympatiserade med personen överhuvudtaget i första säsongen spelar nog mindre roll just i den stunden. Stunden där kameran vinklas upp och en välkänd röst kommer fram under buskigt skägg kommer alltid vara magisk på sitt vis. Kenny. Är det du? Efter jag lugnat ned mig börjar konsekvenserna ploppa upp i huvudet. Men hur man avslutade relationen lär ju påverka den nuvarande situationen? Jo. Det borde det ju. Telltale + Slump = Inte sant. Men just där och då var det enda vettiga alternativet att krama honom och aldrig släppa taget. 


Linus: Det som gör åsynen av Bonnie särskilt spännande är hur det för första gången på allvar uppstår en klyfta mellan vad spelaren och avataren vet. Som fristående del hade 400 Days både sina toppar och dalar, men bara den här lilla detaljen övertygade mig om att extramaterialet har en desto mer intressant roll att spela, som ett tillskott av människoöden till berättelsens huvudspår.


INTRESSANTASTE VALET


Linus: Två flickor är ensamma i ett hus när en medelålders man knackar på dörren. Sarah får en panikattack när hon hör hans röst. Clementine förstår att något är fel men kan inte få några klara besked. Jag styr henne mot dörren och ställs inför valet att antingen sträcka mig efter handtaget eller låsvredet. När jag väljer det sistnämnda hinner dörren öppnas utifrån. Carver träder in i huset. Det här är på intet vis någon ny situation i The Walking Dead. Serien har tvärtom kritiserats för att valmöjligheterna ofta visar sig vara en illusion när det verkligen gäller (se till exempel hunden i föregående episod). Men verkligt inflytande eller inte är det vad Telltale gör med spelaren i den här situationen som blir intressant. Just som jag tror mig ha fattat det klokaste beslutet och trycker på rätt knapp för att genomföra det, ser jag det som inte får hända hända. Det som jag just har bestämt mig för att välja bort. Det är ett sällsynt effektivt sätt att ingjuta en strimma av panik hos spelaren. För ett ögonblick känner jag mig verkligen som ett med Clementine: ett obeväpnat barn inför en fullvuxen, inkräktande man som skulle kunna göra precis vad som faller honom in med mig. Situationen som följer hör onekligen till de tätaste i hela serien.


Emma: Efter nästan två år i ovisshet om andras överlevnad, vem väljer du att anförtro dig till när du hamnar i ljuset? Att välja var man skall sitta i ett rum fullt av människor har aldrig haft en sådan pressad stämning, inte ens i grundskolans senare år. Valet fick namnet loyalty och det är först efter jag gjort mitt val jag inser att det handlade om så mycket mer än bara stunden att äta middag tillsammans. 


STARKASTE ÖGONBLICKET


Emma:



Detta är ett fantastiskt exempel på hur eftertexter kan vara det starkaste elementet i ett spel. Faktumet att Janel som sjunger inte är en vida känd artist utan animatör på Telltale gör det ännu mer speciellt och, om möjligt, ännu vackrare. Ja, jag grät. Som i slutet av alla episoder. För det är så ödesmättat och fullständigt komplett.


Linus: Sekvensen på bron då Nick både oöverlagt och oprovocerat skjuter Matthew. Matthew, som framstått som en sådan hedersknyffel och som just hade bestämt sig för att lita på oss och dela med sig av sina matreserver. Nick påstår att han misstolkade situationen som att Clementine och Luke var under vapenhot. Och den omedelbara lösningen får överspände Nick framstod förstås som att skjuta honom i halsen utan att ställa några frågor. Oavsett erfarenheter i den förra säsongen vänjer jag mig aldrig vid denna låga värdering av människoliv som då och då visar sitt sorgliga ansikte i spelets karaktärer – det allt kortare avståndet till avtryckaren.


FÖRVÄNTNINGAR PÅ NÄSTA DEL


Linus: Att vi en gång för alla ska få veta vad Carver's aversion mot gruppen består i och vad han tjänar på att sinka dem. En annan sak som skymtade fram under förhandsglimtarna var en argt skuldbeläggande Kenny så som vi känner honom. Ska trätan mellan honom och Lee verkligen upprepa sig mellan honom och Clementine?


Emma: Vad är det för ställe vi nu beger oss till och hur kommer uppdelningen av de olika grupperna se ut efter vad som hänt? Är det samma läger som 400 Days syftar till och får vi se en ny Governor i Carver? För många frågor, alldeles för lång tid tills svaren anländer.

Relaterade bilder

Oskar Skog20 mar 2014Visningar: 1755 

Taggar: The Walking Dead, Telltale Games, clementine, episoder

« Tillbaka till nyhetsarkivet

Kommentarer

KarlG20 mar 2014q

Just de där valen mellan de två "lägrena" blir ganska jobbigt. Nostalgi och lojalitet väger alltid hårt, men samtidigt så ska en inte förkasta nya bekantskaper.

Fast i en apokalyps så är tillit en bristvara.

Linus Lekander20 mar 2014q

Gammelman:

Är det fortfarande "klicka på rätt grej för nästa cutscene" eller har dom gjort det hela lite mer intressant denna gång?


Om du såg det på det sättet i första säsongen så tror jag inte att denna kommer att ändra din uppfattning. Vad som är "rätt" beslut är ju trots allt upp till dig som spelare och får också betydelse för vilken scen som spelas upp. Ibland :)

Ibland kan också illusionen av en valmöjlighet vara nog så effektiv, dock.

Men på det hela taget tycker jag än så länge att den andra säsongen överträffar den förra. I alla fall som berättelse betraktat.

Linus Lekander20 mar 2014q

Gammelman:

Den är i högsta grad spelvärd, alltså. Det är synd att det inte finns mer att göra, men det kanske hade stulit fokuset från berättelsen.


Det är den verkligen. Men jag förstår precis vad du menar med att det ibland blir påtagligt hur linjärt det trots allt är under ytan. Både under den här säsongen och förra har jag upplevt flera tillfällen då jag frågat mig "men varför kan jag inte ...?"

Men sen ruskar jag på huvudet och tillåter mig att uppslukas av berättelsen istället. Därmed inte sagt att jag inte skulle kritisera de punkterna i en mer regelrätt recension.

Det Lilla Svinet20 mar 2014q

Åh, nu blir jag ju sugen på att spela om det. Kan inte episod 3 komma nuuuuuuuuu

Thomas_8720 mar 2014q

Fantastiskt spel. Tänker joina er med mina tankar om episod 1 och 2.

Episod 1:

Ja, det här spelet kickstartar verkligen. Att få spela som Clementine ger en helt annan dynamik. Helt plötsligt är du inte hjälten som kan allt, utan en 11-åring som försöker överleva på egen hand. Att vara den som hela tiden måste bevisa sig för andra snarare än den naturliga ledaren Lee var.

Man får träffa en rad nya människor, och precis som i säsong 1 lyckas Telltale med att skriva realistiska porträtt, människor som känns som riktiga människor. Att inte veta vem (om någon) man kan lita på är en känsla som är sjukt stark.

Intressantaste valet i episod 1 tycker jag också är hunden. Det gör allting så mycket värre eftersom det är den första vännen du träffar på länge. Du kan leka med hunden, och det känns verkligen som att den kommer att bli en trogen följeslagare, men så prickar verkligheten in när du hittar en matburk som hunden vill åt. En stark scen som inte direkt görs bättre av att du får valet mellan att döda hunden eller lämna den att lida.

Starkaste ögonblicket förrutom hunden vill jag nog säga är scenen där Clementine syr ihop sig själv, och även scenen vid matbordet när man pratar om Lee.

Episod 2

I episod 2 får vi se vem Carver egentligen är, vi får också återse Kenny, när ett spel faktiskt lyckas få mig att nästan hoppa glädjeskutt av att en karaktär kommer tillbaka då vet man att man lyckats. Valet att krama Kennys var lika mycket mitt som Clementines. Och det ska bli sjukt späänande att se vad det är för camp Carver har (Jag undar ju lite spontant varför han inte bara tar över skidstugan, den har ju liksom mat, el och säkerhet)

Intressantaste valet

Jag tror faktiskt att jag tycker att det intressantaste valet är när man får möjligheten att berätta för Sarah (som levt helt ovetande om världens tillstånd) eller inte. Man vet ju att hennes pappa kommer bli arg, och kanske t.om kasta ut en, men samtidigt vill man ju att Sarah ska veta vad som egentligen händer.

Valet vem man sätter sig med är också väldigt intressant. En annan intressant sak är att något jag trodde skulle ligga mig i fatet faktiskt var något som hjälpte, och det är klockan man tar i huset. Jag ville inte ens ta den, men det blev så automatiskt. Men just tack vare det så fick ägaren av den tillbaks den.

Starkaste ögonblicket får nog ändå vara Kennys återkomst, och såklart scenen på bron med Nick och Matthew.

Det är helt klart för lång tid mellan episoderna, vill ha nästa del NU! Är övertygad om att detta blir årets spel i år med.

Kommentera

Du måste vara inloggad för att skriva kommentarer.